Visa fullständig version : Vänner
(Av anledning vi struntar i och vad det gäller struntar vi ännu mer i ) har jag inte varit helt ärlig mot mina vänner och dragit mig undan 1-2 år, men nu när jag väl börjat öppnat mig har det inte varit några problem att bli "insläppt" igen.
Däremot så blir jag mkt lättare "mätt" på dem nu kan jag känna. Det är som att jag vant mig vid ensamheten och även om jag uppskattar närmare kontakt nu så orkar jag inte riktigt med. Så jag sätter mig offline på msn, svarar inte i telefonen och att svara på sms tar emot som fan (även om jag gör det). Ska jag hälsa på eller bli påhälsad vill jag helst planera det en månad typ, inget spontant här inte.
Jag är nog rätt snål om mig och mitt till dem nu, och det är som om få vill dela med sig av sitt då. Jag kanske är rädd att vänskapen blir sämre om vi har dålig kontakt nu ett tag, så då bara blir det så att jag hellre undviker kontakt. Kan tillägga att jag har få "göra saker med" vänner, de vänner jag har är mer "fika prata" vänner.
Alltså, jag har underbara vänner och jag gillar dem och har saknat dem. Hur ska jag göra för att sluta undvika dem?
Vad menar du är problemet? Du har dina vänner som du umgås med så mycket du själv väljer. Man måste inte umgås på det vis man gjorde när man var 14 för att det ska kunna kallas vänskap.
shadowfire
2008-01-02, 09:57
Jag vill nog påstå att du är den som vet bäst varför du känner dig "mätt" och undviker dem och hur du ska göra för att få bukt med det...
Ofta är det antingen en slags social fobi man utvecklat om man haft mycket "ensamtid" en längre period. Samma sak gäller om man har något man innerst inne skäms för och vill hemlighetshålla, ett beroende eller missbruk t.ex. eller om man varit med om ett trauma som man "skäms" för att berätta om.
Då blir det "jobbigt" att släppa folk nära, särskilt då de hör av sig och det känns som att de kryper in under skinnet.
Du får väl fråga dig själv vad du vill ha för typ av vänner, vill du ha "fikavänner" eller kanske bara en enda riktigt bra vän, som känner dig innantill och utantill? Vill du ha kontakt/umgås med samtliga av de vännerna du nämner?
Jag tror inte det är så dumt att försöka fokusera på en person och börja umgås mer med denne tills det känns ok... försök inte att göra alla vännerna till lags samtidigt, för då känns det nog bara jobbigt kanske.
(Av anledning vi struntar i och vad det gäller struntar vi ännu mer i ) har jag inte varit helt ärlig mot mina vänner och dragit mig undan 1-2 år, men nu när jag väl börjat öppnat mig har det inte varit några problem att bli "insläppt" igen.
Däremot så blir jag mkt lättare "mätt" på dem nu kan jag känna. Det är som att jag vant mig vid ensamheten och även om jag uppskattar närmare kontakt nu så orkar jag inte riktigt med. Så jag sätter mig offline på msn, svarar inte i telefonen och att svara på sms tar emot som fan (även om jag gör det). Ska jag hälsa på eller bli påhälsad vill jag helst planera det en månad typ, inget spontant här inte.
Jag är nog rätt snål om mig och mitt till dem nu, och det är som om få vill dela med sig av sitt då. Jag kanske är rädd att vänskapen blir sämre om vi har dålig kontakt nu ett tag, så då bara blir det så att jag hellre undviker kontakt. Kan tillägga att jag har få "göra saker med" vänner, de vänner jag har är mer "fika prata" vänner.
Alltså, jag har underbara vänner och jag gillar dem och har saknat dem. Hur ska jag göra för att sluta undvika dem?
Försök förklara för dem, precis som du gjort här på forumet,
så ska du se att det känns mindre jobbigt!
Själv så har jag många vänner sedan 20-35 (!) år tillbaka. En del är mina
klasskompisar sedan 1:a klass i grundskolan. Här är förklaringar onödiga,
vi känner varandra mycket väl och berättar precis hur läget är. Det är
som nån slags storfamilj. Vi tränar tillsammans, passar barn, firar helger
tillsammans m.m.
Övriga vänner blir ju, helt naturligt, bara trevliga bekanskaper som man inte
lägger energi på i onödan.
