Apos78
2009-12-07, 14:52
Forskare är sällan helt överens
Om kvalificerade forskare kommer till olika slutsatser i en väsentlig fråga så måste detta också speglas i den allmänna debatten.
Tidningarnas debattsidor måste ge utrymme för både inlägg och motinlägg, repliker och kontrarepliker.
Ändå hävdas ibland att endast forskare som har en viss uppfattning bör publiceras. Sanningen i en viss fråga anses vara så uppenbar och oomtvistlig att alla typer av invändningar uppfattas som nära nog sabotage av arbetet för en bättre tingens ordning.
De senaste veckorna har stort medialt buller åstadkommits av det så kallade Climategate, ett läckage av interna mejl mellan forskare vid University of East Anglia som sägs ge underlag för påståenden om att klimathotet är överdrivet och att olika resultat och analyser manipulerats för att motsvara det som anses vara politiskt korrekt. En del målar upp bilden av en stor konspiration i syfte att med klimatet som ursäkt motivera statskontroll över ekonomin och människors vardagsliv.
Det finns inga rimliga belägg för sådana påståenden. Tidningen The Economist, som ingen skulle drömma om att anklaga för att försöka underminera marknadsekonomin eller den personliga friheten, gör i förra veckans nummer en utförlig genomgång av de mejl som läckt ut.
De visar, enligt tidningens vetenskapsredaktion, att klimatforskare är ungefär som alla andra - de uttrycker sig ibland ogenomtänkt, blir irriterade när något inte utfaller som förväntat, slänger ibland i väg ohållbara påståenden eller anklagelser mot kolleger. Men de deltar inte i någon konspiration för att dölja sanningen.
Inte heller är dessa eller andra forskare överens på alla punkter. För en del debattörer tycks just detta vara beviset för att klimathotet är påhittat - ungefär som om den eviga diskussionen om Karl XII:s död skulle vara ett belägg för att kungen överhuvudtaget inte stupade vid Fredrikshald och kanske inte ens har existerat.
I verkligheten är forskare mycket sällan ense om allt. Tvärtom innebär vetenskapligt arbete att man försöker formulera teorier om verkligheten för att sedan utsätta dessa teorier för så hård prövning som vi klarar av. Ofta innebär detta att någon skavank i teoribygget uppdagas varpå teorin får formuleras om, revideras eller - kanske - överges totalt, till förmån för en ny teori som i sin tur testas på samma sätt. Ibland överlever teorin prövningen och accepteras då tills vidare som den bästa förklaring som står till buds - samtidigt som vi är öppna för att något nytt test som ännu inte utförts kan tvinga oss att revidera bilden.
Vetenskap förutsätter en intellektuell öppenhet för att man kan ha fel. Men alla invändningar mot en allmänt omfattad teori är inte lika respektabla. Också invändningen måste erbjuda en förklaring av det som den ursprungliga teorin förklarar och den måste vara möjlig att pröva mot faktiska observationer.
Att vissa beslutsfattare saknar insikt om hur vetenskaplig metod kan hjälpa oss att skilja bra teorier från dåliga är inte vetenskapens fel. Det var president Thabo Mbeki och inte den medicinska expertisen i Sydafrika som med katastrofala följder vägrade erkänna aids/hiv- hotets realitet - och det är president Jacob Zuma som i dessa dagar tydligt har brutit med Mbekis obskurantism.
UNT har på ledarplats anslutit sig till uppfattningen att klimatförändringen är verklig och mycket oroande och att en begränsning av koldioxidutsläppen måste ha mycket hög prioritet.
Politikerna måste agera med utgångspunkt från de vetenskapliga teorier som i dag av de flesta forskare anses ligga sanningen närmast. Att kräva total enighet om allt innan några beslut fattas är orealistiskt och vittnar om bristfällig förståelse för vetenskapligt arbete. Men att kräva att skeptiska forskare ska avstå från att resa invändningar och hävda alternativa tolkningsmodeller är inte mindre orimligt. Och om invändningarna visar sig vara bärkraftiga så måste de också påverka de politiska besluten.
