Visa fullständig version : Passion och förhållanden
Slartibartfast
2009-08-03, 08:53
Hade en intressant diskussion med en polare igår och tänkte jag skulle hämta lite fler åsikter.
Skulle ni inleda ett förhållande med någon, om allting stämde perfekt, men passionen fattades? Trots att ni vet att ni båda har förmågan att känna intensiv passion?
Jag har alltid resonerat såhär, att om jag ska inleda ett förhållande så ställer jag mig två frågor:
1. Har jag mera gemensamt med denna person än jag haft med någon tidigare, så att jag har nåt konktret att bygga hela relationen på?
2. Känner jag mig mera passionerad för denna person än för nån jag tidigare träffat?
Svaret måste för egen del vara ja på båda dessa frågor. Min potentiella partner måste även fråga sig samma sak själv, och svara ja på dessa två frågor. Jag skulle aldrig inleda nånting om hon svarade nej på nån av dem. Är helt kompromisslös här.
Men jag har börjat undra om detta är så vettigt.
Vad anser ni?
Shakemynuts
2009-08-03, 08:58
Via fråga 1 låter det som att du ställer högre och högre krav varje gång du träffar någon ny, vilket kanske inte låter så vettigt?
Nitrometan
2009-08-03, 08:58
1. Har jag mera gemensamt med denna person än jag haft med någon tidigare, så att jag har nåt konktret att bygga hela relationen på?
2. Känner jag mig mera passionerad för denna person än för nån jag tidigare träffat?
Mer?
Passion och gemensamma intressen eller annat gemensamt är viktigt.
Men tycker du att det måste vara mer än nånsin tidigare?
Jag tycker att det räcker att passionen och det gemensamma finns.
Slartibartfast
2009-08-03, 09:09
Men tycker du att det måste vara mer än nånsin tidigare?
Ok, vi säger såhär. Jag skulle inte inleda nåt ifall jag träffade en tjej som jag gillade väldigt mycket för att vi hade mycket gemensamt, men att jag samtidigt kände mycket mera passion för en tjej jag dejtade tidigare. Och jag skulle aldrig vilja att rollerna vore omvända.
Nitrometan
2009-08-03, 09:13
Men om du har slutat dejta henne är kanske passionen borta?
På vilken skala mäter du passionen?
kalle_banan
2009-08-03, 09:27
Jag anser att en livspartner bör vara som en extremt bra kompis som man har sex med, för i början av livet är man sexgalen och dicken står hela tiden, men sen blir man gammal och trött och då behöver man en bra kompis istället för en bra sexpartner, så för mig är personen viktigast, om jag tror att hon och jag kan umgås under alla omständigheter, bli osams men ändå förlåta varandra, så är det grönt. Att bli kär är inget tecken på att tjejen är The One™.
Slartibartfast
2009-08-03, 09:40
Men om du har slutat dejta henne är kanske passionen borta?
Det kan ju också vara så att jag slutat dejta henne för att det mest var fysiskt och det inte fanns nåt konkret att bygga nåt på. Om hon kommer in i bilden igen, så kanske passionen kopplas på igen. Detta är bara spekuleringar.
På vilken skala mäter du passionen?
(Hur mycket jag tänker på personen, hur mycket jag vill röra henne, hur jag reagerar när jag är med henne)^2*log3/Pi
Ignatius72
2009-08-03, 09:50
Någon form av grund baserat på passion tror jag är av högsta vikt. Däremot att försöka resonera sig fram till om det finns något konkret att bygga på är kanske lite mer tveksamt. Det finns ju något på den borte skalan där det bara är att inse att man har totalt olika livssyn, intressen etc, men lyckas man hitta någon passion i en sådan grundförutsättning?
En bra och lycklig relation kräver att man investerar tid och engagemang i densamma.
Svaret måste för egen del vara ja på båda dessa frågor. Min potentiella partner måste även fråga sig samma sak själv, och svara ja på dessa två frågor. Jag skulle aldrig inleda nånting om hon svarade nej på nån av dem. Är helt kompromisslös här.
Men jag har börjat undra om detta är så vettigt.
Vad anser ni?
När och hur sker utfrågningen? *popcorn*
Innan man ens har inlett nånting så är det kanske lite konstiga frågor att fråga. Skulle skrämma iväg mig iallafall, om min pojkvän hade frågat om styrkan på min passion för honom innan vi ens inlett vår relation. :)
Slartibartfast
2009-08-03, 10:55
När och hur sker utfrågningen? *popcorn*
Innan man ens har inlett nånting så är det kanske lite konstiga frågor att fråga. Skulle skrämma iväg mig iallafall, om min pojkvän hade frågat om styrkan på min passion för honom innan vi ens inlett vår relation. :)
Det är ju inte fråga om en direkt fråga. :D Det är sånt man märker med tiden under det att man dejtar eller vad man ska kalla det. Det är nog bara frågor som alla ställer sig i början av en relation, även om dom inte medvetet formuleras i ord eller tanke. Svaret är heller oftast inte uttalat. Det är underförstått.
Det är ju inte fråga om en direkt fråga. :D Det är sånt man märker med tiden under det att man dejtar eller vad man ska kalla det. Det är nog bara frågor som alla ställer sig i början av en relation, även om dom inte medvetet formuleras i ord eller tanke. Svaret är heller oftast inte uttalat. Det är underförstått.
Ah, då är jag med! Ja det är ju sjävklart, man försöker lista ut vad man själv känner och vill, och man vill ju inte drunkna i någon totalt om det inte är ömsesidigt!
Själv hade jag som princip att jag vill lära känna personen och bli bra vän innan jag inleder nån sorts parrelation.
När jag träffade min nuvarande kille gick det ganska fort, efter att vi kännt varandra två veckor känndes det som att vi alltid varit bff, så jag visste att oavsett om vi skulle bli tillsammans eller ej så var det en fantastisk vän jag hittat. Det är viktigt att man har kul ihop och älskar att umgås, när den första nykära känslan lagt sig så ska man trivas och fungera med varandra i längden också.