Ignatius72
2008-01-02, 10:01
jag gör precis som du, svarar inte i telefon, messar inte, mailar inte-när jag inte känner för det. Men när jag känner för det så bjuder jag hem folk elelr åker och hälsar på. Man hinner/orkar inte eller har inga behov av så tätt umgänge.
shadowfire
2008-01-02, 10:02
Vad menar du är problemet? Du har dina vänner som du umgås med så mycket du själv väljer. Man måste inte umgås på det vis man gjorde när man var 14 för att det ska kunna kallas vänskap.
Tolkar jag det hela rätt så är inte problemet att bara umgås, utan att hålla kontakten i huvudtaget. Hur skulle du själv göra om du hade en vän som hur mycket du än försökte nå denne, så fick du ingen respons? Inget svar i tfn, korthuggna svar på sms kanske osv, så du fått känslan av att personen inte vill ha så mkt med dig att göra?
Vad menar du är problemet? Du har dina vänner som du umgås med så mycket du själv väljer. Man måste inte umgås på det vis man gjorde när man var 14 för att det ska kunna kallas vänskap.
Problemet är att jag känner ett sug efter att umgås men när man väl gör det så vill jag bara därifrån. Sedan augusti har jag umgåtts med vänner 2 gånger. Känns som att jag vill mer, men verkligen drar mig för det.
Jag vill nog påstå att du är den som vet bäst varför du känner dig "mätt" och undviker dem och hur du ska göra för att få bukt med det...
Nix. Därav tråden. Vill men mäktar inte med typ.
Ofta är det antingen en slags social fobi man utvecklat om man haft mycket "ensamtid" en längre period. Samma sak gäller om man har något man innerst inne skäms för och vill hemlighetshålla, ett beroende eller missbruk t.ex. eller om man varit med om ett trauma som man "skäms" för att berätta om.
Då blir det "jobbigt" att släppa folk nära, särskilt då de hör av sig och det känns som att de kryper in under skinnet.
Du får väl fråga dig själv vad du vill ha för typ av vänner, vill du ha "fikavänner" eller kanske bara en enda riktigt bra vän, som känner dig innantill och utantill? Vill du ha kontakt/umgås med samtliga av de vännerna du nämner?
Jag tror inte det är så dumt att försöka fokusera på en person och börja umgås mer med denne tills det känns ok... försök inte att göra alla vännerna till lags samtidigt, för då känns det nog bara jobbigt kanske.
"Kryper in under skinnet" - det är nog känslan jag blir mätt på. Om jag då tar lite avstånd accepteras det, sägs det, men stämningen blir ju lite knasig om man bara ska prata dem eller väldigt allmänt.
Jag vill ha kontakt med samtliga (vi snackar 5 pers), men såklart skiljer sig relationerna åt lite sinsemellan. Alltså, jag vet vad jag inbillar mig att jag "vill" och jag känner mig glad först när man börjar prata. Men det går över jättefort och jag vill bara fly.
Försökte faktiskt fokusera på just en, men det resulterade just i att jag nästan alltid sitter offline och inte orkar prata med någon alls just för att jag blev "mätt".
Tror faktiskt att det skulle vara skönare att göra ngn aktivitet ihop, men eftersom dem jag tänker på gärna vill prata sönder saker haltar det. I-landsproblem, jag vet. Men det känns sorgligt att jag inte har vett att uppskatta personer som jag tycker är underbara. De har ju all rätt att tröttna om jag tar kontakt och sedan undviker.
Ignatius72
2008-01-02, 10:18
Men det känns sorgligt att jag inte har vett att uppskatta personer som jag tycker är underbara. De har ju all rätt att tröttna om jag tar kontakt och sedan undviker.
Det låter som om du gör ett medvetet val.
Jag har aldrig tyckt det vart särskilt kul att "umgås", "hänga".. Det är skönt att vara själv.
Det låter som om du gör ett medvetet val.
? Jag känner sug efter dem, tar kontakt med dem = medvetet val. Sedan står jag inte ut, mår dåligt av det och vill avhjälpa det.. frågar här. = medvetet val. Om det nu var det du syftade till.
För jag vill inte välja bort dem, jag vill välja bort känslorna som dyker upp mot mitt eget bästa. Jag vill för allt i världen inte att de ska tröttna, de flesta är vänner jag haft mer än halva livet.
