Visa fullständig version : Personlighet och förhållanden
Hur mkt spelar det in tror ni vilken personlighet man är, när det handlar om (kärleks-) förhållanden? Alltså om det håller eller inte. Det enkla är ju att säga att antingen så hittar man den rätta och så håller det livet ut typ, och var man inte de rätta för varandra så spricker det. Nu spelar det givetvis in, hur man matchar varandra och självklart passar man bättre ihop med vissa än andra, men kan man ha en personlighet som är bättre vad gäller att ha förhållanden och vice versa? Låter rätt självklart när jag frågar men jag frågar ändå
Spelar ju ingen roll då om man träffar "den rätta" ( eller dom rätta), om man träffar bra människor, om man ändå inte är en personlighet som av nån anledning inte är så bra på att ha ett förhållande?
Scratch89
2008-04-17, 22:28
Jag tror att det är personligheterna som spelar den absolut största rollen, och inte perfektheten i yttre faktorer, som gemensamma intressen eller åsikter. Jag själv tillhör kategorin som får kalla fötter efter ett tag, och tvekar och velar mest hela tiden.
förmågan att kunna sätta sig in i hur en annan känner kan nog vara viktigt för om förhållandet ska hålla länge. Annars kan det lätt bli mycket gräl där en eller båda måste hävda sin rätt. Sen är ju vissa människor som så att de tröttnar efter ett tag och har inte samma viljan att vara i samma förhållande livet ut.
J de Koof
2008-04-17, 22:35
men kan man ha en personlighet som är bättre vad gäller att ha förhållanden och vice versa?
Lurigt det där. Jag tror att det finns många dimensioner när det gäller förhållanden mellan människor, ärendet är oerhört komplext.
För egen del har jag nu sammanlevt med samma kvinna i ganska exakt 17 år, med en ettårig separation mitt i. Ju äldre jag blivit och ju längre vi levt samman, desto mer har jag insett att jag själv inte alls är skapt för att leva tillsammans med människor över huvud taget. I'm a Born Lone Wolf...
... och lik förbannat funkar det bättre och bättre för varje år.:confused: Jag pallar helt enkelt inte att leva tillsammans med nån, mina gener säger att jag skall sätta mig på en stubbe i skogen, samtidigt skulle jag dö blixtdöden om jag nu plötsligt blev ensam.
Mysko grejer.
Sen är ju vissa människor som så att de tröttnar efter ett tag och har inte samma viljan att vara i samma förhållande livet ut.
Varför är det så tror du? ( Tar de plättlätta frågorna) För jag tror också att en del har mkt större chanser att träffa nån som de lever länge med. De verkar lixsom vara den typen. Men jag vet inte varför
Lurigt det där. Jag tror att det finns många dimensioner när det gäller förhållanden mellan människor, ärendet är oerhört komplext.
För egen del har jag nu sammanlevt med samma kvinna i ganska exakt 17 år, med en ettårig separation mitt i. Ju äldre jag blivit och ju längre vi levt samman, desto mer har jag insett att jag själv inte alls är skapt för att leva tillsammans med människor över huvud taget. I'm a Born Lone Wolf...
... och lik förbannat funkar det bättre och bättre för varje år.:confused: Jag pallar helt enkelt inte att leva tillsammans med nån, mina gener säger att jag skall sätta mig på en stubbe i skogen, samtidigt skulle jag dö blixtdöden om jag nu plötsligt blev ensam.
Mysko grejer.
Ja, det lät ju rätt dubbelt:)
Intressant att det lik förbannat funkar bättre och bättre för varje år.
Tror inte det finns just den rätta för någon speciell person.
Däremot en mängd människor man kan ha det antingen bättre eller sämre tillsammans med.