Passion suger när det kommer till förhållanden. Det finns annat som är så mycket viktigare. Dessutom har jag svårt att jämföra känslor för en person med känslor för en annan.
Saknas det passion kan man väl lika gärna vara vänner?
Saknas det passion kan man väl lika gärna vara vänner?
Nej.
Slartibartfast
2009-08-03, 14:55
saknas det passion kan man väl lika gärna vara vänner?
+1
Visst är passion viktigt men en grundtanke baserad på att uppgradera sig hela tiden är enligt mig ingen bra idé. Jag ser inget problem med att vara osäker på om det är bra nog att fungera, fungerar det inte så får man väl göra slut på det, suger men inget man kan gardera sig mot.
Jag kommer aldrig köpa tanken att ett förhållande som tar slut efter x år är år bortkastade, känner man att det inte fungerar så gör man slut även om det är jobbigt.
Sundsarn
2009-08-03, 15:00
Själv hade jag som princip att jag vill lära känna personen och bli bra vän innan jag inleder nån sorts parrelation.
Det där gör jag också fast omedvetet. Jag brukar bara låta tiden gå och sen träffar jag någon som jag blir god vän med. Efter ett tag märker jag att det kanske är en lite väl god vän för att inte ha känt henne så länge och så är jag fast *gah!*
Min erfarenhet av passion är att man bränner alla proppar på en gång och det blir inget kvar efteråt, men jag antar att ni har andra erfarenheter.
Nej.
Vad är det då du får ut av ett förhållande där det saknas passion?
Min erfarenhet av passion är att man bränner alla proppar på en gång och det blir inget kvar efteråt, men jag antar att ni har andra erfarenheter.
Jag har ingen erfarenhet av längre förhållanden, däremot vet jag flera förhållanden där passionen hållts vid liv under väldigt lång tid(ibland livet ut). Det visar att sådana förhållanden existerar och är möjliga, och med den vetskapen kan jag inte förstå varför någon skulle vilja nöja sig med mindre.
Vad är det då du får ut av ett förhållande där det saknas passion?
Jag har ingen erfarenhet av längre förhållanden, däremot vet jag flera förhållanden där passionen hållts vid liv under väldigt lång tid(ibland livet ut). Det visar att sådana förhållanden existerar och är möjliga, och med den vetskapen kan jag inte förstå varför någon skulle vilja nöja sig med mindre.
Kan du verkligen inte se att det finns fler komponenter och värden i en kärleksrelation?
Som sagt, jag kanske definierar passion på ett negativt sätt. Det är inte samma sak som attraktion eller åtrå i min bok.
Kan du verkligen inte se att det finns fler komponenter och värden i en kärleksrelation?
Som sagt, jag kanske definierar passion på ett negativt sätt. Det är inte samma sak som attraktion eller åtrå i min bok.
Jo, men för mig är det dom komponenterna som leder till passion.
Hur definierar du passion då? Jag ser det som stark kärlek, attraktion och åtrå.
Jo, men för mig är det dom komponenterna som leder till passion.
Hur definierar du passion då? Jag ser det som stark kärlek, attraktion och åtrå.
Ok. Det vill man såklart ha. Min definition är nog färgad av mitt senaste crash and burn-förhållande som innebar stor passion men också mycket ont. Det gjorde mig lite utmattad.
Slartibartfast
2009-08-03, 16:17
jag ser det som stark kärlek, attraktion och åtrå.
+1
Ok. Det vill man såklart ha. Min definition är nog färgad av mitt senaste crash and burn-förhållande som innebar stor passion men också mycket ont. Det gjorde mig lite utmattad.
Du tänker alltså på starka känslor men både gott och ont? Isåfall kan jag förstå dig. Det kan bli utmattande i längden och skönast är det väl om det mesta bara "klickar" och man kan fokusera på det goda.
Tror jag iaf... vet ärligt talat inte hur det skulle vara, men jag gissar att jag skulle trivas rätt bra med det.
sundvall
2009-08-03, 18:02
Ett förhållande utan någon form av passion måste ju vara rejält värdelöst. Det är ju självklart att passion måste finnas, annars kan man som sagt nöja sig med vänner-stadiet.
Jag tar tråden och böjer den lite åt sidan.
Hörde precis repliken that's cool, we're just at different stages in life (Sugar Rush, som en uppdaterad Fucking Åmål i serieformat) om att Kim vill festa och Saint vill börja "bygga upp ett liv".
Det fick mig att tänka. Kärleksförhållanden, men ibland även vänskapsförhållanden, går isär för att man är på olika stadier i livet. Vad värre är kan man fortfarande tycka väldigt mycket om varandra, men ändå vara helt omöjligt att sammanfoga varandras liv i ett gemensamt.
Vad tycker ni?
Fatalist
2009-08-11, 18:51
Är mitt liv mer intressant om jag har ett exklusivt förhållande med just denna personen än om jag lever utan restriktioner och träffar flera andra personer som är sköna att hänga med? Om ja, då är det en deal.
userfriendly
2009-08-11, 19:04
Jag tycker det här är livets stora gåta.
Ett förhållande utan passion gör mi uttråkad och frustrerad.
Ett förhållande uppbyggt på enbart passion blir inte mer än kortvarigt och någons hjärta krossas.
Så klart är både och den gyllene vägen. Men, min erfarenhet är att passionen kommer och går. När passionen försvinner måste det ju finnas något annat där som gör att man vill stanna kvar. Jag tänker också att om det finns en stark passion från början så finns det något att tänka tillbaka till - och komma tillbaka till under de tillfällen då relationen brister på andra sätt.
Det är bara det att det så ofta känns som om man måste välja mellan passion / gemensamma intressen och allt annat stämmer.
Jag tror också att det är svårt att bygga en relation på något som från början är enbart passion.
GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH
Jag tycker det här är livets stora gåta.
Ett förhållande utan passion gör mi uttråkad och frustrerad.