Jag har aldrig tyckt det vart särskilt kul att "umgås", "hänga".. Det är skönt att vara själv.
Tycker också om att vara själv. Har även tyckt om att umgås.
Ignatius72
2008-01-02, 10:27
Men det känns sorgligt att jag inte har vett att uppskatta personer som jag tycker är underbara. De har ju all rätt att tröttna om jag tar kontakt och sedan undviker.
Du säger att du borde ha vett att uppskatta dem.Tja, de kanske inte är samma vänner som innan, ni har vuxit ifrån varandra, nya intressen, nya vägar.
? Jag känner sug efter dem, tar kontakt med dem = medvetet val. Sedan står jag inte ut, mår dåligt av det och vill avhjälpa det.. frågar här. = medvetet val. Om det nu var det du syftade till.
För jag vill inte välja bort dem, jag vill välja bort känslorna som dyker upp mot mitt eget bästa. Jag vill för allt i världen inte att de ska tröttna, de flesta är vänner jag haft mer än halva livet.
trots allt är det kanske vänner du vill ha, men inte just de här. Det är inte lika kul att träffa dem, det känns som om de kryper in under skinnet osv. Du suktar kanske efter social kontakt men så funkar de inte med dessa av någon anledning. Byt polare.
Du säger att du borde ha vett att uppskatta dem.Tja, de kanske inte är samma vänner som innan, ni har vuxit ifrån varandra, nya intressen, nya vägar.
trots allt är det kanske vänner du vill ha, men inte just de här. Det är inte lika kul att träffa dem, det känns som om de kryper in under skinnet osv. Du suktar kanske efter social kontakt men så funkar de inte med dessa av någon anledning. Byt polare.
Tror inte att det är som du skriver. Alls faktiskt. Kan däremot förstå att det kan bli så som du skriver, men jag tror faktiskt att det är mig själv jag måste jobba med. Jag kanske inte är mig själv just nu bara, nåt i den stilen tror jag. Vill ha mina kompisar kvar.. *cupid* :(
Jag har också haft perioder där sociala kontakter kännts ansträngande.
Det kan väl bero på många saker, men jag tycker inte man ska analysera
detta för mycket utan i stället gå in i en tillfällig period av "minimalt
underhåll" av sitt nätverk.
Alla kan ha behov av att "gå i ide" en viss tid, men det vänder av sej
självt så småningom!
Jag har också haft perioder där sociala kontakter kännts ansträngande.
Det kan väl bero på många saker, men jag tycker inte man ska analysera
detta för mycket utan i stället gå in i en tillfällig period av "minimalt
underhåll" av sitt nätverk.
Alla kan ha behov av att "gå i ide" en viss tid, men det vänder av sej
självt så småningom!
Några år? :MrT: 2007 umgicks jag med någon 10 (max 15) ggr ca. Dvs lite. Trodde att jag kommit över det men icke. En av dem lärde jag känna för ett par år sedan och vi har jättekul när vi väl har setts (senaste året: ett par träningspass, en shoppingtur och en tjejkväll = stor del av kvoten) men jag blir tokmätt efter varje gång.
Vi behöver inte analysera. Kanske behöver jag göra ngt rent praktiskt? (Tvinga mig? Avhållsamhet, pallar vänskap allt för mkt sån? Nya vänner går väl an, men de här är de som känner mig och jag känner och älskar.. får kanske ta era förslag å beta av..)
Varför känner du att det är något fel att känna sig 'mätt'? Var nöjd istället, det kan vara härligt att bli 'mätt' på människor! Minst lika härligt som att vara en vänskapstörstande översocial fjant.. Passa på att vara otrevlig mot människor också.
shadowfire
2008-01-02, 10:54
Jag var i en liknande situation för flera år sedan, var nyinflyttad i en stad och hade börjat få vänner, men det var mer "fest o hänga med"-vänner och inga sådär supernära vänner. Jag blev arbetslös i samma veva, levde på skräpmat, gillade o stirra i botten på flarran och vantrivdes överlag med allt som rörde livet.
Då kändes bara nästan all social kontakt som inte var på mitt initiativ jobbigt.
Min räddning var att jag gjorde en nystart, flyttade till annan ort, skaffade nytt jobb och nya vänner. Sedan tog jag upp kontakten med en gammal skolkamrat, jag insåg att han var den som under alla år hade varit min egentliga vän. Han var den vän som alltid ställde upp, fanns där och brydde sig. Jag insåg att han var mer värd än 10 av dessa "fest och fika"-kompisar.