Man har en personlighet när man är singel, men personligheten förändras något när man går i ett förhållande med en annan. Man anpassar sig till den andra parten och anpassar den andra parten till sig. Vilket sätt man lyckas anpassa sig till den andra och anpassa den andra till sig är avgörande för hur förhållandet kommer att förbli. Christinas personlighet har svårt att anpassa sig till Eriks personlighet, då kommer det inte att fungera. Christinas personlighet anpassar sig bättre till Sebastians personlighet, då kommer förhållandet att fungera. Jag tror att varje människa har en personlighet som är anpassningsbar till en annan, sen är det en annan sak om man kommer hitta den där personen. Svar till din fråga jag tror inte att det finns personligheter som är bättre eller sämre på förhållanden, då ett förhållande är ett samspel mellan två människor där personligheterna påverkas av varandra.
Vilken typ av personlighet tänker du själv skulle inte vara bra på förhållanden?
Ligger nog mkt i det du skriver Banditen!
AFanatic
2008-04-17, 23:04
Jag tror det handlar om att man är en person som inte ger upp. De par som varit ihop hela livet eller kanske inte fullt så länge, är par som jobbar som ett team. De löser problem, går vidare, utvecklas...tillsammans. Förstå varandra.
Så länge det är ett gott förhållande (med berg och dalar) jobbar man vidare med det och skulle det bli sämre så jobbar man på det för att det ska bli bättre. Man ger inte upp i första taget och skulle det gå åt helvete ändå, ja då är det dags att släppa taget.
Det finns oftast flera anledningar till att man tycker om en människa och det är också anledningarna till att man kämpar. Hade det inte funnits några, hade man troligtvis inte brytt sig så mkt om att jobba på förhållandet och ränt vidare till nästa Prince Charming.
Eller nå't.
Man har en personlighet när man är singel, men personligheten förändras något när man går i ett förhållande med en annan. Man anpassar sig till den andra parten och anpassar den andra parten till sig. Vilket sätt man lyckas anpassa sig till den andra och anpassa den andra till sig är avgörande för hur förhållandet kommer att förbli. Christinas personlighet har svårt att anpassa sig till Eriks personlighet, då kommer det inte att fungera. Christinas personlighet anpassar sig bättre till Sebastians personlighet, då kommer förhållandet att fungera. Jag tror att varje människa har en personlighet som är anpassningsbar till en annan, sen är det en annan sak om man kommer hitta den där personen. Svar till din fråga jag tror inte att det finns personligheter som är bättre eller sämre på förhållanden, då ett förhållande är ett samspel mellan två människor där personligheterna påverkas av varandra.
Vilken typ av personlighet tänker du själv skulle inte vara bra på förhållanden?
Jag vet inte . Men jag tror att par som lever livet ut och som har det bra inte nödvändigtvis har träffat mera "rätt" än nån som inte kunde "landa" på samma sätt i relationen. Ja, i nån mening kan väl säga att om man lever hela livet ut med varandra och ha det gott så har man väl uppenbarligen träffat mera rätt än par där det tar slut, men ändå så tror jag att en del är mera "förhållande-människor" De verkar ha egenskaper som gör att förutsättningarna för att det ska funka är större
Vilka egenskaper vet jag inte eftersom jag misstänker att jag saknar dom själv. ( Så motsatsen till ovuxen och egotrippad typ)
Vissa människor har ju den moralen eller vad man ska säga, att inte ge upp i ett förhållande. Även om det kommer tider som är riktigt jobbiga så tar de sig igenom det. Nu för tiden vill folk vara lyckliga hela tiden och kommer det en tid som är neråt, ja då går de vidare istället. Det är ju inte för inte som många par splittar under de första barnaåren. Då de måste bolla barn, förhållande, karriär och vänner samtidigt. Många klarar inte av det utan istället för att hålla ut några år så gör de slut.
Förr i tiden såg man nog starkare på förhållanden/äktenskap än vad man gör idag. Jag tror att många äldre som fortfarande är ihop inte är så lyckliga som de hade kunnat vara med någon annan. Men de har inte lust att ta reda på det, för de skulle inte kunna tänka sig livet med någon annan.