Ett förhållande uppbyggt på enbart passion blir inte mer än kortvarigt och någons hjärta krossas.
Så klart är både och den gyllene vägen. Men, min erfarenhet är att passionen kommer och går. När passionen försvinner måste det ju finnas något annat där som gör att man vill stanna kvar. Jag tänker också att om det finns en stark passion från början så finns det något att tänka tillbaka till - och komma tillbaka till under de tillfällen då relationen brister på andra sätt.
Håller med dig. I efterhand föredrar jag förhållanden som byggs upp utan passion, men som har det efterhand. Det viktigaste för mig är att man kan umgås som vänner, utan att det behöver vara något fysiskt inbladat -- kan man inte prata kan man lika gärna vara KK -- men naturligtvis måste den fysiska biten också finnas där.
Flera gånger har jag känt att jag har träffat personer som jag skulle kunna ha ett mycket bra förhållande med - vi har kunnat prata, skratta, ha sex - vad som helst - på ett jättebra vis, men jag har bara inte kunnat ha ett förhållande med henne. Jag har inte känt vad jag tycker att jag borde känna - passion. Någonstans har jag kanske känt att jag också har varit kär, men det har inte varit tillräckligt.
För mig är det kanske inte obegripligt hur man kan bygga sitt förhållande på vad som nu kan rymmas inom begreppet "andra värden" enligt ovan, men helt otänkbart. Vad är det? Trygghet? Att saker och ting fungerar? Det hänger väl på hur man vill leva sitt liv. Antingen nöjer man sig med att det rullar på och man blir till slut fäst vid personen genom att man delar så mycket med varandra i en vardag. Eller så känner man en brinnande passion och då blir det mesta annat sekundärt.
Jag vill längta efter någon, dag och natt, när jag inte är med henne. Jag vill känna mig komplett och lugn när jag är med henne. Jag vill se på henne med en blick som får alla att förstå att jag älskar henne och gör det just passionerat. Jag vill inte känna att min vardag bara rullar på, att det fungerar och att vi har varandra för att vi inte har någon annan... Men jag säger det egentligen inte för att jag vill att det skall vara så, utan för att det är vad jag inuti mig själv känner.
Vad handlar livet om? Att leva från första till sista minuten och metodiskt avverka allting som av nöden måste avverkas? Om man tycker det, så behöver man ju inte känna passion, men vill man fylla sitt liv med så mycket det bara går, med avseende på något slags tvåsamhet, så skall det nog till passion.
D4dlqVlj6UA
Problemet med passion är att det slocknar fort. Om förhållandet inte bygger på något annat än det riskerar det att gå i kras efter ett halvår eller så.
Problemet med passion är att det slocknar fort. Om förhållandet inte bygger på något annat än det riskerar det att gå i kras efter ett halvår eller så.
Varför det? Det är väl knappast en allmängiltig sanning att "passion slockar fort"? Jag har inte själv varit med om att den har slocknat. Jag har sett andra hålla den vid liv år efter år. Vill man, så finns passionen där parallellt med allt det andra, givet att man har träffat vad man tror är rätt person.
varför det? Det är väl knappast en allmängiltig sanning att "passion slockar fort"? Jag har inte själv varit med om att den har slocknat. Jag har sett andra hålla den vid liv år efter år. Vill man, så finns passionen där parallellt med allt det andra, givet att man har träffat vad man tror är rätt person.
+1
Fåniga frågor. Min senaste flickvän var min totala motsats på alla plan och vi fick det att fungera i fyra år. Gemensamma intressen och värderingar utvecklades under tiden och för mig är det inga grundförutsättningar för att ett förhållande ska kunna inledas.
Hatar sådana här trådar. Får mig alltid att tänka på att jag gör massa fel hela tiden. Oftast samma fel.
Varför det? Det är väl knappast en allmängiltig sanning att "passion slockar fort"? Jag har inte själv varit med om att den har slocknat. Jag har sett andra hålla den vid liv år efter år. Vill man, så finns passionen där parallellt med allt det andra, givet att man har träffat vad man tror är rätt person.
Den där direkta passionen. Inte att man tycker om varandra.
Fåniga frågor. Min senaste flickvän var min totala motsats på alla plan och vi fick det att fungera i fyra år. Gemensamma intressen och värderingar utvecklades under tiden och för mig är det inga grundförutsättningar för att ett förhållande ska kunna inledas.
Instämmer, jag och min sambo har varit tillsammans snart 11 år. Vi är extremt olika varandra. Hon gillar politik, debatter, naturupplevelser, har väldigt stort behov av närhet, resa, träffa vänner. Jag hatar allt det och gillar bäst av allt träning och ta det lugnt hemma - vilket hon hatar.
Vad innebär egentligen passion? Om och om igen får man höra om folk som håller passionen levande livet ut men för mig låter det mer som ett sätt att övertyga andra om hur bra man har det.
När man träffar en ny bekantskap och tycke uppstår från båda sidor råder det en sådan passion att personerna inte vill vara ifrån varandra och mer eller mindre all vaken och sovande tid spenderas ihop med romantiska utflykter, närhet,sex och gos. Allting är puttinuttigt värre och personena har skygglapparna på, man ser de bra sidorna och tänker inte på de mindre bra. Själv visar man upp sin allra bästa sida. man har bara ögon för varandra.
Det låter ju väldigt trevligt men denna fasen är en övergående fas och det är väl tur det för i detta stadie försummar ofta personerna sina jobb, vänner familj mm.
När förhållandet och passionen gått ner på en mer normal nivå återvänder paret pliktskyldigt till sina gamla antaganden och får livet att fungera på ett bra sätt. Passionen finns givetvis (förhoppningsvis) fortfarande där men inte alls i samma utssträckning som i inledningen.
Det intressanta här är att personer som inte känt denna enorma passion i början men ändå valt att gå vidare i förhållandet pga andra grunder byggt upp en viss nivå av passion som kanske till och med är högre än hos paret som tidigare satt ihopklistrade.
