Visa fullständig version : Har du varit deprimerad?
Hej!
Jag håller på och gör ett skolarbete i psykologi B om depression.
Jag hade tänkt intervjua några som varit deprimerade någon gång under sitt liv. Tror det skulle vara både intressant och givande, dessutom skulle det ge lite märg åt mitt arbete.
Har du någon gång varit i djup depression? Skicka ett pm om du kan tänka dig att ställa upp på en intervju. Detta kommer att ske via mail eller msn eller dylikt. Du är helt anonym och jag kommer inte dela dina svar med någon, annat än med min lärare. Känns någon fråga olustig, säg till, så hoppar vi över den. Svara gärna så utförligt som möjligt, detta kommer att hjälpa mig i mitt arbete.
Jag kommer inte att utsätta er för obehag utan kommer att behandla er med respekt. Jag hoppas att någon kan tänka sig att ställa upp! :)
Jag tror inte det. Varit lite nere och sådär såklart... :P
Wille005
2009-05-06, 21:33
Visst! Men vänta... nu var jag ju inte anonym längre??:insane:
rockafellah
2009-05-06, 21:38
Visst! Men vänta... nu var jag ju inte anonym längre??:insane:
phail!! :D
Jag ätit antidepp i 7ish år så ja jag har varit/är deprimerad. Inte varit inlåst på psyk på ett tag och det är nog det bästa man kan hoppas på med schizofreni som "grundsjukdom".
Kan ställa upp på en intervju om du skickar ett gäng frågor/följdfrågor via PM, orkar inte sitta och köra det live på msn.
UPDATE! Fick massor av respons nästan direkt så behöver ingen hjälp mer! :D Tack alla, jag hör av mig!
känner mig deprimerad nu när chelsea åkte ur cl
Condemned
2009-05-06, 22:46
Han ber om deprimerade människor på Kolo, och efter 17 min har han tillräckligt med folk för att skriva en uppsats.
Tråkigt men sant kanske man ska säga. Depression är ju väldigt vanligt i dagens samhälle.
Och sen hör det kanske till saken att deprimerade inte sällan längtar efter någon okänd att prata ut till...
Cerberus
2009-05-06, 22:50
ja, typ mått bra i ett halvår nu.
Condemned
2009-05-06, 22:52
Och sen hör det kanske till saken att deprimerade inte sällan längtar efter någon okänd att prata ut till...
Ja absolut, men det gör ju inte antalet färre för det. Och det är ju bara bra om man kan prata om det, eller i det här fallet svara på frågor så att man kanske kommer en liten bit på vägen.
Han ber om deprimerade människor på Kolo, och efter 17 min har han tillräckligt med folk för att skriva en uppsats.
Tråkigt men sant kanske man ska säga. Depression är ju väldigt vanligt i dagens samhälle.
:thumbup:
shadowfire
2009-05-06, 23:15
Och sen hör det kanske till saken att deprimerade inte sällan längtar efter någon okänd att prata ut till...
+1, men man får sig en sjuk tankeställare ändå.
Inte många år tillbaka som depression var ekvivalent med tvångsintagning på psyket.
Kan någon förklara i ord hur det känns att vara deprimerad?
Jag har så sjukt svårt att föreställa mig sådant.
känner mig deprimerad nu när chelsea åkte ur cl
Det är väldigt stor skillnad på att att vara "deppig" och ha fått en
psykiatrisk diagnos som Depression.
Depression är ett känslolöst helvete där hela tillvaron är som om man
sitter fast i sirap och väger 1000 kg.
Ja, det har jag. Men det har mest varit i samband med tråkiga händelser (cpt. obv.).
Wille005
2009-05-07, 04:51
Kan någon förklara i ord hur det känns att vara deprimerad?
Jag har så sjukt svårt att föreställa mig sådant.
Tror att det finns så sjukt många olika depressioner att tala om. Jag vet inte ens om det var en depression jag var i när jag var nere men jag skulle tro att det var det, inte kan jag beskriva hur jag lyckades hamna i det skicket heller jag är dock glad att det är över.
ARMSTARK
2009-05-07, 07:49
Kan någon förklara i ord hur det känns att vara deprimerad?
Jag har så sjukt svårt att föreställa mig sådant.
Du ser dina barn leka på gården men du känner...ingenting.
Du ligger vaken och tittar i taket för X:e natten i rad, för trött för att stiga upp men klarvaken, tittar på klockan och längtar till morgonen.
Kompisar ringer och frågar om du vill följa med på fest, du hittar på en ursäkt att inte kunna följa med. Du vill inte träffa människor.
Du funderar på olika smärtfria sätt att "checka ut".
Listan är längre men du hajjar va', ingenting är positivt, man sluter in sig i sig själv och tynar bort.
Whistler
2009-05-07, 08:54
Jag har varit tonåring. Det är ungefär samma sak.
Tror som någon skrev tidigare att man behöver göra en skillnad på depression, som är en diagnos, och nedstämdhet som är något annat.
Känslan är väl att andelen med diagnosen depression ökar men jag har inga belägg för det och orkar inte söka fakta just nu.
Om jag hade sökt öppenpsyk i somras när det tog slut med min sambo så hade de nog klurat på om jag behövde piller eller inte. I efterhand så känns det bra att jag inte sökte mig dit utan det löste sig på annat sätt.
King Grub
2009-05-07, 09:32
Nej, aldrig. Aldrig upp och ner överhuvudtaget, egentligen, utan en jämn, hög nivå.
Nej, aldrig. Aldrig upp och ner överhuvudtaget, egentligen, utan en jämn, hög nivå.
Haha, skönt att höra ;) Om alla ändå mådde så väl!
Hur som helst, trevligt att det uppstod lite diskussion här i tråden! Fortsätt använda den.
Betvivlar att fler är deprimerade idag än för tjugo år sedan. Skillnaden torde vara i antalet ställda diagnoser och acceptansen av att "krypa till korset".
Detta på både gott och ont. De som får hjälp och där faktiskt medicinering hjälper, långsiktigt, borde skatta sig lyckliga över den skiftande trenden. Däremot tror jag svärdet är tve-eggat och likväl kan användas som en ursäkt för många.
Jag eftersöker alltså: Mera jävlar-anamma. Mindre självömkan. Mer realism; life sucks, deal with it.
Nej, aldrig...klart man har varit i dalar, men aldrig varit ''deprimerad'' bokstavligt talat.
userfriendly
2009-05-07, 10:04
Jag har nog faktiskt aldrig fått diagnosen depression, vilket är ganska konstigt fast det kan bero på att jag aldrig varit hos någon sådan psyk-tant, men jag anser själv att jag har varit det, det går hand i hand med allvarliga ätstörningar och annat skit. Det är som sagt skillnad på att må dåligt och vara deprimerad.
Finns mycket jag kan skryta med på den här fronten ;)
Men idag mår jag hur bra som helst! :) (och inga mediciner någonsin)
Wilt the Stilt
2009-05-07, 10:04
Ja, jag har fått depression på diagnos ett par gånger. Mycket suicidtankar och en del "tafatta" försök, som jag antingen blivit tvångsintagen eller bara frivilligt inlagd för.
Fick en bra medicinering förra sommaren som har gjort att jag känt mig mer glad att leva av, för det mesta.
young_george
2009-05-07, 10:04
Betvivlar att fler är deprimerade idag än för tjugo år sedan.
Vilken källa baserar du det uttalandet på?
userfriendly
2009-05-07, 10:05
Du ser dina barn leka på gården men du känner...ingenting.
Du ligger vaken och tittar i taket för X:e natten i rad, för trött för att stiga upp men klarvaken, tittar på klockan och längtar till morgonen.