Daniiiel
2008-04-17, 23:48
förmågan att kunna sätta sig in i hur en annan känner kan nog vara viktigt för om förhållandet ska hålla länge. Annars kan det lätt bli mycket gräl där en eller båda måste hävda sin rätt. Sen är ju vissa människor som så att de tröttnar efter ett tag och har inte samma viljan att vara i samma förhållande livet ut.
Fet +1 på den
Arne Persson
2008-04-17, 23:51
Lika barn leka tveklöst bäst!
När man är djupt konservativ så är det svårt att bryta mönstret, de där äldre människorna växte upp i en mer konservativ omgivning än vad folk gör idag. Det kan vara orsaken till att de äldre paren håller sig tillsammans i tiotals decennier. Finns väl såna yngre människor idag också. Jag får en känsla att de människor som är lagda åt det konservativa hållet är mer benägna att förbli i ett långvarigt förhållande. De kanske är de mer förhållande typ av människorna då. Det är ändå en anpassningsprocess eftersom båda kanske inte är lika konservativa i början av ett förhållande, om man lyckas anpassa sig till den andra så kommer förhållandet fungera under en längre tid.
maaherra
2008-04-18, 07:20
Man har en personlighet när man är singel, men personligheten förändras något när man går i ett förhållande med en annan. Man anpassar sig till den andra parten och anpassar den andra parten till sig. Vilket sätt man lyckas anpassa sig till den andra och anpassa den andra till sig är avgörande för hur förhållandet kommer att förbli. Christinas personlighet har svårt att anpassa sig till Eriks personlighet, då kommer det inte att fungera. Christinas personlighet anpassar sig bättre till Sebastians personlighet, då kommer förhållandet att fungera. Jag tror att varje människa har en personlighet som är anpassningsbar till en annan, sen är det en annan sak om man kommer hitta den där personen. Svar till din fråga jag tror inte att det finns personligheter som är bättre eller sämre på förhållanden, då ett förhållande är ett samspel mellan två människor där personligheterna påverkas av varandra.
Vilken typ av personlighet tänker du själv skulle inte vara bra på förhållanden?
Anpassa som i ändra på personligheten eller anpassa som i åsidosätta egna mindre intressanta intressen? Anpassa personligheten ska man aldrig göra, då är man ute på djupt vatten.
Visst kan man komplicera till det och skriva spaltmeter om ämnet. När allt sedan kommer omkring handlar det bara om att olika människor behöver få olika integrationspremisser tillfredsställda för att ge sig in i ett förhållande.
Vissa personer har större behov för ett förhållande än andra. Jag känner en person som sa, "Jag är helt enkelt kass på att vara singel." Hon menade att hon "behövde" någon som hon kunde känna sig trygg hos och hon behövde känna sig bekräftad på något sätt. Hon var en ganska osäker individ, sådana personer är nog bättre på förhållande än personer som har bra självförtroende och är säkra i sig själva.
Därmed inte sagt att den andra sorten är dålig i ett förhållande, men det tar kanske bara längre tid innan man hittar någon som man kan tänka sig att leva ihop med, och man är inte villig att anpassa sig på samma sätt. Eftersom man vet att man klarar sig ganska utmärkt på egen hand. På gott och ont kanske?
Väldigt intressant läsning i tråden och jag tycker det hr kommit fram många bra åsikter från samtliga skribenter.:thumbup:
Jag tror inte att det finns en person som är rätt för en annan utan det finns ett antal personer som man skulle vara lika lycklig eller mer lycklig med men allting varierar med tiden och saker försändras. personen som är perfekt för dig idag kasnke inte är det om 10 år. När man går in i ett förhållande så formas både parterna förhoppningsvis om lite grann för att passa varandra bättre. Desto mer lika man är från början desto mindre anpassning behöver göras. Sedan skall man ju inte försöka bli två klonade människor för hur kul är det? Även om det säkert hade fungerat bra så är ju ändpå det viktigast att man kan vara sig själv och kunna göra de saker man vill. Det är dock bra om man har ungefä samma syn vad det gäller kärlek, religion, ekonomi och uppfostran. Dessa punkter är stora och om man har helt skilda åsikter där så är det nog svårt att få det hela att fungera i längden.