För min del var det riktigt skönt att "vårstäda" och tömma msnlistor, rensa ut mobilen och bara fokusera på den av mina vänner som faktiskt förtjänade det till 100%.
Edit: kan lägga till att vi bor 100 mil ifrån varandra, men har ändå regelbunden kontakt och gör resor ihop mm. Helt klart guld värt att ha en sådan polare.
Några år? :MrT: 2007 umgicks jag med någon 10 (max 15) ggr ca. Dvs lite. Trodde att jag kommit över det men icke. En av dem lärde jag känna för ett par år sedan och vi har jättekul när vi väl har setts (senaste året: ett par träningspass, en shoppingtur och en tjejkväll = stor del av kvoten) men jag blir tokmätt efter varje gång.
Vi behöver inte analysera. Kanske behöver jag göra ngt rent praktiskt? (Tvinga mig? Avhållsamhet, pallar vänskap allt för mkt sån? Nya vänner går väl an, men de här är de som känner mig och jag känner och älskar.. får kanske ta era förslag å beta av..)
Oj då!
Ja, då kan förstå att du är oroad. Det hade jag med varit.
Varför inte ta å fika med din bäste kompis och diskutera detta.
Det hade jag gjort.
Är det kanske något du verkligen behöver förklara för dina vänner så att ni kan komma vidare, att den saken - vad det än är - dyker upp undermedvetet som något som stör era respektive vännskapsrelationer från båda håll? Dina vänner väntar kanske på att få något förklarat, du inser/ser att det är saker de inte förstår men orkar kanske inte förklara.
Du behöver inte vara på detta inlägg.
Varför känner du att det är något fel att känna sig 'mätt'? Var nöjd istället, det kan vara härligt att bli 'mätt' på människor! Minst lika härligt som att vara en vänskapstörstande översocial fjant.. Passa på att vara otrevlig mot människor också.
Otrevlig kan jag vara här på kollo eller mot folk som förtjänar det..
Jag var i en liknande situation för flera år sedan, var nyinflyttad i en stad och hade börjat få vänner, men det var mer "fest o hänga med"-vänner och inga sådär supernära vänner. Jag blev arbetslös i samma veva, levde på skräpmat, gillade o stirra i botten på flarran och vantrivdes överlag med allt som rörde livet. Då kändes bara nästan all social kontakt som inte var på mitt initiativ jobbigt.
Jag är vän med alla och ingen. Med det menar jag att det (i verkliga livet) kan ta tid att komma mig in på livet. "Fest o hänga med vänner" har jag inga alls, har nog aldrig haft. Jag festar o hänger isf med mina nära vänner, dessa jag snackar om. Dem man vet var man har, det är dem jag känner att jag inte är en vän mot själv nu. De tål de säkert. Men de förtjänar det inte.
Min räddning var att jag gjorde en nystart, flyttade till annan ort, skaffade nytt jobb och nya vänner. Sedan tog jag upp kontakten med en gammal skolkamrat, jag insåg att han var den som under alla år hade varit min egentliga vän. Han var den vän som alltid ställde upp, fanns där och brydde sig. Jag insåg att han var mer värd än 10 av dessa "fest och fika"-kompisar.
För min del var det riktigt skönt att "vårstäda" och tömma msnlistor, rensa ut mobilen och bara fokusera på den av mina vänner som faktiskt förtjänade det till 100%.
Edit: kan lägga till att vi bor 100 mil ifrån varandra, men har ändå regelbunden kontakt och gör resor ihop mm. Helt klart guld värt att ha en sådan polare.
Jag har ingen kompis i samma stad, flyttade hit för 2½ år sedan och har på den tiden lärt känna en ny vän som nu bor i en intilliggande stad. Har börjat nytt jobb med jättetrevliga jobbarkompisar, skulle säkert kunna umgås privat om jag inte var så jävla lättmättad.
På mobilen har jag bara viktiga nr och till folk jag bryr mig om, någon bekant men det är max 2-3 st. Msn-listan är kort; vänner och så något löst folk men inte många (kollofolk :)). Men problemt som jag upplever det är att jag inte ens kan ge guldkompisar något. :(
Oj då!