Kompisar ringer och frågar om du vill följa med på fest, du hittar på en ursäkt att inte kunna följa med. Du vill inte träffa människor.
Du funderar på olika smärtfria sätt att "checka ut".
Listan är längre men du hajjar va', ingenting är positivt, man sluter in sig i sig själv och tynar bort.
helt okej beskrivning tycker jag ;)
Tänker också mkt på typ musik o liknande.. man förstår musiken, man förstår att man ska känna något i refrängen och vilja sjunga med.. men man känner ingenting. Det är bara tomt i princip hela tiden.
Jag har nog faktiskt aldrig fått diagnosen depression, vilket är ganska konstigt fast det kan bero på att jag aldrig varit hos någon sådan psyk-tant, men jag anser själv att jag har varit det, det går hand i hand med allvarliga ätstörningar och annat skit. Det är som sagt skillnad på att må dåligt och vara deprimerad.
Finns mycket jag kan skryta med på den här fronten ;)
Men idag mår jag hur bra som helst! :) (och inga mediciner någonsin)
Detta får mig att tänka på en läkare jag träffade. Jag var där pga en sak som skulle kunna bero på depression. För att utsluta depressionsom orsak fick jag göra ett test där jag skulle kryssa ja och nej för hur jag mått de senaste 3dagarna.
Vilken källa baserar du det uttalandet på?
Ingen alls :) Det är bara en känsla, en gissning, intuition, kalla det vad du vill. Det bästa är att det varken går att styrka eller dementera påståendet.
Att framställa det som att deprimerade bara är självömkande individer utan jävlar anamma som borde ta sig i kragen visar, i mina ögon, att man egentligen inte har en aning om vad man pratar om.
Att framställa det som att deprimerade bara är självömkande individer utan jävlar anamma som borde ta sig i kragen visar, i mina ögon, att man egentligen inte har en aning om vad man pratar om.
Du missförstår, delvis. Jag betvivlar inte att folk kan vara deprimerade och är i behov av hjälp för att ta sig ur sin situation. Jag är bara tveksam till omfattningen.
Jag är också övertygad om att inställning och attityd spelar en vital roll, oavsett om man är deprimerad eller ej.
helt okej beskrivning tycker jag ;)
Tänker också mkt på typ musik o liknande.. man förstår musiken, man förstår att man ska känna något i refrängen och vilja sjunga med.. men man känner ingenting. Det är bara tomt i princip hela tiden.Okej, så det liksom, är snarare ett tillstånd där man inte känner någonting - varken smärta eller njutning, snarare än ett tillstånd där man känner oerhörd smärta? Det låter värre att inte känna något alls faktiskt. Har haft perioder i mitt liv då jag verkligen mått dåligt och haft djup smärta, men sällan perioder då jag blivit emotionellt likgiltig.
Okej, så det liksom, är snarare ett tillstånd där man inte känner någonting - varken smärta eller njutning, snarare än ett tillstånd där man känner oerhörd smärta? Det låter värre att inte känna något alls faktiskt. Har haft perioder i mitt liv då jag verkligen mått dåligt och haft djup smärta, men sällan perioder då jag blivit emotionellt likgiltig.
Ja, det är väl ungefär så. Man känner en väldig tomhet och menlöshet.
När man istället är i djup sorg kan man ändå känna att det är betydelsefullt och veta att man kommer att klara sig ur det.
Du missförstår, delvis. Jag betvivlar inte att folk kan vara deprimerade och är i behov av hjälp för att ta sig ur sin situation. Jag är bara tveksam till omfattningen.
Jag är också övertygad om att inställning och attityd spelar en vital roll, oavsett om man är deprimerad eller ej.
Klart inställningen spelar roll, men varför ska man ha en positiv inställning i en vardag som suger? Min psykolog tjatar och tjatar om att jag måste skaffa mig en sund (läs positiv) inställning till livet, men varför? Jag ser ingen mening med att ljuga för sig själv så många gånger att det tillslut blir verklighet.
Patrick Bateman
2009-05-07, 12:13
Inte deprimerad men om du behöver intervjua någon sociopat med ocd i framtiden DSBM så pm:a mig. :thumbup:
Kan någon förklara i ord hur det känns att vara deprimerad?
Jag har så sjukt svårt att föreställa mig sådant.
Man har ju snubblat över texter där folk beskrivit sin depression (i sammanhanget att de funnit nåt som "botar" det) och då brukar det vara nåt i stil med att man inte har nån ork, är trött hela dagarna etc etc. Stämmer bra in på mig, så jag kanske är deprimerad? Har aldrig känt mig deprimerad dock. Nere nån enstaka vecka, sure, men deprimerad? Nej nej.
ARMSTARK
2009-05-07, 12:16
Det är lätt att blanda ihop deppig och deprimerad. En djup depresion är ett farligt tillstånd som till slut kan leda till personlighets förändring och självmord.
" Livet suger, lika bra att vänja sig " är något helt annat. Det är deppig.
Ingen skulle komma på tanken att säga till en Cancer patient att " Fan, ryck upp dig, sluta ha Cancer "
Klart inställningen spelar roll, men varför ska man ha en positiv inställning i en vardag som suger? Min psykolog tjatar och tjatar om att jag måste skaffa mig en sund (läs positiv) inställning till livet, men varför? Jag ser ingen mening med att ljuga för sig själv så många gånger att det tillslut blir verklighet.
Positiv och positiv. En konstruktiv inställning tror jag är det bästa. Antingen nöjer man sig med att saker och ting är som det är eller så ptja, försöker man använda sin egen förmåga för att göra nåt åt saken.
Det är lätt att blanda ihop deppig och deprimerad. En djup depresion är ett farligt tillstånd som till slut kan leda till personlighets förändring och självmord.
" Livet suger, lika bra att vänja sig " är något helt annat. Det är deppig.
Ingen skulle komma på tanken att säga till en Cancer patient att " Fan, ryck upp dig, sluta ha Cancer "
Nej, helt klart. Återigen helt utan belägg, så tror jag dock att en diagnos kan vara kontraproduktiv i sig, i vissa fall. Går man från att tro att man är deppig till att bli diagnostiserad med depression torde det finnas en risk att man grottar ner sig i sin egen olycklighet.
Jag ser det liksom som en risk att undergräva tron till människors egen förmåga att hantera sin livssituation. Därav min tveksamhet och reservation gentemot fenomenet.
Taget från Wikipedia:
Det finns olika grader av depression:
Dystymi (Huvudartikel: dystymi, även kallat svårmod) är en mildare form av depression som dock sträcker sig över lång tid, ofta år. Personen känner nedstämdhet men uppfyller inte kriterierna för egentlig depression.
Egentlig depression är den vanligaste formen av depression. Minst fem av nedanstående symtom skall ha känts av under de senaste två veckorna för att kunna uppfylla kriterierna för egentlig depression:[1]
Nedstämdhet
Nedsatt intresse och glädje
Viktändring (minst 5 % ökad eller minskad vikt per månad)
Sömnstörning
Motorisk oro eller hämning
Svaghetskänsla eller brist på energi
En känsla av att vara värdelös eller skuldkänslor
Minskad koncentrations-, tankeförmåga eller obeslutsamhet
Återkommande tankar på döden eller självmord
Något av de två första måste alltid finnas med. Dessutom krävs att symtomen inte är p.g.a. sorg och de skall påverka förmågan till arbete och/eller socialt liv. [2]
Vid melankoli (riktigt svår egentlig depression huvudartikel: melankoli), uppträder inte bara symptomen på egentlig depression, utan även kroppsliga symptom[3] såsom hämmad motorik tex. långsamma och robotliknande kroppsrörelser, stela ansiktsdrag, extrem svaghet och apati (patienten kan ligga orörlig). Många processer i kroppen kan sakta av, exempelvis matsmältningen. Melankoli är den djupaste formen av depression och i dessa fall är samtalsterapi verkningslös då patienten är för svag för att kunna tillgodogöra sig den. Patienten är i stort sett okontaktbar och självmordsrisken är mycket hög. Antidepressiv behandling krävs
Klart inställningen spelar roll, men varför ska man ha en positiv inställning i en vardag som suger? Min psykolog tjatar och tjatar om att jag måste skaffa mig en sund (läs positiv) inställning till livet, men varför? Jag ser ingen mening med att ljuga för sig själv så många gånger att det tillslut blir verklighet.