Tiden går och händelser sker som gör att människorna förändras. Inom vissa område blir man mer lik och inom andra glider man ifrån varandra. Meningsskiljaktigheter uppstår. Personen som du tidigare skulle äta bajs för visar sig nu vilja att du agerar på ett visst sätt. På samma sätt som du försöker fullända din partner. Detta sker inte bara medvetet utan undermedvetet påverkar vi människor i vår närhet till att bli mer som vi vill ha dem. Givetvis blir påverkan större desto närmre varandra man står och desto mer tid man spendera ihop.
En viktig del i det hela handlar om att kompromissa och inse att man kan inte alltid få sin vilja igenom. Det gäller att arbeta på förhållandet för oavsett hur mycket passion som fanns i början så måste man elda på för att få saker att hålla. Tyvärr tror jag att det är ytterst svårt att få upp samma glöd som den jag beskrev i början. Oftast kan de framkallas efter livskriser i form av svåra sjukdomar, nära döden upplevelser etc.
För ett långvarigt förhållande tror jag att man accepterar varandra och får vardagen att fungera på ett bra sätt är viktigast. Att man kan kompromissa och sätta sig in i den andres situation.
Det är inget måste att man har samma intressen mm men någon form av gemensam värdegrund är ju lämplig.
En intressant sak ang passion är ju att man av den blir så blind att det kan se ut som man har samma intressen. Devs, när man framställer sig från sin bästa sida är det lätt att man själv tror sig ha ett intresse av virkning bara för att partnern man kärat ner sig i har det.
Har sett otaliga exempel på där personen tillfälligt bytt musikstil, filmsmak, mat, ställningstagande i vissa frågor men sedan när nykärheten lägger sig så växer den egna personligheten tillbaka. Det handlar inte om någon form av falskt spel utan är ett sätt för att känna glöd i början av en relation som man verkligen vill skall hålla.
För att svara på frågan, jag tror att passion är viktig initialt i ett förhållande och visst skall man jobba för att behålla den men jag tror det är svårt (omöjligt?) att förutom under korta stunder känna samma passion som när man var nykär och allting luktade blommor. Däremot är det helt andra orsaker som gör att folk håller ihop. Finns det bara passion men inget mer blir sällan förhållandet långlivat. Man måste ha något mer att stå på.
För att svara på frågan, jag tror att passion är viktig initialt i ett förhållande och visst skall man jobba för att behålla den men jag tror det är svårt (omöjligt?) att förutom under korta stunder känna samma passion som när man var nykär och allting luktade blommor. Däremot är det helt andra orsaker som gör att folk håller ihop. Finns det bara passion men inget mer blir sällan förhållandet långlivat. Man måste ha något mer att stå på.
Ett mycket bra inlägg och avslutningen är på kornet!
Min fru och jag firade vår 19:e bröllopsdag igår. :)
Man kan ju knappast räkna med 40 år av konstant passion eller den romantiska bilden av kärlek som är så populär i dagsläget, livet är sällan en lång dans på rosor(annat än i bemärkelsen snårigt och taggigt).
Det är ju dock viktigt att det finns någon form av pyrande låga som man kan blåsa till liv då och då.
Nu tycker jag att man börjar likställa passion med att vara nykär. Det är inte samma sak. Snarast är det två olika saker. Vad jag anser vara passion i ett förhållande har jag beskrivit ovan och det tror jag inte är ett kontroversiellt sätt att se på det hela. Den hållningen kan man nog inte anta med ens då man träffar någon ny, lika lite som man kan känna passion för en hobby eller ett yrkesutövande utan att ha ägnat mer än litet tid åt vad man nu håller på med.
Passion är att älska den andre av hela sitt hjärta, att känna en trängtan efter henne, leva sig in i henne, visa all uppskattning man bara kan för de sidor hos personen som man uppskattar och som person lyfta sig själv i håret för att bli en ännu bättre människa. Varför skulle man, om nu den känslan har växt fram efter en tid, inte kunna känna det för evigt?
Som jag ser det, så är människan tudelad: Inför oss själva är vi en; inför våra medmänniskor är vi en annan. Det enda vi kan vara utåt, är våra handlingar. Ingen kan känna mina känslor, ingen kan läsa mina tankar och förstå mig fullt ut - utåt blir vi vad våra handlingar gör oss till. Men inåt är vi enbart våra känslor. Varför? Jo, varför gör vi någonting; varför utför vi en enskild handling? Det är för att känna någonting. Allting, precis allting, har sitt ursprung i att vi vill känna någonting och sitt slut i att vi faktiskt känner någonting. Således måste man hålla med både Schopenhauer och Nietzsche om att viljan är central hos en människa; oavsett om man anammar resterande delen av deras filosofi (och hos Nietzsche handlar levandet i mycket om att just bli en bättre människa). Och för att återknyta till just passionen, så menar jag, givet vad jag precis har skrivit, att om man någonstans inuti sig själv har upplevt den och vill känna den tillsammans med någon som man tror är den man helst av alla vill vara med, så kommer den att bestå. Den är en del av livet, om man vill, utomordentligt väl värd att sträva efter och bära fram (eller, om man så vill, kämpa för) och en egen del av själva älskandet.
Om man inte känner passion då, eller om den har försvunnit? Då kanske man helt enkelt inte känner, eller inte vill känna, vad man kan känna. Jag lägger inte ett uns av trots i orden "inte vill känna", vilken man annars kanske lätt kan tro. Det är nära knutet till ens personlighet. Helt enkelt. Vi är olika.
Men... Om man bara är kär och glad och aldrig någonsin har funderat på vad Nietzsche har skrivit och bara är lycklig över att varje dag få äta middag med någon som man faktiskt tycker om? Då är det också fint; kanske minst lika fantastiskt, för någon, som vad annat som helst och man skall nog inte tro att allting med nödvändighet blir ännu bättre bara för att man börjar grubbla. Återigen hänger det på att vi alla är olika personligheter. Men - man skall också minnas att det handlar om hur och på vilket vis vi vill leva våra liv och är man medveten om det, så kan man också ändra saker. Om man nu vill.