Nu kommer det en klyscha men det finns alltid någon för alla men jag tror även att vissa personligheter har lättare för förhållande än andra. Vissa människor har helt enkelt egenskaper som gör att de har ett större urval av människor som skulle kunna tänkas vara ihop med dem samtidigt som de själva har lätt att anpassa sig till situationen.
Vissa personligheter lämpar sig mindre bra till förhållande men även dessa hittar oftast någon. tex har min mammas (inte så nära)-väninna lyckat avverka 4 karlar som samtliga är alkoholister som dessutom misshandlat henne. jag säger inte at tdet är en personlighet men tydligen hade dessa idioter till män någon eller några egenskaper som hon fattade tycke för och några av dem är idag (icke lyckligt?) gifta med andra personer.
Jacksatan
2008-04-18, 08:47
Lika barn leka tveklöst bäst!
Hm nej jag tror inte att det är så i alla avseenden. Jag vill vara tillsammans med någon som kompletterar mig och som jag på samma sätt har sidor som jag kan se upp till. Men visst, ett visst mått av likhet tror jag också måste finnas när det gäller värderingar och annat.
Jag tror att det är personligheterna som spelar den absolut största rollen, och inte perfektheten i yttre faktorer, som gemensamma intressen eller åsikter.
Ord. Det är nästan så att jag skulle eventuellt vilja att kanske framföra åsikten att gemensamma intressen inte ens är ett plus.
Personligen har jag förmågan att tröttna på folk som inte har egna intressen, och bara tanken på att jag skulle ha en sådan däringa relation där ”VI GÖR ALLT TILLSAMMANS mys pys osv” får det att krypa i kroppen av obehag. Jag tycker det är att föredra att två separata liv möts för att gemensamt glädjas åt relationsbôhs, än att man formar ett gemensamt liv. Inte minst för att jag upplever de av mina vänner som valt en sådan väg vara en viljans och självständighetens manet.
När man säger lika barn leka bäst etc så förutsätter jag att detta handlar mest om personlighet och värderinger etc.
Det var i alla fall det jag syftade på ovan. Detta är ett så stort och komplext område att diskutera så ett eller några inlägg på ett forum ger inte full inblick.
Jag tror liksom Jacksatan att det är positivt om man inte är helt lika vad det gäller egenskaper och intressen. Däremot bör man ha liknande värderingar när det kommer till viktiga frågor. Sedan vad som är en viktig fråga är ju individuellt hur man känner. jag är tex ganska oitresserad av religion men för vissa hade det varit ett stort problem att vara i förhållande med någon med annorlunda tro. För en person med stort behov av ekonomisk trygghet och som gillar att spara pengar etc skulle det vara besvärligt om den andre parten slösade bort alla pengarna på skit varje månad. En person med stort behov av sex som är ihop med en som inte vill ha sex över huvud taget.
Det var även det jag menade när jag skrev anppassade ovan. Ligger man lång ifrån varandra inom någon viktig fråga medan allt annat är bra så är det ju bra om man på något sätt kan närma sig här.
Sedan kan det ju vara en fördel om man har liknande intressen eller i alla fall kan sätta sig in lite i den andra personens intresse för att man skal kunna ha något gemensamt.