Det där har jag också tjabbat mycket om med min psykolog. Ibland har blivit har jag blivit så förbannad på skitsnacket att jag har velat drämma till henne.
Min inställning är att, om man någon gång på allvar har förstått hur livet och världen fungerar, och hur genomruttet det mesta är, så kan man inte ta till sig någonting av det sagovärlds-liknande bullshitet som positivt tänkande innebär.
Jag kan inte lura mig själv på det viset, genom att som du säger, ljuga för sig själv så många gånger att det till slut blir verklighet. Världen är genomrutten, och de som inte har sett det kan skatta sig lyckliga över det. De personerna kan förmodligen vid tillfällig nedstämdhet vara hjälpta av att försöka tänka positivt.
Därmed inte sagt att jag vältrar mig i olyckor och elände. Jag försöker att göra saker som är mindre jävliga än andra, men någon my little pony-värld kommer vi aldrig att få se, och då känns det jävligt kontraproduktivt att försöka intala sig själv om att allt kommer att bli bra här i världen. Det kommer det inte att bli.
Det där har jag också tjabbat mycket om med min psykolog. Ibland har blivit har jag blivit så förbannad på skitsnacket att jag har velat drämma till henne.
Min inställning är att, om man någon gång på allvar har förstått hur livet och världen fungerar, och hur genomruttet det mesta är, så kan man inte ta till sig någonting av det sagovärlds-liknande bullshitet som positivt tänkande innebär.
Jag kan inte lura mig själv på det viset, genom att som du säger, ljuga för sig själv så många gånger att det till slut blir verklighet. Världen är genomrutten, och de som inte har sett det kan skatta sig lyckliga över det. De personerna kan förmodligen vid tillfällig nedstämdhet vara hjälpta av att försöka tänka positivt.
Därmed inte sagt att jag vältrar mig i olyckor och elände. Jag försöker att göra saker som är mindre jävliga än andra, men någon my little pony-värld kommer vi aldrig att få se, och då känns det jävligt kontraproduktivt att försöka intala sig själv om att allt kommer att bli bra här i världen. Det kommer det inte att bli.
Samtidigt säger du då att alla som inte delar din syn på världen är dumma i huvet och inbillar sig att allting är en enda sagovärld. Det finns ingenting du inte vet, ingenting för dig att upptäcka och alla som inbillar sig att de insett något du inte har - har helt fel.
Det där har jag också tjabbat mycket om med min psykolog. Ibland har blivit har jag blivit så förbannad på skitsnacket att jag har velat drämma till henne.
Min inställning är att, om man någon gång på allvar har förstått hur livet och världen fungerar, och hur genomruttet det mesta är, så kan man inte ta till sig någonting av det sagovärlds-liknande bullshitet som positivt tänkande innebär.
Jag kan inte lura mig själv på det viset, genom att som du säger, ljuga för sig själv så många gånger att det till slut blir verklighet. Världen är genomrutten, och de som inte har sett det kan skatta sig lyckliga över det. De personerna kan förmodligen vid tillfällig nedstämdhet vara hjälpta av att försöka tänka positivt.
Därmed inte sagt att jag vältrar mig i olyckor och elände. Jag försöker att göra saker som är mindre jävliga än andra, men någon my little pony-värld kommer vi aldrig att få se, och då känns det jävligt kontraproduktivt att försöka intala sig själv om att allt kommer att bli bra här i världen. Det kommer det inte att bli.
Det GÅR att tvinga sig själv att vara gladare. Jag hade för något år sedan en längre period där jag hatade allt. Jag kände mig aldrig glad, livet kändes meningslöst och jag kände mig ensam trots att jag hade en del vänner. Allt sött, fint, glatt upprörde mig, jag irriterade mig på allt. Tänkte mycket på död och mörka teman, lyssnade på mycket depressiv musik. Men sedan hände något och jag kom till insikt att jag måste börja förändra mitt liv. Jag tvingade mig själv att tänka att allt var underbart, livet var härligt, vad vackert är. Jag ansträngde mig till det yttersta att se det goda i människor, det vackra i saker (började träna någonstans här också). Sakta men säkert började det hjälpa, idag känner jag mig hur bra som helst.
Kom ihåg att även om världen är skit så kan du alltid göra något åt din egen inställning för att härda ut och sedan lära dig att uppskatta livets banala nöjen. Jag förstår att du förmodligen kommer att avfärda det jag sagt, men önskar dig och alla andra med liknande problem lycka till! :)
Samtidigt säger du då att alla som inte delar din syn på världen är dumma i huvet och inbillar sig att allting är en enda sagovärld. Det finns ingenting du inte vet, ingenting för dig att upptäcka och alla som inbillar sig att de insett något du inte har - har helt fel.
Kungen av missförstånd. Vill du bröla ut din polemik-kolik, kan du göra det åt någon annan. Jag är inte intresserad.
Det GÅR att tvinga sig själv att vara gladare. Jag hade för något år sedan en längre period där jag hatade allt. Jag kände mig aldrig glad, livet kändes meningslöst och jag kände mig ensam trots att jag hade en del vänner. Allt sött, fint, glatt upprörde mig, jag irriterade mig på allt. Tänkte mycket på död och mörka teman, lyssnade på mycket depressiv musik. Men sedan hände något och jag kom till insikt att jag måste börja förändra mitt liv. Jag tvingade mig själv att tänka att allt var underbart, livet var härligt, vad vackert är. Jag ansträngde mig till det yttersta att se det goda i människor, det vackra i saker (började träna någonstans här också). Sakta men säkert började det hjälpa, idag känner jag mig hur bra som helst.
Kom ihåg att även om världen är skit så kan du alltid göra något åt din egen inställning för att härda ut och sedan lära dig att uppskatta livets banala nöjen. Jag förstår att du förmodligen kommer att avfärda det jag sagt, men önskar dig och alla andra med liknande problem lycka till! :)
Jag avfärdar absolut inte det du säger. Tvärtom, så var det en bra post.
Som jag skrev innan, så gräver jag inte ner mig i skit. Det har jag gjort tidigare, och det hjälper mig inte ett dugg. Jag väljer bort de saker jag mår allra sämst av, och försöker ge de saker jag tidigare har tyckt varit roligt, en chans. Det betyder inte att jag tycker att det är roligt nu, bara mindre jävligt.
Om det är det som är positivt tänkande, så är jag med, men det är inte så jag har fått det beskrivit för mig tidigare. Det har verkligen legat på den nivån; att jag ska försöka glömma det som varit, och intala mig själv att allt är bra. Jag kan inte syssla med den sortens självbedrägeri.
Jag har varit riktigt djupt nere, och jag tror faktiskt inte att jag kommer att komma upp till normal nivå igen. Lägg sedan till horribelt många fysiska symptom, varav en del förmodigen har blivit kroniska, så är det inte speciellt lätt att se saker från den postitiva sidan. De flesta dagarna är ett helvete just på grund av mina fysiska besvär som håller på att knäcka mig totalt.