Ja, då kan förstå att du är oroad. Det hade jag med varit.
Varför inte ta å fika med din bäste kompis och diskutera detta.
Det hade jag gjort.
Jag har ett par jag räknar som bästa. Den ena träffade jag iofs 1½ timme på sthms centralstation, hon tyckte nog att det var lite kort å jag gick inte ens ut innan jag åkte hem igen. Men ska man inte orka mer än så? Vilja mer? Resan tog längre tid ffs.. men jag kan ju höra om hon vill göra om det. :)
Jag jobbade i Västerås, på ABB Atom, för ca. 15 år sen. Det var mitt
första "riktiga" jobb efter studierna i Lund.
Jag tycke stan å omgivningar å folk var så deprimerande att jag åkte
in till brorsan i Stockholm varje helg......:)
Jag vill tipsa om två böcker:
Kay Pollak - Att välja glädje.
Mia Törnblom - Självkänsla nu.
Båda handlar om självkänsla och personlig utveckling och har hjälp mig, speciellt den första. Om du inte har läst dem tycker jag att du ska göra det, finns t.ex. på elib.se och säkert på alla vanliga bibliotek!
:thumbup:
Jag jobbade i Västerås, på ABB Atom, för ca. 15 år sen. Det var mitt
första "riktiga" jobb efter studierna i Lund.
Jag tycke stan å omgivningar å folk var så deprimerande att jag åkte
in till brorsan i Stockholm varje helg......:)
Haha, ja fan.. vi skyller på Västerås. :thumbup:
Jag vill tipsa om två böcker:
Kay Pollak - Att välja glädje.
Mia Törnblom - Självkänsla nu.
Båda handlar om självkänsla och personlig utveckling och har hjälp mig, speciellt den första. Om du inte har läst dem tycker jag att du ska göra det, finns t.ex. på elib.se och säkert på alla vanliga bibliotek!
:thumbup:
Jag har läst dem båda vilket jag skäms lite lätt över, är nämligen en "personligutveckling-självhjälps-barnpedagogikssknarkare" av naturen. Favoriten bland självhjälps/personligutvecklingsböckerna är däremot "livet före döden" av Lena Nevander Friström eftersom den inte är klämkäck utan mer.. typ som saker är. Gillar lite Emma Hamberg också, iofs vet jag inte om hon skrivit något men seminarier håller hon iaf.
Hursomhelst blir man inte alltid klokare av böcker.
Äh, jag vete fan. Snart bokar jag in vänner titt som tätt å så får jag tala om för dem att jag ska vänja på mig dem igen.. *screwy*
addicted
2008-01-02, 12:10
Jag har väldigt få riktigt nära vänner. De flesta är spridda över hela landet. Dock bor en kvar i stan, men henne träffar jag aldrig. Hon väljer att jobba istället, jag vet inte varför hon väljer att jobba så mkt att hon inte har tid för sina vänner.
Har försökt få till dejter med henne, vad som helst! Saker som är uppenbart lätta för henne, typ ses inne i stan efter jobbet. Men jag har också provat med saker som är lite svårare typ, laga middag tillsammans eller gå ut och ta en öl. Men inget fungerar.
Hon kanske är i samma sist som dig, har inte tänkt på det på det viset. Jag har hela tiden trott att det är mig det är fel på. Att det på ngt sätt skulle vara pga mig hon inte vill ses.
Vännerna finns kvar oavsett hur länge du känner dig mätt på att träffas. Förklaringar är dock alltid trevliga, det ger mer förståelse och man kan lättare acceptera att korta dejter är det man får under en viss period.
Maharadja
2008-01-02, 18:09
Kanske har du helt enkelt växt ifrån dina vänner? För man ska ju inte "tvinga" sig till att känna glädje för att träffa någon, då är det ju inte från hjärtat utan bara ett "måste". Hoppas du hittar sociala gnistan igen! Kanske få upp ögonen för helt nya vänner genom intressen du har/internet/jobb el skola?:)
Jag har väldigt få riktigt nära vänner. De flesta är spridda över hela landet. Dock bor en kvar i stan, men henne träffar jag aldrig. Hon väljer att jobba istället, jag vet inte varför hon väljer att jobba så mkt att hon inte har tid för sina vänner.