Vill åter igen understryka det här med tidens om PowPow redan varit inne på. Vad som är perfekt just nu för stunden kanske inte är perfekt senare i livet. Drömtjejen som du har idag kanske visar sig vara en hemsk mamma och förändras helt etc. Människor förändras med tiden och tur är väl det, dock brukar man inte rubba på ens värderingar som man har. även om jag är samma person idag som jag var för tio år sedan så har mycket hänt och jag tänker på ett helt annat sätt idag och har delvis andra intressen och vanor.
Tror det också handlar mycket om det värde man sätter på sig själv...
Liksom maRRtin nämnde om tjejen med sämre självförtroende som inte "klarade att vara själv", kan de som värderar sig själva högre ha svårt att hitta nån som "matchar deras egensatta värde"...
Jag har provat på samboskap i 5 år och nu varit singel i 3 år, så jag har provat båda sidorna på myntet... Största skillnaden jag kan se på mig själv (förutom byte från småstad till huvudstad, vilket nog spelat in mycket) är att jag idag mår bättre med mig själv och även därför "står ut" bättre med min egen ensamhet...
Står man inte ut med tanken på att vara ensam letar man nog mer (medvetet eller omedvetet) efter någon, och kanske även har en något lägre "kravspec" på hur vederbörande "ska vara", jämfört med om man trivs själv och därmed inte har för bråttom att hitta nån att leva med och därmed också blir mer kräsen...?
Jag vet inte, jag kanske svamlar, men jag upplever det ofta som att de jag känner som vägrar leva ensamma (och därmed har mer att förlora), också "står ut" med fler irritationsmoment/skavanker hos partnern än den som inte upplever sig ha lika mycket att förlora på att gå om det "inte passar"...
Hårt sätt att se det på kanske..?
...
Sedan kan det ju vara en fördel om man har liknande intressen eller i alla fall kan sätta sig in lite i den andra personens intresse för att man skal kunna ha något gemensamt.
Vill åter igen understryka det här med tidens om PowPow redan varit inne på. Vad som är perfekt just nu för stunden kanske inte är perfekt senare i livet. Drömtjejen som du har idag kanske visar sig vara en hemsk mamma och förändras helt etc. Människor förändras med tiden och tur är väl det, dock brukar man inte rubba på ens värderingar som man har. även om jag är samma person idag som jag var för tio år sedan så har mycket hänt och jag tänker på ett helt annat sätt idag och har delvis andra intressen och vanor.
+ 1 btw
Hur mkt spelar det in tror ni vilken personlighet man är, när det handlar om (kärleks-) förhållanden? Alltså om det håller eller inte. Det enkla är ju att säga att antingen så hittar man den rätta och så håller det livet ut typ, och var man inte de rätta för varandra så spricker det. Nu spelar det givetvis in, hur man matchar varandra och självklart passar man bättre ihop med vissa än andra, men kan man ha en personlighet som är bättre vad gäller att ha förhållanden och vice versa? Låter rätt självklart när jag frågar men jag frågar ändå
Spelar ju ingen roll då om man träffar "den rätta" ( eller dom rätta), om man träffar bra människor, om man ändå inte är en personlighet som av nån anledning inte är så bra på att ha ett förhållande?
Det verkar finnas en tendens att resonera kring "träffandet" som om det krävs ETT enda skott, eller EN knuff för att komma i mål. Sedan får man liksom se vart det bär och om det håller!
Det handlar kanske inte så mycket om att dra jackpoten på en enarmad bandit, eller om att få till den där "hole in one"-fullträffen. Ett långtidsförhållande kan nog snarare liknas vid ett trettonårigt marathon i bobsleigh [1] eller skidskytte. Dock med moral, medmänsklighet och kärlek som främsta bränsle, istället för pasta och Vitargos carbloaders.
Allt påminner lite om frågan "Hur får man drömkroppen?". Samma tendens verkar finnas hos en mängd "Sex and the city"-chicks. Kvinnor/tjejer som på ett eller annat vis drömmer sig bort och väntar på den rätte, och gör just exakt så: väntar.