Mitt psykiska tillstånd blir bättre, fast väldigt långsamt, och jag hoppas verkligen att jag kommer underfund med det här med positivt tänkande så småningom. Än så länge har ingen kunnat förklara på en nivå som passar mig.
Tack för ditt inlägg, och tack för lyckönskningen.
Peace out.
Kungen av missförstånd. Vill du bröla ut din polemik-kolik, kan du göra det åt någon annan. Jag är inte intresserad.
Försök ta in det jag sa istället för att bestämma att jag (precis som alla andra) har fel i vår sagovärld. Koliken är faktiskt din i det här fallet; en lika vanlig som dåligt spelad cynism.
Bara undrar, ni som tycker "vardagen suger", vad suger?
Jag har inget jobb, ingen skola att gå till, ingen flickvän, börjar falla ifrån några gamla kompisar, haft grym otur i pokern den senaste veckan.
Men jag känner mig inte nära så "ledsen" som några, Osten80 t.ex. Jag blir glad när jag känner lukten av vår, solen skiner, jag ser fram emot att klättra (ett nytt intresse) på lördag. Träning idag.
Skulle vilja förstå varför folk känner sig så deprimerade, vad är det som är så dåligt? Jag kanske inte borde fråga, för då kanske jag faller in i samma mönster, men jag gör de ändå :)
watertouch
2009-05-07, 17:07
Kemisk obalans i hjärnan.
Det där har jag också tjabbat mycket om med min psykolog. Ibland har blivit har jag blivit så förbannad på skitsnacket att jag har velat drämma till henne.
Min inställning är att, om man någon gång på allvar har förstått hur livet och världen fungerar, och hur genomruttet det mesta är, så kan man inte ta till sig någonting av det sagovärlds-liknande bullshitet som positivt tänkande innebär.
Jag kan inte lura mig själv på det viset, genom att som du säger, ljuga för sig själv så många gånger att det till slut blir verklighet. Världen är genomrutten, och de som inte har sett det kan skatta sig lyckliga över det. De personerna kan förmodligen vid tillfällig nedstämdhet vara hjälpta av att försöka tänka positivt.
Därmed inte sagt att jag vältrar mig i olyckor och elände. Jag försöker att göra saker som är mindre jävliga än andra, men någon my little pony-värld kommer vi aldrig att få se, och då känns det jävligt kontraproduktivt att försöka intala sig själv om att allt kommer att bli bra här i världen. Det kommer det inte att bli.
Är allt verkligen så svartvitt som du beskriver det? Antingen är allting My Little Pony-gulligt eller också är det genomruttet och helt åt helvete? Det är skillnad mellan att säga "jag mår skit" eller "jag tycker att mitt liv suger" och att säga "allt är skit" respektive "allt suger per definition".
maaherra
2009-05-07, 17:20
Världen är i mångt och mycket subjektiv, osten.
Wille005
2009-05-07, 17:29
Iof jag fick inte diagnosen depression utan asbergers syndrom. Som en kall kyss!
Wilt the Stilt
2009-05-07, 18:30
Iof jag fick inte diagnosen depression utan asbergers syndrom. Som en kall kyss!
Bara för att du (och jag med för den delen) har fått diagnosen Asperger syndrom, så behöver det inte vara så.. läkare och psykologer kan ha fel!
: )
kalle_banan
2009-05-07, 18:43
Frågan är väl snarare "har du mått bra?"
:D
Iof jag fick inte diagnosen depression utan asbergers syndrom. Som en kall kyss!
Alltså... Apatin i depression kan vara ruskigt likt oförmågan att förstå andra människor som aspergare upplever. Jag förstår faktiskt inte hur psykologer tänker när de vågar sätta diagnosen aspergers på någon som är deprimerad. Att vara i en depression innebär ju väldigt ofta att man sjunker in sin egen lilla värld, blir oförmögen att se saker ur andras synvinkel, får svårt att hantera känslor, blir introvert, etc...
http://www.psykologforbundet.se/Psykologtidningen/PDFtidning%202008/PT2009_03.pdf
Sidan 14. Läs det och begrunda.
Han ber om deprimerade människor på Kolo, och efter 17 min har han tillräckligt med folk för att skriva en uppsats.
Tråkigt men sant
Ja, det är så man blir deprimerad när man hör detta. :(
Många som är deprimerade i dagens moderna stadsliv.
Kan det ha varit bättre förr? Och isf, varför? Mindre betongdjungel?
Condemned
2009-05-07, 19:25
Alltså... Apatin i depression kan vara ruskigt likt oförmågan att förstå andra människor som aspergare upplever. Jag förstår faktiskt inte hur psykologer tänker när de vågar sätta diagnosen aspergers på någon som är deprimerad. Att vara i en depression innebär ju väldigt ofta att man sjunker in sin egen lilla värld, blir oförmögen att se saker ur andras synvinkel, får svårt att hantera känslor, blir introvert, etc...
http://www.psykologforbundet.se/Psykologtidningen/PDFtidning%202008/PT2009_03.pdf
Sidan 14. Läs det och begrunda.
Asperger uttrycker sig i ganska många andra former än enbart det du beskriver. Så det kan vara en markant skillnad hos många vad gäller deras depression kontra deras asperger.
Asperger uttrycker sig i ganska många andra former än enbart det du beskriver. Så det kan vara en markant skillnad hos många vad gäller deras depression kontra deras asperger.
Japp, men alla diagnoskriterierna behöver inte vara uppfyllda. Det räcker utan tvekan att vara väldigt tekniskt intresserad (en nörd) och deprimerad för att de flesta psykologer ska överväga aspergers, så pass likt är det i alla fall. Sedan beror det helt på vilken psykolog personen hamnar hos, vissa är mycket mer benägna att se Aspergers än andra. I artikeln jag länkade till hävdar ju en psykolog att hälften av alla med diagnosen Aspergers syndrom har blivit feldiagnosticerade.
Glöm att jag skrev något. Jag har tydligen svårt för att formulera mig kort, så att ni förstår vad jag menar, och jag orkar inte utveckla det just nu. Det blir för mycket text.
Bara en snabb fråga Osten80. Din generella uppfattning om användarna på kolo, och då menar jag seriösa användare som varit här i några år och har tusentalet eller mer posts, hur är den? Överväldigande positiv, negativ eller neutral? Du har ju hängt här ofta och länge, och är aktiv, så något måste locka dig. Vidare kan man ju anta att forumets medlemmar återspeglas i landets befolkning/omvärlden.
Condemned
2009-05-07, 21:06
Japp, men alla diagnoskriterierna behöver inte vara uppfyllda. Det räcker utan tvekan att vara väldigt tekniskt intresserad (en nörd) och deprimerad för att de flesta psykologer ska överväga aspergers, så pass likt är det i alla fall. Sedan beror det helt på vilken psykolog personen hamnar hos, vissa är mycket mer benägna att se Aspergers än andra. I artikeln jag länkade till hävdar ju en psykolog att hälften av alla med diagnosen Aspergers syndrom har blivit feldiagnosticerade.
Det handlar mer om okunskap hos psykologen skulle jag vilja säga. Nu är jag ingen psykolog men min bror har AS. Sen så kan en person med aspergers verka väldigt normal ena stunden för att andra stunden vara väldigt annorlunda.
Såklart väldigt olika från person till person hur det uttrycker sig och till vilken grad.
Bara en snabb fråga Osten80. Din generella uppfattning om användarna på kolo, och då menar jag seriösa användare som varit här i några år och har tusentalet eller mer posts, hur är den? Överväldigande positiv, negativ eller neutral? Du har ju hängt här ofta och länge, och är aktiv, så något måste locka dig. Vidare kan man ju anta att forumets medlemmar återspeglas i landets befolkning/omvärlden.Eller det var inget förresten, missförstod.