Nu tycker jag att man börjar likställa passion med att vara nykär. Det är inte samma sak. Snarast är det två olika saker. Vad jag anser vara passion i ett förhållande har jag beskrivit ovan och det tror jag inte är ett kontroversiellt sätt att se på det hela. Den hållningen kan man nog inte anta med ens då man träffar någon ny, lika lite som man kan känna passion för en hobby eller ett yrkesutövande utan att ha ägnat mer än litet tid åt vad man nu håller på med.
Passion är att älska den andre av hela sitt hjärta, att känna en trängtan efter henne, leva sig in i henne, visa all uppskattning man bara kan för de sidor hos personen som man uppskattar och som person lyfta sig själv i håret för att bli en ännu bättre människa. Varför skulle man, om nu den känslan har växt fram efter en tid, inte kunna känna det för evigt?
Det du skriver här låter vettigt. Den känsla som växer fram när man lär känna människan på riktigt eller satt sig in i en hobby är den som man kan och vill behålla för resten av livet. är dock inte säker på om det handlar om passion på samma sätt som det diskuterats i denna tråden.
TS och många andra verkar ju mena den passion som oftast uppstår i samband med en ny förälskelse.
Det enda vi kan vara säkra på är att förutsättningarna kommer förändras med tiden och både man själv och ens partner kommer att ändras. Den personen man blir kär i kommer inte vara exakt likadan 10 år senare. Att hantera och acceptera denna förändring hos både sin partner och sig själv samt hålla lågan vid liv är viktigt. Däremot skall man ju för den sakens skulle inte glömma varför ens partner en gång blev kär i en.
Tror inte helle man skall fundera för mycket och övaranalysera. Trivs man bra ihop och livet fungerar på alla plan så borde det innebära att passionen (såsom du beskrev den) finns där. Det är väl snarare om man ständigt analyserar och funderar över relationen ett tecken på att passionen eller något annat essentiellt saknas.
Vad du talar om, mangs, låter som när två personer som inte riktigt känner sig själva eller varandra blir kära. Den typen av passion blir lätt ytlig(även om den såklart kan växa med tiden) just därför att man inte förstår och känner varandra på djupet.
Jag håller annars med Victor Hugo som skrev:
"Love is always love at first sight. The rest is only the rest."
Finns det inget där från första stund kan det gott vara för min del.
Jag vill inte känna att min vardag bara rullar på, att det fungerar och att vi har varandra för att vi inte har någon annan...
Jag är rädd för att ungefär 99% av alla förhållande bygger på det fetstilta...
Slartibartfast
2009-08-12, 18:13
Nu tycker jag att man börjar likställa passion med att vara nykär. Det är inte samma sak. Snarast är det två olika saker. Vad jag anser vara passion i ett förhållande har jag beskrivit ovan och det tror jag inte är ett kontroversiellt sätt att se på det hela. Den hållningen kan man nog inte anta med ens då man träffar någon ny, lika lite som man kan känna passion för en hobby eller ett yrkesutövande utan att ha ägnat mer än litet tid åt vad man nu håller på med.
Passion är att älska den andre av hela sitt hjärta, att känna en trängtan efter henne, leva sig in i henne, visa all uppskattning man bara kan för de sidor hos personen som man uppskattar och som person lyfta sig själv i håret för att bli en ännu bättre människa. Varför skulle man, om nu den känslan har växt fram efter en tid, inte kunna känna det för evigt?
Grymt! Precis det jag tänker som livslång passion, men kunde inte formulera det lika bra. :thumbup:
Genom hela tråden funderar jag på en enda sak... vadå passion?
Andy.da.wohoo
2009-08-12, 20:12
Flera gånger har jag känt att jag har träffat personer som jag skulle kunna ha ett mycket bra förhållande med - vi har kunnat prata, skratta, ha sex - vad som helst - på ett jättebra vis, men jag har bara inte kunnat ha ett förhållande med henne. Jag har inte känt vad jag tycker att jag borde känna - passion. Någonstans har jag kanske känt att jag också har varit kär, men det har inte varit tillräckligt.
För mig är det kanske inte obegripligt hur man kan bygga sitt förhållande på vad som nu kan rymmas inom begreppet "andra värden" enligt ovan, men helt otänkbart. Vad är det? Trygghet? Att saker och ting fungerar? Det hänger väl på hur man vill leva sitt liv. Antingen nöjer man sig med att det rullar på och man blir till slut fäst vid personen genom att man delar så mycket med varandra i en vardag. Eller så känner man en brinnande passion och då blir det mesta annat sekundärt.
Jag vill längta efter någon, dag och natt, när jag inte är med henne. Jag vill känna mig komplett och lugn när jag är med henne. Jag vill se på henne med en blick som får alla att förstå att jag älskar henne och gör det just passionerat. Jag vill inte känna att min vardag bara rullar på, att det fungerar och att vi har varandra för att vi inte har någon annan... Men jag säger det egentligen inte för att jag vill att det skall vara så, utan för att det är vad jag inuti mig själv känner.
Vad handlar livet om? Att leva från första till sista minuten och metodiskt avverka allting som av nöden måste avverkas? Om man tycker det, så behöver man ju inte känna passion, men vill man fylla sitt liv med så mycket det bara går, med avseende på något slags tvåsamhet, så skall det nog till passion.
D4dlqVlj6UA
Nu tycker jag att man börjar likställa passion med att vara nykär. Det är inte samma sak. Snarast är det två olika saker. Vad jag anser vara passion i ett förhållande har jag beskrivit ovan och det tror jag inte är ett kontroversiellt sätt att se på det hela. Den hållningen kan man nog inte anta med ens då man träffar någon ny, lika lite som man kan känna passion för en hobby eller ett yrkesutövande utan att ha ägnat mer än litet tid åt vad man nu håller på med.
