Livsförändring

[Octavus Fortuna]

Jag står inför några förändringar i mitt liv och startar denna tråd som en inspirationskälla att titta på när det känns tungt.
Det skulle va inspirerande att höra om det är några andra som genomgått förändringar i sitt liv som inneburit att ni blivit lyckligare på ett eller annat sätt.
Ni som vågat bryta er loss från gamla vanor och rutiner för att hitta nya vägar.

Alla ni som har kommit till känslan då man tänker "Nä, jag kan inte ha det såhär, nu är det dags att förändra situationen" och verkligen genomfört något på insidan eller utsidan som inneburit en förbättring på eran livssituation.

Go on, berätta! *popcorn*

[jontahontas]

Jag står inför några förändringar i mitt liv och startar denna tråd som en inspirationskälla att titta på när det känns tungt.
Det skulle va inspirerande att höra om det är några andra som genomgått förändringar i sitt liv som inneburit att ni blivit lyckligare på ett eller annat sätt.
Ni som vågat bryta er loss från gamla vanor och rutiner för att hitta nya vägar.

Alla ni som har kommit till känslan då man tänker "Nä, jag kan inte ha det såhär, nu är det dags att förändra situationen" och verkligen genomfört något på insidan eller utsidan som inneburit en förbättring på eran livssituation.

Go on, berätta! *popcorn*

Jag flyttade till Berlin i höstas och började på konstskola där. Har bott i Sthlm hela mitt liv (22 år) så det var verkligen en stor grej för mig. Lite både och varför. Jag har rest mycket i mitt liv så jag har ju varit i världen, men alltid på bortaplan. Jag skrek verkligen efter en förändring. Det nya livet är toppen, speciellt senaste månaderna eftersom jag numera är tillsammans med en söt tyska. Konstvärlden i Berlin är helt annorlunda än Sthlm. Staden är ziljoner gånger större och konst är en central del av staden. Det sociala livet i allmänet är också skönt. Att allt sen är nytt och att jag utomlands i en ny livssituation är mer mottaglig för nya relationer gör saken ännu bättre.

Mer specifikt så är det nästan bästa i Berlin att gå på integrationskursen "tyska för invandrare". Jag har svårt att se hur jag någonsin i mitt liv kommer uppleva något roligare och underbarare. Människor från hela världen, mestadels 20-45 år, ska samsas som en liten högstadieklass med en trevlig tysk dam som lärare. Ingen pratar språket och alla kommer från olika kulturer.

En tillbakadragen turkisk man som önskar att han kunde flyga, en charmig, barnslig och pratglad afrikan som är kock och kastar godis i klassrummet, en man från palestina som gråter av skratt när turken försöker prata. Dessa är endast 3/15 deltagare. Tro mig, det är underbart *cupid*

Whats your deal?

[Löjtnant Blank]

Jag märker tydligt att ens gamla vänner inte gillar när man förändrar/förbättrar sitt liv. Det blir väl obekvämt för dem, antar jag, eftersom det blir uppenbart att de själva har stagnerat i utvecklingen. De vill veta var de har dig, nu och för alltid, och att helt revidera uppfattningen om en annan person är jobbigt.

[Stumpis]

För 5 år sen skilde jag mig från min dåvarande man. Vi träffades i lumpen och hade varit tillsammans i 8 år. Hade hela köret med villa, Volvo och vovve, tack och lov inga barn, men det var en fruktansvärt jobbig tid.
Jag insåg en dag att det inte fanns något kvar mellan oss, och mindes att prästen sa till oss i vårt samtal innan vigseln att han kunde inte acceptera att människor skiljer sig så länge dom bråkar och har meningsskiljaktigher, för då finns det fortfarande nåt kvar. Om man däremot sitter mitt emot varandra och inte har nåt att prata om, om båda ger upp när man ska diskutera, då kunde han acceptera att man går skilda vägar.

Och så var det, det fanns inget mellan oss längre.
Det var tufft att gå, för det var ju jag som tog steget och sa det vi båda insett, och sen fick vi hjälpas åt med att sälja huset, hitta nya boende, dela på djur och bohag. Allt ordnade sig för oss båda, vi är båda omgifta sen tre år tillbaka; han har 3 barn och vi pratas vid varje vecka och ses då och då.

Det jobbigaste var att vi förlorade alla gemensamma vänner. Vi skildes som vänner, men alla grannar som vi umgåtts så mycket med kunde inte hantera det som hände, det ruckade nog deras världsbild och dom drog sig undan trots att både han och jag intygade att läget var lugnt.
Det hänger säkert ihop med det som Löjtnant Blank skrev.

[kharon]

Jag märker tydligt att ens gamla vänner inte gillar när man förändrar/förbättrar sitt liv. Det blir väl obekvämt för dem, antar jag, eftersom det blir uppenbart att de själva har stagnerat i utvecklingen. De vill veta var de har dig, nu och för alltid, och att helt revidera uppfattningen om en annan person är jobbigt.

Det kallas avundsjuka.