Bara en snabb fråga Osten80. Din generella uppfattning om användarna på kolo, och då menar jag seriösa användare som varit här i några år och har tusentalet eller mer posts, hur är den? Överväldigande positiv, negativ eller neutral? Du har ju hängt här ofta och länge, och är aktiv, så något måste locka dig. Vidare kan man ju anta att forumets medlemmar återspeglas i landets befolkning/omvärlden.
När du lägger fram det på det viset, så börjar jag faktiskt också undra vad jag egentligen gör här. Jag tränar ju inte ens längre.
Uppfattningen om användarna här är utan tvekan övervägande negativ.
Det finns självklart en del folk här som jag tycker om, och som jag nog skulle kunna ha ett utbyte av, även i det verkliga livet, men de är nog rätt få relativt antalet användare. Några äcklar mig till och med. På det viset ligger det nog till irl också. Jag är numera väldigt noga med att välja vänner efter kvalitet, inte kvantitet.
Jag snubblade in på kolo av en slump när jag fortfarande tränade, men när min kropp lade av, fick datorn ett väldigt mycket större utrymme i mitt liv, och jag blev kvar på kolo av gammal vana. Jag antar att det till stor del har varit ett substitut till ett socialt liv, vilket låter rätt sorgligt, men det är nog faktiskt så det ligger till.
Beroende? Förmodligen, men det är kanske dags att ändra på det nu.
Jag har en tendens att bli lite för känslomässigt engagerad, och i tankarna involvera mig i saker som jag egentligen inte har en suck att påverka.
Internet gör allt det mycket tydligare pga större exponering av diverse orättvisor och frågor som gör mig mer upprörd än vad som är nyttigt för mig.
Nu blev det ett långt svar på en snabb fråga, men din post väckte faktiskt ganska mycket tankar hos mig, så det var ju en positiv koloupplevelse. ;)
Edit: Jag såg din edit nu, men det gör ingenting om du missförstod. Det blev rätt bra ändå.
Rockhard
2009-05-07, 21:41
Varje morgon :cryout:
Det handlar mer om okunskap hos psykologen skulle jag vilja säga. Nu är jag ingen psykolog men min bror har AS. Sen så kan en person med aspergers verka väldigt normal ena stunden för att andra stunden vara väldigt annorlunda.
Såklart väldigt olika från person till person hur det uttrycker sig och till vilken grad.
Haha, och att du har en bror som har AS gör att du blir mer kunnig än en psykolog som jobbar just med habilitering för aspies? Du får tycka vad du vill om artikeln, men att kalla honom okunnig är bara löjligt.
Ärligt talat förstår jag faktiskt inte vad det är du vill få ut av svaren du skriver till mig. Ok, en person med aspergers klarar sig ofta bra i vissa lägen, det är välkänt, vart vill du komma? Vad har det med mitt påstående att depression hos en nördig tonåring kan vara mycket likt aspergers att göra? Jag får nästan känslan av att du försöker försvara din brors diagnos mot mig, som om jag hade ifrågasatt den.
Condemned
2009-05-08, 08:47
Haha, och att du har en bror som har AS gör att du blir mer kunnig än en psykolog som jobbar just med habilitering för aspies? Du får tycka vad du vill om artikeln, men att kalla honom okunnig är bara löjligt.
Ärligt talat förstår jag faktiskt inte vad det är du vill få ut av svaren du skriver till mig. Ok, en person med aspergers klarar sig ofta bra i vissa lägen, det är välkänt, vart vill du komma? Vad har det med mitt påstående att depression hos en nördig tonåring kan vara mycket likt aspergers att göra? Jag får nästan känslan av att du försöker försvara din brors diagnos mot mig, som om jag hade ifrågasatt den.
Nej nej absolut inte, jag ifrågasätter inte artikeln eller personen som skrev den. Och nej jag försöker inte försvara min bror, det finns det inget behov av.
Du fick det att låta som att AS och depression var väldigt lika. Dom är lika vid en första blick, men sen blir det några markanta skillnader i dom flesta fall. Som sagt inte hos alla, det uttrycker sig ju väldigt olika. Det var det jag ville påpeka. Och nej jag kan inte mäta mig med en psykolog som har behandling av AS som yrke, men det är det väldigt få psykologer som har, bara för att man går till en pyskolog eller att t.ex socialen ger dig tid hos en psykolog så betyder inte det att denna är väldigt kunnig inom AS.
Som jag har förstått det så för att ställa en riktig diagnos på AS så krävs det mer än bara samtal på en mottagning. Man måste t.ex se hur personen ifråga har det hemma och hur han/hon fungerar i vardagen. Och detta under en väldigt lång tid. Och det tror jag sällan att psykologer i allmänhet gör(utifrån egna erfarenheter, har ingen forskning på det). Och det är nog därför tror jag som många likställer en depression med AS, för dom har bara erfarenheter av hur en depression ter sig och hur en person med AS beter sig under samtal.
Det är inget mot dig på något sätt, jag bara förklarar hur jag ser på saken.
Depression har blivit ett mode-ord på samma sätt som utbrändhet eller överträning. Något som folk använder när de känner sig lite hängiga.
Det är en stor jävla skilnad på att vara negativt inställd till allt, deppig, deprimerad eller lida av melankoli.
Alla människor har troligtvis känt sig deppiga någon gång. Ofta kan man relatera detta till en eller flera tråkiga händelser.
SKulle man däremot plötsligt bli väldigt deppig,uppgiven, nedstämd utan att man egentligen vet anledningen till det skull jag tycka det är mer alarmerande.
Bär det gått såpass långt att man blivit deprimerad finns det hjälp att få men innan det nått såpass långt så finns det faktiskt saker man kan göra själv. Synen man har på sig själv och sin omvärld präglar til lstor del hurpass bra man mår. Man behöver inte måla upp en bild av att världen är My little Pony lycklig utan lever man i världen kan man se att det finns både postiva och negaitva saker. Att försöka att fokusera på de saker som är bra istället för att dagarna i ända grotta ned sig i problem leder till ett ökat välmående.
Två personer med exakt samma bakgrund och förtutsättninagr där den ena riktar massar av energi på negativa tankar medan den andra istället ser det positiva i tillvaron. Utöver att personen med positiv livssyn mår bättre och är gladre kommer personen lyckas med mer saker vilket gör att personen kommer hamna i ännu fler situationer där den kan se det positiva med livet.
Det finns alltför många som känner sig missnöjda med livet, sig själva, sina resultat mm mm och mår dåligt helt i onödan. Trots alla psykologer och mediciner som finns så är det ändå den egna hjärnan och synsättet som kommer påverka dig mest.
130kg finsk sisu
2009-05-08, 10:05
Deprimerad vet jag inte men jag är hypokondriker och i.o.m det så har man ibland depressionliknande tillstånd.
userfriendly
2009-05-08, 10:46
Deprimerad vet jag inte men jag är hypokondriker och i.o.m det så har man ibland depressionliknande tillstånd.
känner med dig ;)
Förövrigt tycker jag att det skulle vara mer intressant att diskutera hur de som varit deprimerade kom ur det - om de har gjort det...
Försök ta in det jag sa istället för att bestämma att jag (precis som alla andra) har fel i vår sagovärld. Koliken är faktiskt din i det här fallet; en lika vanlig som dåligt spelad cynism.
Vad menar du med det här förresten?
När du lägger fram det på det viset, så börjar jag faktiskt också undra vad jag egentligen gör här. Jag tränar ju inte ens längre.
Uppfattningen om användarna här är utan tvekan övervägande negativ.