Passion är att älska den andre av hela sitt hjärta, att känna en trängtan efter henne, leva sig in i henne, visa all uppskattning man bara kan för de sidor hos personen som man uppskattar och som person lyfta sig själv i håret för att bli en ännu bättre människa. Varför skulle man, om nu den känslan har växt fram efter en tid, inte kunna känna det för evigt?
Som jag ser det, så är människan tudelad: Inför oss själva är vi en; inför våra medmänniskor är vi en annan. Det enda vi kan vara utåt, är våra handlingar. Ingen kan känna mina känslor, ingen kan läsa mina tankar och förstå mig fullt ut - utåt blir vi vad våra handlingar gör oss till. Men inåt är vi enbart våra känslor. Varför? Jo, varför gör vi någonting; varför utför vi en enskild handling? Det är för att känna någonting. Allting, precis allting, har sitt ursprung i att vi vill känna någonting och sitt slut i att vi faktiskt känner någonting. Således måste man hålla med både Schopenhauer och Nietzsche om att viljan är central hos en människa; oavsett om man anammar resterande delen av deras filosofi (och hos Nietzsche handlar levandet i mycket om att just bli en bättre människa). Och för att återknyta till just passionen, så menar jag, givet vad jag precis har skrivit, att om man någonstans inuti sig själv har upplevt den och vill känna den tillsammans med någon som man tror är den man helst av alla vill vara med, så kommer den att bestå. Den är en del av livet, om man vill, utomordentligt väl värd att sträva efter och bära fram (eller, om man så vill, kämpa för) och en egen del av själva älskandet.
Om man inte känner passion då, eller om den har försvunnit? Då kanske man helt enkelt inte känner, eller inte vill känna, vad man kan känna. Jag lägger inte ett uns av trots i orden "inte vill känna", vilken man annars kanske lätt kan tro. Det är nära knutet till ens personlighet. Helt enkelt. Vi är olika.
Men... Om man bara är kär och glad och aldrig någonsin har funderat på vad Nietzsche har skrivit och bara är lycklig över att varje dag få äta middag med någon som man faktiskt tycker om? Då är det också fint; kanske minst lika fantastiskt, för någon, som vad annat som helst och man skall nog inte tro att allting med nödvändighet blir ännu bättre bara för att man börjar grubbla. Återigen hänger det på att vi alla är olika personligheter. Men - man skall också minnas att det handlar om hur och på vilket vis vi vill leva våra liv och är man medveten om det, så kan man också ändra saker. Om man nu vill.
Två inlägg från dig jag verkligen gillar, sjukt bra formulerat, dedär är passion!:thumbup:
Genom hela tråden funderar jag på en enda sak... vadå passion?
Bröst.
Jag är rädd för att ungefär 99% av alla förhållande bygger på det fetstilta...
Ja. Åtminstone är det den erfarenhet som jag har gjort så pass många gånger att jag har börjat tro på det. Och jag tror att det är för att folk inte vågar. De vågar inte känna vad de kanske faktiskt vill känna och har inom sig. Eller så handlar det kanske om att de inte förmår sig själva att ta sig till någonting ytterligare än vad de redan har (eller, kanske ännu mer precist; lämna vad som egentligen inte är vad de vill ha). Många har nog en vision om galen kärlek - att springa hand i hand över en sommaräng, helt tokiga av kärlek. I slutändan väljer de flesta vad som är enklast och säkrast. Fungerar det, så räcker det. Passionen kommer ändå att dö med tiden. Ingen är nykär hela livet. Man har varit tillsammans i fyra år, man älskar inte varandra, men känner varandras familjer bra. Lika bra att fortsätta då. Och det vore ju så jobbigt att låta henne hämta alla saker hos mig och vice versa. Eller, för all del, flytta från ett gemensamt boende. Och så vidare. Blablabla.
Grymt! Precis det jag tänker som livslång passion, men kunde inte formulera det lika bra. :thumbup:
Visst är det så man vill ha det? Jag skulle ge upp precis alla planer för min framtid bara för att få känna passionerad kärlek till någon som kunde förmå sig att ge någonting tillbaka. Varför lever man? För min del är det i alla fall inte för att det skall sluta med en fin begravning.
Två inlägg från dig jag verkligen gillar, sjukt bra formulerat, dedär är passion!:thumbup:
Tack! :)
Passionen kommer ändå att dö med tiden. Ingen är nykär hela livet. Man har varit tillsammans i fyra år, man älskar inte varandra, men känner varandras familjer bra. Lika bra att fortsätta då.
Vad innebär Älska då? Jag tror vi alla behöver reda ut begreppen nykär, älska samt passion. Nykär är ganska enkelt men de andra två. Just när det gäller älska så är det betydligt svårare känner jag. Jag älskar min fru, mina barn, min släkt och till viss del även vissa kompisar. Jag älskar till och med vissa saker och fotbollslag. ;)
Dock är ju kärleken som jag känner till alla dessa på olika nivå. Kärleken jag känner till mina barn är tex på en annan nivå än den till frun. Kanske inte en högre nivå men den känns annorlunda.
Däremot skiljer ju sig kärleken till frugan jämfört med alla andra då hon är min livspartner och en person som jag tänder på. De andra som jag älskar ovan varken tänder jag på eller vill ha sex med utan man kanske skall säga att jag gillar dem mycket.
Det är kanske här passionen kommer in. Ens livspartner skall inte bara vara en kompis som man gillar mycket utan man måste känna något annat. Vill man sedan kan man kalla det passion, kärlek eller något annat (kärt barn har många namn).
För de flesta ser det nog ut som att:
Nykär är man i början och inte så mycket senare i ett förhållande.
Passion kan finnas både tidigt och sent men troligtvis oftare i början.
Kärlek växer med tiden (förhoppningsvis) och är det som gör att man älskar personen och inte vill vara utan den.