... hopp, ingen drömprins idag heller ... jag får väl sätta mig i parken och se söt ut imorgon igen ... (alternativt: lägga ut fler bilder på kolozzeum/bloggen)
En värdefull kärleksrelation är en livslång strävan, svårare och hårdare än något annat du kommer att ge dig i kast med. Betydligt tuffare än det kroppsprojekt som de flesta på detta forum bedriver. Det går givetvis att börja med bättre eller sämre förutsättningar i ett sådant projekt, och man bör inte bortse ifrån de 5-10 år som det tar att inse vilken typ av träning och/eller kost som du personligen svarar bäst på. Vilket, även det, kräver en rejäl ansträngning precis som att söka sig till de personligheter och människor som man kan skapa mest eller allra vackrast med.
Att ställa frågan angående personlighetens vikt i ett förhållande är helt klart ett steg i rätt riktning för ändamålet långvarig och kärleksfull relation.
OT: Ja, du (eller snarare ni två) kan ha en personlighet som är bättre eller sämre lämpad för ett långvarigt förhållande, men ditt jag (eller ert ni) är inte skrivet i sten.
1. Bobsleighanalogi, 2008, - Wiii, kul att åka ner! Mindre fett att knuffa på och bära upp skiten, men man gör det. Vi behöver nämligen åka 43 gånger till för att det ska bli en bra bana åt snowridersen (bebi-sleighs).
Whistler
2008-04-18, 10:47
Det här måste vara en av de mest seriösa trådarna i kolos historia. :)
Det mesta som är väsentligt har väl redan tagits upp, men om man ska vara lite provokativ så kan ju följande vara lite intressant: man hittar/väljer någon som kompletterar en, som man kan göra saker ihop med, oavsett om detta innebär gemensam tid eller samma intressen (skillnaden var skaparn inne på). Ändå så har man små hål som man inte kan fylla.
Sannolikheten att den motsatta parten har det likadant är relativt stor. Oavsett hur bra man passar ihop så finns det alltid behov som inte uppfylls. Anser man att det ändå är så, så är det antagligen för att man rationaliserar dessa behov för att man är så glad över att ha lyckats fylla hålen för de andra (viktigare) behoven.
Varför tror ni att otrohet uppstår? Varför söker sig någon till en annan människa när de redan har en de trivs med? Den vanligaste kommentaren är ju då "Ah, men då trivs de ju inte ihop egentligen". Men om de gör det? Det kan ju vara så att man trivs jättebra, men förhållande-partnern saknar helt enkelt vissa bitar som otrohets-partnern tillför.
Hypotesera med mig: en kvinna har ett underbart förhållande med en man, han ger henne allt hon någonsin velat ha från en man. Hon känner dock även ett behov av en kvinna i sitt liv. Är det då fel att hon bejakar de känslorna och hittar en kvinna som tillgodoser de behoven? Behöver mannen i hennes liv ses som bedragen för det? Den andra kvinnan står ju faktiskt för saker som mannen helt enkelt inte kan bistå med, hur mycket han än vill. Hon är ju ingen ersättning för honom, eftersom de kompletterar varandra.
Dessa attribut går självfallet ändra till andra saker, ovan var bara ett exempel. Det kan lika väl vara en lång person som är ihop med en kort, men vill ha en lång också, eller en hårdrockare som är ihop med en poppare som vill ha en hårdrockare i sitt liv också etc, etc. Det viktiga är väl hur viktig faktorn är för personen ifråga, inte vilken faktor det är i sig.
Inbitna monogamister säger självklart här att om man vill ha en person tillräckligt mycket så får man välja bort de behov som inte är tillräckligt viktiga. Detta kanske kan stämma för småsaker (kommer till det strax) men varför denna aversion mot känslan att man inte skulle vara den enda i någons liv?