Det finns självklart en del folk här som jag tycker om, och som jag nog skulle kunna ha ett utbyte av, även i det verkliga livet, men de är nog rätt få relativt antalet användare. Några äcklar mig till och med. På det viset ligger det nog till irl också. Jag är numera väldigt noga med att välja vänner efter kvalitet, inte kvantitet.
Jag snubblade in på kolo av en slump när jag fortfarande tränade, men när min kropp lade av, fick datorn ett väldigt mycket större utrymme i mitt liv, och jag blev kvar på kolo av gammal vana. Jag antar att det till stor del har varit ett substitut till ett socialt liv, vilket låter rätt sorgligt, men det är nog faktiskt så det ligger till.
Beroende? Förmodligen, men det är kanske dags att ändra på det nu.
Jag har en tendens att bli lite för känslomässigt engagerad, och i tankarna involvera mig i saker som jag egentligen inte har en suck att påverka.
Internet gör allt det mycket tydligare pga större exponering av diverse orättvisor och frågor som gör mig mer upprörd än vad som är nyttigt för mig.
Nu blev det ett långt svar på en snabb fråga, men din post väckte faktiskt ganska mycket tankar hos mig, så det var ju en positiv koloupplevelse. ;)
Edit: Jag såg din edit nu, men det gör ingenting om du missförstod. Det blev rätt bra ändå.Okej, ja jag blev bara lite nyfiken.
Vad menar du med det här förresten?
Jag tycker att det blir så tydligt att du skriver hur illa du ser på världen enbart för att vi ska läsa det. Inte för att du tycker så genuint. Men jag känner inte dig. Det är otroligt lätt att bara lägga det du skriver om hur jävlig världen är och hur du redan sett och upplevt allt tillsammans med sådant som random 17-årig kille som tror att han är John McClane. Jag kan helt enkelt inte ta det på allvar.
Det här hade inte irriterat mig öht om du inte skrivit att du inte kan förmå dig själv att leva i den sagovärld det verkar som att du tycker att vi andra lever i. Jag vet inte med andra men jag har inga sådana villfarelser om att precis allting är rosa och My Little Pony. Jag tror nog att jag har en duglig uppfattning om min omvärld. Men den är varken mörkaste svart eller fnissmödisrosa och den exakta färgen ändras kanske imorgon. Om man träffar någon ny annorlunda människa, inser något nytt eller förstår något annat.
Jag tycker att det blir så tydligt att du skriver hur illa du ser på världen enbart för att vi ska läsa det. Inte för att du tycker så genuint. Men jag känner inte dig. Det är otroligt lätt att bara lägga det du skriver om hur jävlig världen är och hur du redan sett och upplevt allt tillsammans med sådant som random 17-årig kille som tror att han är John McClane. Jag kan helt enkelt inte ta det på allvar.
Det här hade inte irriterat mig öht om du inte skrivit att du inte kan förmå dig själv att leva i den sagovärld det verkar som att du tycker att vi andra lever i. Jag vet inte med andra men jag har inga sådana villfarelser om att precis allting är rosa och My Little Pony. Jag tror nog att jag har en duglig uppfattning om min omvärld. Men den är varken mörkaste svart eller fnissmödisrosa och den exakta färgen ändras kanske imorgon. Om man träffar någon ny annorlunda människa, inser något nytt eller förstår något annat.
Att du viftar bort ett tillstånd som för mig har inneburit att flera år av mitt liv har försvunnit, gör mig faktiskt heligt förbannad. Att inte bli tagen på allvar är något av det värsta jag vet. Du har rätt i att du inte känner mig, men gör då inte antaganden som antyder att du träffat folk av min "typ"
Jag gör vad jag kan för att försöka få någon ändring i mina tankesätt, annars hade jag aldrig fortsatt att gå till psykologen.
Det jag har beskrivit är hur jag ser på saker och ting, dvs pessimistiskt och cyniskt. Jag har aldrig påstått att min syn är den rätta synen. Hade det inte funnits något som jag ville ändra, hade jag aldrig sökt hjälp för första gången.
Folk som mår bra, verkar för mig leva i en sagovärld, men det är så JAG uppfattar det. Jag är inte så pass dum i huvudet att jag inte kan förstå att det finns andra syner på livet och världen, men jag har svårt att se hur jag ska kunna komma dit. Mycket av livssynen handlar också om vad du har upplevt tidigare i livet. Mycket skit gör inte alla starkare, bara en del.
Har du en gång haft en riktigt djup depression, så är det sannolikt så, att du någon gång kommer att hamna där igen.
Jag känner helt enkelt inte det som ni känner. Jag är sedan flera år tillbaka, oförmögen att känna positiva känslor. Bättre än så kan jag inte förklara det. Jag ser inte ner på folk som mår oförskämt bra, men jag har svårt att förstå dem.
Jag är inte ute efter att kriga här, men jag tog väldigt illa upp, när du påstod att min cynism skulle vara spelad. Så är absolut inte fallet.
Depression har blivit ett mode-ord på samma sätt som utbrändhet eller överträning. Något som folk använder när de känner sig lite hängiga.
Det är en stor jävla skilnad på att vara negativt inställd till allt, deppig, deprimerad eller lida av melankoli.
Alla människor har troligtvis känt sig deppiga någon gång. Ofta kan man relatera detta till en eller flera tråkiga händelser.
SKulle man däremot plötsligt bli väldigt deppig,uppgiven, nedstämd utan att man egentligen vet anledningen till det skull jag tycka det är mer alarmerande.
Bär det gått såpass långt att man blivit deprimerad finns det hjälp att få men innan det nått såpass långt så finns det faktiskt saker man kan göra själv. Synen man har på sig själv och sin omvärld präglar til lstor del hurpass bra man mår. Man behöver inte måla upp en bild av att världen är My little Pony lycklig utan lever man i världen kan man se att det finns både postiva och negaitva saker. Att försöka att fokusera på de saker som är bra istället för att dagarna i ända grotta ned sig i problem leder till ett ökat välmående.
Två personer med exakt samma bakgrund och förtutsättninagr där den ena riktar massar av energi på negativa tankar medan den andra istället ser det positiva i tillvaron. Utöver att personen med positiv livssyn mår bättre och är gladre kommer personen lyckas med mer saker vilket gör att personen kommer hamna i ännu fler situationer där den kan se det positiva med livet.
Det finns alltför många som känner sig missnöjda med livet, sig själva, sina resultat mm mm och mår dåligt helt i onödan. Trots alla psykologer och mediciner som finns så är det ändå den egna hjärnan och synsättet som kommer påverka dig mest.
Jag försökte säga ungefär det där tidigare, men fick inte alls fram ett lika kärnfullt budskap. Väl skrivet.
Muskelbyggaren
2009-05-08, 12:46
Osten80, du överskattar din analytiska förmåga, vilket är extremt vanligt hos människor med kombinationen deprimerad och klipsk. "Världen" och "människorna" är för stora begrepp för att en människa ska kunna placera dem i någon meningsfull tankekedja. Du sitter inte på nån sanning gällande världens ruttenhet. De enda jag kan tänka mig acceptera sådana utsagor från skulle vara diplomater, politiker eller folk med ett helt livs erfarenhet av människor och hur vi fungerar. Det finns sju miljarder grejer som kan hända precis när som helst som vänder upp och ner på din hopplappade slutsats om att världen suger. Men det nyckfulla är att du aldrig kan känna dig övertygad om att det är så, utan bara acceptera det. Själva grejen med att vara nere är ju att man inte på tankens väg förmår nästla sig ut och komma dit man var, då man mådde bra.
Det finns alltför många som känner sig missnöjda med livet, sig själva, sina resultat mm mm och mår dåligt helt i onödan. Trots alla psykologer och mediciner som finns så är det ändå den egna hjärnan och synsättet som kommer påverka dig mest.