Passar väl in på den rådande kostdebatten.
Om kvalificerade forskare kommer till olika slutsatser i en väsentlig fråga så måste detta också speglas i den allmänna debatten.
Tidningarnas debattsidor måste ge utrymme för både inlägg och motinlägg, repliker och kontrarepliker.
Ändå hävdas ibland att endast forskare som har en viss uppfattning bör publiceras. Sanningen i en viss fråga anses vara så uppenbar och oomtvistlig att alla typer av invändningar uppfattas som nära nog sabotage av arbetet för en bättre tingens ordning.
De senaste veckorna har stort medialt buller åstadkommits av det så kallade Climategate, ett läckage av interna mejl mellan forskare vid University of East Anglia som sägs ge underlag för påståenden om att klimathotet är överdrivet och att olika resultat och analyser manipulerats för att motsvara det som anses vara politiskt korrekt. En del målar upp bilden av en stor konspiration i syfte att med klimatet som ursäkt motivera statskontroll över ekonomin och människors vardagsliv.
Det finns inga rimliga belägg för sådana påståenden. Tidningen The Economist, som ingen skulle drömma om att anklaga för att försöka underminera marknadsekonomin eller den personliga friheten, gör i förra veckans nummer en utförlig genomgång av de mejl som läckt ut.
De visar, enligt tidningens vetenskapsredaktion, att klimatforskare är ungefär som alla andra - de uttrycker sig ibland ogenomtänkt, blir irriterade när något inte utfaller som förväntat, slänger ibland i väg ohållbara påståenden eller anklagelser mot kolleger. Men de deltar inte i någon konspiration för att dölja sanningen.
Inte heller är dessa eller andra forskare överens på alla punkter. För en del debattörer tycks just detta vara beviset för att klimathotet är påhittat - ungefär som om den eviga diskussionen om Karl XII:s död skulle vara ett belägg för att kungen överhuvudtaget inte stupade vid Fredrikshald och kanske inte ens har existerat.
I verkligheten är forskare mycket sällan ense om allt. Tvärtom innebär vetenskapligt arbete att man försöker formulera teorier om verkligheten för att sedan utsätta dessa teorier för så hård prövning som vi klarar av. Ofta innebär detta att någon skavank i teoribygget uppdagas varpå teorin får formuleras om, revideras eller - kanske - överges totalt, till förmån för en ny teori som i sin tur testas på samma sätt. Ibland överlever teorin prövningen och accepteras då tills vidare som den bästa förklaring som står till buds - samtidigt som vi är öppna för att något nytt test som ännu inte utförts kan tvinga oss att revidera bilden.
Vetenskap förutsätter en intellektuell öppenhet för att man kan ha fel. Men alla invändningar mot en allmänt omfattad teori är inte lika respektabla. Också invändningen måste erbjuda en förklaring av det som den ursprungliga teorin förklarar och den måste vara möjlig att pröva mot faktiska observationer.
Att vissa beslutsfattare saknar insikt om hur vetenskaplig metod kan hjälpa oss att skilja bra teorier från dåliga är inte vetenskapens fel. Det var president Thabo Mbeki och inte den medicinska expertisen i Sydafrika som med katastrofala följder vägrade erkänna aids/hiv- hotets realitet - och det är president Jacob Zuma som i dessa dagar tydligt har brutit med Mbekis obskurantism.
UNT har på ledarplats anslutit sig till uppfattningen att klimatförändringen är verklig och mycket oroande och att en begränsning av koldioxidutsläppen måste ha mycket hög prioritet.
Politikerna måste agera med utgångspunkt från de vetenskapliga teorier som i dag av de flesta forskare anses ligga sanningen närmast. Att kräva total enighet om allt innan några beslut fattas är orealistiskt och vittnar om bristfällig förståelse för vetenskapligt arbete. Men att kräva att skeptiska forskare ska avstå från att resa invändningar och hävda alternativa tolkningsmodeller är inte mindre orimligt. Och om invändningarna visar sig vara bärkraftiga så måste de också påverka de politiska besluten.
Passar väl in på den rådande kostdebatten.