Någon på Kolo skrev en gång: "Jag letar inte efter en person som jag kan leva med utan en person som jag inte kan leva utan." Jag tycker det citatet sammanfattar det vi skriver om i denna tråden.
Vad innebär Älska då? Jag tror vi alla behöver reda ut begreppen nykär, älska samt passion. Nykär är ganska enkelt men de andra två. Just när det gäller älska så är det betydligt svårare känner jag. Jag älskar min fru, mina barn, min släkt och till viss del även vissa kompisar. Jag älskar till och med vissa saker och fotbollslag. ;)
Dock är ju kärleken som jag känner till alla dessa på olika nivå. Kärleken jag känner till mina barn är tex på en annan nivå än den till frun. Kanske inte en högre nivå men den känns annorlunda.
/.../
För de flesta ser det nog ut som att:
Nykär är man i början och inte så mycket senare i ett förhållande.
Passion kan finnas både tidigt och sent men troligtvis oftare i början.
Kärlek växer med tiden (förhoppningsvis) och är det som gör att man älskar personen och inte vill vara utan den.
Att definiera de begrepp som du radar upp är väl inte någonting som är gjort i en handvändning. Jag gjorde ett försök till att beskriva passion tidigare och det gäller åtminstone för mig. Slarti och Andy hakade ju också på, så det kanske stämmer för fler. Men jag tror inte att vi egentligen behöver definiera allting så hårt. Det viktiga här är väl att man känner igen sig på ett ungefär och kanske kan känna att det antingen är viktigt eller mindre viktigt för en själv.
Att älska någon är väl en högre, eller, för all del, djupare nivå av kärleken och dit brukar man väl nå först efter ett tag. Jag menar att passionen kan existera parallellt med den utvecklingen. Jag skall också drista mig till att säga att det är eftersträvansvärt. Ja, faktiskt.
Din definition av passion är intressant. I förlängningen låter det som att det betyder att man måste ha någon sorts passion till livet. Saknar man det blir det nog svårt att ha ett bra förhållande (där passion ingår), tror jag.
Hur hittar man passionen igen? :/
Din definition av passion är intressant. I förlängningen låter det som att det betyder att man måste ha någon sorts passion till livet. Saknar man det blir det nog svårt att ha ett bra förhållande (där passion ingår), tror jag.
Det var intressant att du skrev så. Hur tänker du då du skriver att man måste ha någon passion för livet för att känna passion i ett förhållande? Jag försöker inte alls säga emot dig, utan jag skulle bara vilja veta hur du resonerar för att komma fram till det.
Jag tror nog att det kan vara så, men kausaliteten, om vi nu talar om en sådan, kan antagligen vara dubbelriktad. Någon kan nog låta sin passion för livet spilla över i sitt förhållande, men man kan nog också tänka sig det omvända. Men jag skall erkänna att när du säger "passion för livet" så blir det så stort att jag nästan får svindel. Det närmaste jag kan relatera till är att man "trivs" och att man har "roligt". Jag måste nog fundera litet mer på det.
Hur hittar man passionen igen? :/
Man måste vilja ge sig hän. Man sätter sig ner, funderar på vad som egentligen betyder någonting för en själv, eller snarare vad man vill känna och förhoppningsvis matchar det med den personen som man har något slags förhållande till.
Fast vad vet jag. Det är inget råd, ingen lösning. Vad jag har skrivit är bara naiva försök till att sätta ord på och bilda rationella meningar kring de kanske mest irrationella känslor som finns. Men jag tror i alla fall på det. För mig är det vi talar om hur som helst viktigt.
Andy.da.wohoo
2009-08-14, 22:22
Din definition av passion är intressant. I förlängningen låter det som att det betyder att man måste ha någon sorts passion till livet. Saknar man det blir det nog svårt att ha ett bra förhållande (där passion ingår), tror jag.
Hur hittar man passionen igen? :/
Tur min käre koloit. Man har enorm tur.
Genom hela tråden funderar jag på en enda sak... vadå passion?
Den där frukten, du vet...
Tur min käre koloit. Man har enorm tur.
Hur yttrar sig den turen? Något man får? Något man känner? Något man gör?
Det var intressant att du skrev så. Hur tänker du då du skriver att man måste ha någon passion för livet för att känna passion i ett förhållande? Jag försöker inte alls säga emot dig, utan jag skulle bara vilja veta hur du resonerar för att komma fram till det.
Jag har nog inte kommit fram till det på ett rationellt vis, utan mer av erfarenhet. All världens tjejer kan inte hjälpa en om man inte känner att man har ett bra liv, i övrigt. Men ...
Jag tror nog att det kan vara så, men kausaliteten, om vi nu talar om en sådan, kan antagligen vara dubbelriktad. Någon kan nog låta sin passion för livet spilla över i sitt förhållande, men man kan nog också tänka sig det omvända.
... det kan även vara så att ett förhållande knuffar en över tröskeln så att man börjar uppskatta livet mer, och därmed blir tillfreds med sig själv.
Förhållandet med sig själv är ju trots allt livslångt.
Man måste vilja ge sig hän. Man sätter sig ner, funderar på vad som egentligen betyder någonting för en själv, eller snarare vad man vill känna och förhoppningsvis matchar det med den personen som man har något slags förhållande till.
Japp, definitivt. Men om man tappat det? För att ta mig själv som exempel: Jag har på senaste tre-fyra åren gått från att träna 5-6 dagar i veckan, pluggat, lite extrajobb, gärna träffat flickor och haft massa ork & inspiration att hacka på en massa opensource-projekt, till att bli i det närmaste en grönsak...
"Jaha, är det så här jag skall leva mina förväntade resterande 48 år?"
Andy.da.wohoo
2009-08-14, 22:58
Jag vet inte hur den turen visar sig, en dag vaknar man kanske med en "Aha!" känsla och inser att livet faktiskt är underbart och börjar glädja sig över sakerna i sin vardag. Det är väll "passionen för livet" som visar sig då. När man fått den eller om man får den så eskalerar det kanske till en upptäckt av en annan människa som ger dig ett myller av gosiga och kanske också några mindre sköna känslor.