Stämmer verkligen, men undrar om det inte är så för alla ibland? att man kommer till en punkt i livet där man inte är nöjd med det man gör och att man känner sig omotiverad och funderar över vad man ska förändra.
Att du viftar bort ett tillstånd som för mig har inneburit att flera år av mitt liv har försvunnit, gör mig faktiskt heligt förbannad. Att inte bli tagen på allvar är något av det värsta jag vet. Du har rätt i att du inte känner mig, men gör då inte antaganden som antyder att du träffat folk av min "typ"
Jag gör vad jag kan för att försöka få någon ändring i mina tankesätt, annars hade jag aldrig fortsatt att gå till psykologen.
Det jag har beskrivit är hur jag ser på saker och ting, dvs pessimistiskt och cyniskt. Jag har aldrig påstått att min syn är den rätta synen. Hade det inte funnits något som jag ville ändra, hade jag aldrig sökt hjälp för första gången.
Folk som mår bra, verkar för mig leva i en sagovärld, men det är så JAG uppfattar det. Jag är inte så pass dum i huvudet att jag inte kan förstå att det finns andra syner på livet och världen, men jag har svårt att se hur jag ska kunna komma dit. Mycket av livssynen handlar också om vad du har upplevt tidigare i livet. Mycket skit gör inte alla starkare, bara en del.
Har du en gång haft en riktigt djup depression, så är det sannolikt så, att du någon gång kommer att hamna där igen.
Jag känner helt enkelt inte det som ni känner. Jag är sedan flera år tillbaka, oförmögen att känna positiva känslor. Bättre än så kan jag inte förklara det. Jag ser inte ner på folk som mår oförskämt bra, men jag har svårt att förstå dem.
Jag är inte ute efter att kriga här, men jag tog väldigt illa upp, när du påstod att min cynism skulle vara spelad. Så är absolut inte fallet.
Men vad fan, jag viftar inte bort något tillstånd. Lägg undan hagelsprakaren.
Att må Bra(tm) är inte samma sak som att inte må kliniskt dåligt heller.
Stämmer verkligen, men undrar om det inte är så för alla ibland? att man kommer till en punkt i livet där man inte är nöjd med det man gör och att man känner sig omotiverad och funderar över vad man ska förändra.
Jo, det är sant. Alla har sina ups and downs. Det finns ingen som jämt är lycklig och springer omkring med ett flin på läpparna dagarna i ända och aldrig har några problem. Däremot hjälper det en själv och andra om man överlag försöker vara optimistisk i sitt synsätt.
Jag har själv varit onödigt självkritisk och pessimistisk tidigare i livet men steg för steg jobbade jag mig ur det tänket.
Istället för att tycka synd om mig själv tänkte jag:
Det är fan inte synd om mig och ingen kommer någonsin säga, Gud vad duktig du är som gått och lidit i alla dessa år, här har du en hedersmedalj för bra kämpande.
Ser man problem, orättvisor eller andra tråkiga händelser har man alltid ett val att se det hela på olika sätt. Man kan inte alltid påverka och förändra något heller men när det gäller förändringar i det egna beteendet så har man oftast bättre kontroll.
För min egen del märkte jag att så fort jag slutade tycka synd om mig själv, mestadels se problem med saker och ha en pessimistisk livssyn så såg plötsligt livet ljusare ut och mina problem försvann framför mig.
På något mystiskt sätt ändrade mitt ändrade synsätt min situation inom många områden. Nu är det ju inte så att jag lever en problemfri vardag men det som tidigare var berg mitt i vägen av min vardagliga stig har nu blivit små fartgupp på min motorväg. Jag har en plan vad jag vill uppnå och hur jag skall komma dit och tänker inte låta små vardagsbekymmer stoppa mig. Försöker istället se utmaningar där jag tidigare såg problem.
Det finns ingenting i världen som enbart är av godo eller ondo utan alla händelser som sker kommer att ge positva och negativa effekter. När man är i ett läge där man bara ser det dåliga bör man nog börja med att leta efter små ljusglimtar i närvaron. Uppskatta dagens middag, att man är frisk, att man skall träffa en kompis imorgon kväll. Fotbollsmatchen på TV, nästa träningspass etc. Att bara konstatera att totalt sett är mitt liv meningslöst och skit kommer inte göra en lyckligare.
Osten80, du överskattar din analytiska förmåga, vilket är extremt vanligt hos människor med kombinationen deprimerad och klipsk. "Världen" och "människorna" är för stora begrepp för att en människa ska kunna placera dem i någon meningsfull tankekedja. Du sitter inte på nån sanning gällande världens ruttenhet. De enda jag kan tänka mig acceptera sådana utsagor från skulle vara diplomater, politiker eller folk med ett helt livs erfarenhet av människor och hur vi fungerar. Det finns sju miljarder grejer som kan hända precis när som helst som vänder upp och ner på din hopplappade slutsats om att världen suger. Men det nyckfulla är att du aldrig kan känna dig övertygad om att det är så, utan bara acceptera det. Själva grejen med att vara nere är ju att man inte på tankens väg förmår nästla sig ut och komma dit man var, då man mådde bra.
Ett tänkvärt inlägg. Tack för det. Mangs har också sagt mycket vettigt här i tråden. :thumbup:
Men vad fan, jag viftar inte bort något tillstånd. Lägg undan hagelsprakaren.
Att må Bra(tm) är inte samma sak som att inte må kliniskt dåligt heller.
Det är svårt att inte plocka fram hagelsprakaren, när du säger att jag fejkar, och att det jag skriver är så fjortisaktigt att du inte kan ta det på allvar.
Skriv till folk på ett vettigt sätt, så kanske dina synpunkter faktiskt kommer fram, i stället för att som nu framkalla ilska. Det lyckas de andra här i tråden åstadkomma.
Jag har sagt mitt till dig i den här tråden.
Nej nej absolut inte, jag ifrågasätter inte artikeln eller personen som skrev den. Och nej jag försöker inte försvara min bror, det finns det inget behov av.
Du fick det att låta som att AS och depression var väldigt lika. Dom är lika vid en första blick, men sen blir det några markanta skillnader i dom flesta fall. Som sagt inte hos alla, det uttrycker sig ju väldigt olika. Det var det jag ville påpeka. Och nej jag kan inte mäta mig med en psykolog som har behandling av AS som yrke, men det är det väldigt få psykologer som har, bara för att man går till en pyskolog eller att t.ex socialen ger dig tid hos en psykolog så betyder inte det att denna är väldigt kunnig inom AS.
Som jag har förstått det så för att ställa en riktig diagnos på AS så krävs det mer än bara samtal på en mottagning. Man måste t.ex se hur personen ifråga har det hemma och hur han/hon fungerar i vardagen. Och detta under en väldigt lång tid. Och det tror jag sällan att psykologer i allmänhet gör(utifrån egna erfarenheter, har ingen forskning på det). Och det är nog därför tror jag som många likställer en depression med AS, för dom har bara erfarenheter av hur en depression ter sig och hur en person med AS beter sig under samtal.
Det är inget mot dig på något sätt, jag bara förklarar hur jag ser på saken.
Ok, då är vi nog faktiskt på samma plan. Jag håller absolut med om att depression och AS inte alls är lika på djupet, men därmot ser de ofta väldigt lika ut eftersom stereotypiskt AS-beteende är en socialt tillbakadragen person, precis som vid depression.
Condemned
2009-05-08, 16:09
Ok, då är vi nog faktiskt på samma plan. Jag håller absolut med om att depression och AS inte alls är lika på djupet, men därmot ser de ofta väldigt lika ut eftersom stereotypiskt AS-beteende är en socialt tillbakadragen person, precis som vid depression.