En av mina bästa vänner kom med en intressant poäng häromdagen. Han listade attribut som jag gillade (viss musiksmak, stora bröst, vältränad kropp, brunetter och en hel del annat) och checkade av det mot sin flickvän, som representerade allt det där. Sedan listade han vad han gillade och checkade av det mot min flickvän, varpå vi insåg att vi hittat varandras drömkvinnor. Ändå så skulle jag vrida nacken av honom om han petade på min tjej.
Där har vi kanske det där med att man rationaliserar bort det där med mindre viktiga attribut sett i det stora hela. Det skulle säkert gå få fram argument för varför ett tvåsamhetsförhållande mellan kompletterande parter skulle vara gynnsamt, men samtidigt så är det nog förknippat med stora svårigheter, inte bara sett till svartsjuka inom tresamheten, utan även kulturellt. Vad skulle morsan säga om man säger att man ska till sin andra flickvän över natten? (farsan skulle säkert bli stolt och tycka att det var jättemanligt, men det går vända tvärt om och starta ytterligare en diskussion om könsroller etc).
Jag svamlar säkert, och jag är sen till träningen. Men nog måste det vara fler än jag som tänkt på det här? :)
...för övrigt anser jag att Kartago bör förstöras.
Utmärkt inlägg!
Tack! :) Det skrevs i dåligt ljus, utan pump och så... :em:
Måste faktiskt instämma med gaywzrd. Mycket bra inlägg av LBacker.
Tror det också handlar mycket om det värde man sätter på sig själv...
Liksom maRRtin nämnde om tjejen med sämre självförtroende som inte "klarade att vara själv", kan de som värderar sig själva högre ha svårt att hitta nån som "matchar deras egensatta värde"...
Jag har provat på samboskap i 5 år och nu varit singel i 3 år, så jag har provat båda sidorna på myntet... Största skillnaden jag kan se på mig själv (förutom byte från småstad till huvudstad, vilket nog spelat in mycket) är att jag idag mår bättre med mig själv och även därför "står ut" bättre med min egen ensamhet...
Står man inte ut med tanken på att vara ensam letar man nog mer (medvetet eller omedvetet) efter någon, och kanske även har en något lägre "kravspec" på hur vederbörande "ska vara", jämfört med om man trivs själv och därmed inte har för bråttom att hitta nån att leva med och därmed också blir mer kräsen...?
Jag vet inte, jag kanske svamlar, men jag upplever det ofta som att de jag känner som vägrar leva ensamma (och därmed har mer att förlora), också "står ut" med fler irritationsmoment/skavanker hos partnern än den som inte upplever sig ha lika mycket att förlora på att gå om det "inte passar"...
Hårt sätt att se det på kanske..?
Håller helt med dej!
Läser och tänker men blir inte klokare på vad jag själv egentligen tror/tycker. Ni låter så klok och säkra allihopa.. :)
Har tex 3 3-åriga förhållanden i bagaget. I ett fall kände jag det som att den andra inte var förhållandetypen men att vi höll ihop för att vi hade roligt ihop, i ett annat kändes båda som förhållandetyp men att det var mer en miss i personmatchning som tog ut sin rätt till slut, och i ännu ett annat kände jag mig lurad efteråt, allt var inte som jag trott. (blandar och ger så skvallersugna kan sluta tro att man vet saker man inte vet).
Jag älskar att bo själv. När jag har flyttat ihop med någon har det varit sorg inblandat, även om jag kan ha känt glädje, också. Men sen, när man flyttar isär, är det en annan sorg. Sen kan jag glatt vara singel i.. tja 1½ år (då menar jag singel som i helt utan romantiska relationer), fast jag är en fysisk och själslig närhetsmänniska.
Får inte ihop det riktigt. Min inbillning är att jag är en särbo-förhållande-person där man delar husrum ibland.. :Virro
Eller så är jag väldigt anpassningsbar, det hänger på den unika relationen? Hur vet man? :MrT:
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2025, Jelsoft Enterprises Ltd.