Jag vet faktiskt inte, jag blev osäker på definitionen av passion ikväll igen trots J A L's nerskrivna definition av det en bit bakåt. Mycket möjligt att passion är något man måste uppleva för att förstå vad det egentligen är.
Ignatius72
2009-08-14, 23:03
Passion är att älska den andre av hela sitt hjärta, att känna en trängtan efter henne, leva sig in i henne, visa all uppskattning man bara kan för de sidor hos personen som man uppskattar och som person lyfta sig själv i håret för att bli en ännu bättre människa. Varför skulle man, om nu den känslan har växt fram efter en tid, inte kunna känna det för evigt?
.
Det är här jobbet för realtionen kommer in. Det finns 1000 saker som kan ställa till det. Man kan ha småungar som skriker 24 timmar om dygnet i flera månader med galen sömnbrist, dödar vilken passion som helst. Inte bara det, i den sån här situation är det mycket vanligt att man skuldbelägger varandra för att det inte funkar med familjen. Sjukdomar, arbetslöshet, ekonomiska bekymmer, svartsjuka, olyckor, sjukdomar, etc etc.
Vad jag försöker få fram är att allt kan hända och att det gäller att jobba på relationen, hitta tillbaka till grundtryggheten, till det man hade (och någonstans har). Det är löjligt lätt att hamna i en negativ spiral.
"Jaha, är det så här jag skall leva mina förväntade resterande 48 år?"
Så skulle jag också känna om jag levde på lchf-kost.. ;)
Nä, men allvarligt. När jag kände EXAKT ovanstående mening, samt skuld tillhörande den iom att jag satt ett barn till världen, insåg jag att jag måste ändra på hur mitt liv såg ut rent praktiskt. Man behöver inte bara mat på bordet, tak över huvudet, kärlek till nära.
Man, eller va fan, jag menar ju jag, behövde känna att jag fick utmaning, stimulans, blev sedd. Kändes förmätet att önska sig, att ens formulera för mig själv.
MEN.. och jag menar inte att det behöver vara så för dig.. ibland räcker det inte med "det är inte hur man har det, utan hur man tar det" och att "gilla läget" och "göra det bästa av situationen". Ibland måste man ändra grundläggande saker för att inte bara stå ut, överleva.. utan verkligen leva.
För mig lång väg, du kanske har det runt hörnet. Men passion till sitt eget liv och leverne är då iaf för mig nr 1, det är sig själv man lever och dör med.
Jag vet inte hur den turen visar sig, en dag vaknar man kanske med en "Aha!" känsla och inser att livet faktiskt är underbart och börjar glädja sig över sakerna i sin vardag.
Nu när du säger det, så är det mest stress eller avsaknaden därav som avgör hur bra jag känner mig. Om det är något jag känner att jag måste få gjort kan jag inte ägna mig åt något annat helhjärtat förrns det är klart.
Vilket alltså får oss tillbaka till passion & förhållanden, på sätt och vis, genom att man måste vara på det klara med sig själv innan man kan starta en relation med någon annan. Ser jag det som. Det blir annars något som blockerar.
Så skulle jag också känna om jag levde på lchf-kost.. ;)
26 kubikmeter creme fraiche är inte att leka med.
Nä, men allvarligt. När jag kände EXAKT ovanstående mening, samt skuld tillhörande den iom att jag satt ett barn till världen, insåg jag att jag måste ändra på hur mitt liv såg ut rent praktiskt. Man behöver inte bara mat på bordet, tak över huvudet, kärlek till nära.
Man, eller va fan, jag menar ju jag, behövde känna att jag fick utmaning, stimulans, blev sedd. Kändes förmätet att önska sig, att ens formulera för mig själv.
MEN.. och jag menar inte att det behöver vara så för dig.. ibland räcker det inte med "det är inte hur man har det, utan hur man tar det" och att "gilla läget" och "göra det bästa av situationen". Ibland måste man ändra grundläggande saker för att inte bara stå ut, överleva.. utan verkligen leva.
För mig lång väg, du kanske har det runt hörnet. Men passion till sitt eget liv och leverne är då iaf för mig nr 1, det är sig själv man lever och dör med.
Håller med dig. Det är ett aber att ta sig ur ekorrhjulet. Jag beundrar såna som klarar av att göra sånt. Själv är jag alldeles för inrutad, mest på grund av ekonomiska skäl (måste ju jobba för att tjäna pengar för att betala hyra), inbillar jag mig, när jag i själva verket hade kunnat vara inneboende, ta ett halvtaskigt jobb och göra allt möjligt kul 5 dagar i veckan och jobba två.
Eller nå't. Kanske räcker med en enkel ändring som att göra något annat än jobba->träna->hem->film/hacka->sova vareviga dag. Jobbet återigen. Det verkar ruta in en stor del av vårt liv. Ett nästan lika stort förhållande som det till en själv!
Det är sannerligen inte lätt, Lellan!
messier11
2009-08-15, 12:14
Jag är rädd för att ungefär 99% av alla förhållande bygger på det fetstilta...
Till slut når man ju punkten då det är ett pris man är villig att betala..
Genom hela tråden funderar jag på en enda sak... vadå passion?
Passion är något jag inte förstår mig på. Vadå passion?
Passion är något jag inte förstår mig på. Vadå passion?
Sånt som gör att man känner sig som ett djur/galen/kung/hjon/flow. Varför äter man inte tonfisk alla dagar? Varför sover man inte bara sina 8 h/natt, optimerar allt och tackar för maten och planerar sin pension? Jo, för att man förhoppningsvis upplever passion och låter det sabba lite optimum.. dvs smakar på livets bitterljuva sidor. Man käkar en hummer, älskar hela natten, pallar äpplen fast man har växt ifrån och känner sig odödlig. Passion. :hbang:*cupid* :Virro*gah!*:kinky:
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2025, Jelsoft Enterprises Ltd.