:hbang: :)
Anton Fräs
2009-05-09, 07:37
2 stycken depressioner, dock är man frisk nu! Klarade genom den första med egen vilja men med ett enormt stort stöd från nära vänner. Den andra klarade jag mig ur med psykologhjälp. Nu mår jag ganska bra :) Alla som har postat om att man ska se positivt på livet, jag håller med er och jag tycker att alla borde ta åt sig av vad ni skriver. Grundsynen gör nästan allt. :cheers:
Mangs och Muskelbyggaren slår huvudet på spiken. Bra skrivet.
Wille005
2009-05-09, 10:06
Japp, men alla diagnoskriterierna behöver inte vara uppfyllda. Det räcker utan tvekan att vara väldigt tekniskt intresserad (en nörd) och deprimerad för att de flesta psykologer ska överväga aspergers, så pass likt är det i alla fall. Sedan beror det helt på vilken psykolog personen hamnar hos, vissa är mycket mer benägna att se Aspergers än andra. I artikeln jag länkade till hävdar ju en psykolog att hälften av alla med diagnosen Aspergers syndrom har blivit feldiagnosticerade.
Skulle jag få en diagnos idag är jag övertygad att jag inte skulle få diagnosen asbergers igen. Tillståndet jag var i för några år sedan skulle jag klassa som "tonåring" då jag var 15-17 och hade precis hoppat av 1:a ring pga skoltrötthet. Efter två år tvingade jag mig själv att sluta stänga in mig i mitt rum och börja skolan igen. Sedan dess har allt bara gått uppför, jag började träna och hamnde på det här forumet och tar snart studenten. Har noll problem att prata med folk och har fler vänner än innan mitt "tillstånd". Jag är även väldigt smart (läkarna tog bla IQ test när dom ställde diagnosen) och jag känner än idag att jag på något sätt lurade dom att fastställa diagnosen asbergers syndrom på mig... alltså med det menar jag att jag totalt ignorerade att svara på många frågor dom ställde och var allmänt tyst och nedstämd. DEPRESSION ELLER ASBERGERS? :smash:
Men jag är glad - bidrag på 6.5k och förtur i bostadsköer. :laugh:
Sheogorath
2009-05-09, 11:22
Bär det gått såpass långt att man blivit deprimerad finns det hjälp att få men innan det nått såpass långt så finns det faktiskt saker man kan göra själv.
Det är inte diagnosen som är det centrala. Flera läkare inom psykiatrin sätter diagnoser för att de måste för att få skriva ut medicin, mycket väl medvetna om att diagnosen kanske är ganska "blaha", kanske just därför att det är en psykriatrisk diagnos. Ett psykriatriskt affektivt tillstånd är en salig blandning av personlighetstyp, social status, genetik, historia osv. "Kemisk obalans i hjärnan" (sant eller falskt) är inte heller något strikt genetiskt eftersom hjärnans struktur förändras beroende på vad vi upplever. Det faktum att många psykriatriska diagnoser är kriteriediagnoser och inte väldefinierade fysiologiska sjukdomstillstånd med biologiska markörer är inte nödvändigtvis kunskap som finns undangömd för patienterna, och många patienter accepterar helt enkelt att "jag mår bra av behandling X och då passar diagnos Y bäst att ha i journalen. No biggie". Ditt, mangs "saker man kan göra själv" kan mycket väl innebära det tuffa beslutet att söka psykriatrisk vård. Det är något aktivt du, för att välja dina ord, "gör själv" och är för många ett tyngre beslut än att för X:e året i rad "försöka rycka upp sig" eftersom det "ska man väl klara?" Att gå runt och må dåligt och "försöka rycka upp sig" är för ett stort flertal det tillstånd av förnekande slentrian som är allt annat än att egentligen "försöka själv".
Muskelbyggaren
2009-05-09, 14:48
Du har många bra poänger Sheogorath. De nuvarande neuropsykiatriska diagnoserna är en mycket trubbig modell för att få grepp om något vi inte riktit förstår principerna bakom. Det är som att man skulle diagnostisera ett benbrott med frågor som "Har du haft bensmärtor minst 2 gånger om dagen, i över ett års tid?", "Hindrar bensmärtorna dina vardagsbestyr?" och sen ha nån gräns på X antal poäng får att få benet gipsat.
Om det visar sig möjligt för oss att kartlägga hjärnans funktion på neurologisk nivå, så tror jag att vi står inför ett uppvaknande som kommer revolutionera hela vår människosyn. När man kan visa hur tankar, beslut och känslor uppkommer kan jag svära på att det kommer visa sig hur totalt olika förutsättningar vi alla har i olika lägen. Att det en deprimerad människa varje dag upplever vad en frisk människa kanske är med om mindre än 10 gånger i livet. Att en överviktig som motstår en bit choklad är som för en annan att säga nej till 100 000 kronor. Eller att det någon förstår på 1 sekund aldrig aldrig klarnar för en annan. Det ska bli så hejdlöst roligt att se hur själstroende, individualister, ta-dig-kragen-typer, alla-är-lika-sossar, m.fl. reagerar när det här inte längre är nåt tycka-ämne utan svart kommer på vitt. Visst kan jag ha fel, säkert överdriver jag en aning, men jag är starkt övertygad om att jag är ganska rätt ute. :)
Ros till er som är nyfikna på hur det är att vara deprimerad, för att ni inte kan föreställa er det. Ris till er som blundar och menar att deprimerade bara behöver lite jävlar anamma.
Det kan i sammanhanget vara värt att påpeka att allt inte heller är så glasklart inom den somatiska medicinen. Det finns väldigt mycket som vi inte känner till, och väldigt många tillstånd som behandlas på ett sätt man s.a.s. upptäckt funkar, utan att man för den skull vet exakt vad som händer under behandlingen. Vidare är uppdelningen i "kropp" och "själ" snarare något som vi gör för att vi är vana att göra det, och för att det verkar bekvämt, än en som vi har något slags absolut, sann bas för. Snarare än två separata kärl har vi två (tätt!) kommunicerande.
Sheogorath
2009-05-09, 15:30
Jag blir helt överväldigad av det du skriver Muskelbyggaren. Spot on! :thumbup:
(Tolkia du är också bra :))
Doctor Snuggles
2009-05-09, 15:31
Vettiga inlägg av mangs och muskelbyggaren. Personligen så funderar jag på hur många som egentligen lever i ett slags pre-depressions tillstånd, d.v.s. precis under någon slags neutral nivå (i genomsnitt) men håller sig ändå flytande.
Jag tror för övrigt det är bra att depression har blivit såpass hypat, för att det tyder på att föreställningen om mental hälsa och välmående är under luppen.
Den kliniska psykologin som bara tittar på negativa avvikelser från något slags diffust normaltillstånd av den mentala hälsan bör komplementeras med en gren där man tittar på hur man höjer det generella normaltillståndet till att innebära en mer positiv upplevelse av livet (finns i form av t.ex. "positive psychology").
Hej allihopa! :)
Jag kan nu meddela att arbetet är klart! 19 sidor inklusive framsida och innehållsförteckning varav runt 10 sidor är intervjuerna (totalt 9 stycken). Jag är hyffsat nöjd trots att jag inte haft möjlighet att lägga ned så mycket tid på det som jag hade velat. Men MVG ska det nog räcka till! :thumbup:
Om någon av er som ställde upp på intervju vill ha ett ex skickat över mail, PM:a mig bara så kan jag fixa det. Tack igen alla som ställde upp!
Många kloka ord har det varit i den här tråden, roligt!
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2026, Jelsoft Enterprises Ltd.