Har försökt få till dejter med henne, vad som helst! Saker som är uppenbart lätta för henne, typ ses inne i stan efter jobbet. Men jag har också provat med saker som är lite svårare typ, laga middag tillsammans eller gå ut och ta en öl. Men inget fungerar.
Hon kanske är i samma sist som dig, har inte tänkt på det på det viset. Jag har hela tiden trott att det är mig det är fel på. Att det på ngt sätt skulle vara pga mig hon inte vill ses.
Vännerna finns kvar oavsett hur länge du känner dig mätt på att träffas. Förklaringar är dock alltid trevliga, det ger mer förståelse och man kan lättare acceptera att korta dejter är det man får under en viss period.
Förutsätt inte att det beror på dig, fråga henne kanske istället varför hon väljer att jobba så mkt framför att umgås med vänner.. å jag kanske ska bli bättre på att förklara varför jag är som jag är, men när vi väl pratar brukar jag förklara.
Kanske har du helt enkelt växt ifrån dina vänner? För man ska ju inte "tvinga" sig till att känna glädje för att träffa någon, då är det ju inte från hjärtat utan bara ett "måste". Hoppas du hittar sociala gnistan igen! Kanske få upp ögonen för helt nya vänner genom intressen du har/internet/jobb el skola?:)
Jag känner glädje, men ingen ork. Typ en tjejmiddag, det var ganska underbart. Jag satt mest och njöt av sorlet och log, orkade inte göra/säga så mkt själv. Kände mig rörd och glad av att träffa dem.. samma på kräftskivan i somras, vanlig fest. Jag skulle helst bara vilja ligga med filt och kudde och lyssna och titta. Totalt weird. Liksom inte bidra själv. Deltar jag lite med får jag snabbt nog, vill hålla folk på armlängds avstånd. Jaja, även om inga uppenbara svar kom i tråden fick jag lite bollplank här och någon ny tanke. Danke.
Träffa nya vänner låter jobbigt. Fan vad lat jag låter. *screwy*
Pudzianovski
2008-01-02, 18:17
Det är helt ok att inte vilja umgås med vänner så mycket heller.
Det är helt ok att inte vilja umgås med vänner så mycket heller.
Jag vill men blir mätt. Orkar inte förklara det nåt mer heller. Men iaf. Jag känner ensamhet pga mitt eget beteende, men jag skulle inte behöva göra det om jag pratade med dem som hör av sig och som jag tycker om. Tycker själv att det är knäppt.
Fick just en liten insikt om varför jag gillar jobbet. Där finns det tydliga tillfällen jag bara ska lyssna, sedan tydliga där jag ska säga mitt. Å inget är om mig själv. Jätteskönt ju. Jobbet är för tillfället bästa kompisen tror jag.
Whatever keeps me sane. :)
maaherra
2008-01-02, 18:32
Jag vet varför du känner så.
Svaret är nämligen väldigt enkelt. Mitt ex bor i västerås och hon är en hemsk häxa. Gissningsvis har blotta närvaron av henne i samma stad som dig gjort att du börjat uppleva problem.
Vännerna finns kvar oavsett hur länge du känner dig mätt på att träffas. Förklaringar är dock alltid trevliga, det ger mer förståelse och man kan lättare acceptera att korta dejter är det man får under en viss period.
Jag håller inte med. Vänner finns inte kvar för alltid. Du kan inte ta dem förgivna utan du ska underhålla din vänskap om du vill behålla den.
Om du inte orkar att underhålla dina vänner så riskerar du att stå där själv en dag, då du kanske inte vill vara ensam.
Människor är flockdjur och vi är i behov av kärlek och vänskap. Om du drar dig undan är det något som inte står rätt till hos dig.
Du gör helt rätt i att läsa utvecklande böcker, men räcker det? Jag har själv använt mig av mental coach i min självutveckling och jag kan verkligen rekommendera det. :thumbup: (När jag känner mig lite förvirrad eller vilse i livet, ringer jag denna fantastiska kvinna som är i 50-årsåldern och hon trollar så att jag svarar på mina egna frågor. Alltså vi diskuterar och hon leder mig till svar genom att utmana mina synpunkter och åsikter samt ger mig "hemläxor".)
Hitta någon du trivs med som är ditt bollplank. Denna person ska hjälpa dig fram till att svara på din stora fråga om varför du underviker dina vänner och hjälpa dig att finna dina mål mm. Det behöver inte vara en dyr utbildad coach, om du inte har råd. Det kan likväl vara en vän, en kompis förälder etc.
Sätt upp små delmål att du ska vara social x antal timmar i veckan. Det kommer säkerligen att kännas jobbigt, men du kommer att växa tillbaka i det sociala livet och njuta av det igen. Det är även viktigt att du intresserar dig för dina vänners intressen. Vi som tränar mycket har en tendens att bara tänka och leva träning och bli väldigt egocentriska. Riv denna mur och börja leva. Ju längre tiden går innan du tar tag i det, desto svårare blir det.
Lycka till!
Mirre
P.s Livet är inte lätt och ofta måste du bjuda till för att få tillbaka tillfredsställelse som gör att du mår bra i själen och inte behöver ens tänka i de banor som du skriver om i denna tråd.:)
Insiktfulla och bra råd Mirre. Tack! Tar det till mig. :thumbup:
Ett bra sätt är helt enkelt att göra saker ihop där man inte behöver sitta och spendera hela dagen med varandra, det blir för mycket och man tröttnar på personen. Såna perioder dyker oftast upp när man är långledig eller arbetslös.
Att äta lunch/buffé tillsammans då och då, att träna tillsammans då och då och i allmänhet ses en kort stund brukar hjälpa. Man bibehåller sin vänskap och samtidigt slipper planera varje dag med varandra.
Jag kan känna att ja inte orkar träffa kompisar om jag suttit ensam en längre tid. Men när jag väl tar tag i saken och går ut och umgås och hittar på saker så blir det det omvända istället. Jag vill inte vara ensam. Jag tror att du får tvinga dig själv lite till att göra det som du egentligen känner för att göra. När du väl vänjer dig vid att umgås med dina vänner så kommer allt kännas mycket bättre.
Nu har jag bokat in en kompis på torsdag och en på söndag. Det är typ rekord på ett tag. Jag ska äta en rejäl frukost och vara utvilad. Lycka till till mej. :)
Lycka till..
Vad less du kommer att bli :-S
shut teh face
2008-01-08, 01:40
Så farliigt är det inte!
Jag har umgåtts med två nära vänner tio dagar irad - dygnet runt.
Det gick bra, man måste liksom sänka nivån till dagis bara. Så ere kul.
Nu har jag bokat in en kompis på torsdag och en på söndag. Det är typ rekord på ett tag. Jag ska äta en rejäl frukost och vara utvilad. Lycka till till mej. :)
Ovanstående blev inte av (pga andra förhinder än att jag bangade, eller bangning öht) och jag har fortfarande inte träffat någon av mina kompisar. Däremot har jag på fritiden häromdagen träffat jobbarkompisar. Vi hade verkligen jättetrevligt, men som vanligt när jag är mer social på fritiden än 0 (el har lugnt på jobbet så man socialiserar mer än vanligt) så får jag "baksmälla". Social sådan alltså. Mår illa, jävligt mätt på mig själv och prat och typ ångestkänslor.
Kan det vara någon form av social fobi? :confused: För det är ju fortfarande månader sedan jag träffade en kompis.. jag HADE verkligen jättekul när jag umgicks med mina kolleger, kände då i stunden att jag gärna ses mer privat. Men nu när en frågade om vi skulle ses fick jag stora skälvan, med tanke på "baksmällan". Får den alltid när jag varit social, nästan mer när jag varit avslappnad, kännt mig uppskattad och uppskattat sällskapet.
Idag hade jag någon form av ångestkänslor så att jag knappt kunde sitta upp på en stol och fick ta bussen istället för att gå till jobbet. Känns som ett i-landsproblem att söka typ psykologhjälp för (jag har värre issues att ta upp om jag ändå skulle ta mig till en sån..;) men det kan väl fan inte va normalt?
Så... internetdiagnos tack. För nu sist blev jag ju faktiskt inte mätt på andra, utan det är mer "bakfyllan" som stör. *screwy*
Ignatius72
2008-02-22, 07:51
Du får väl göra som folk gör när de krökar. Skiter i baksmällan och har roligt, tar baksmällen som den ynkling man är dvs med orden "jag ska aldrig mer dricka" för att nästa helg återigen ha jätteroligt på lördag och lite mindre roligt på söndag. Fokusera på det som är kul alltså.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2025, Jelsoft Enterprises Ltd.