Carolinew
2007-09-02, 15:05
Jag vet att jag inte kommer kunna beskriva det här i ord. Det finns inte en chans att få någon som inte varit med om något liknande att förstå. Men jag måste ändå försöka berätta vad som hände strax efter 23.00 i fredags kväll. "K" och "D" är mina kompisar.
Jag och två kompisar var på väg hem, vi körde ungefär vid 23.00. Vi var långt ute på landet, ca 3 mil ifrån stan, så vägen var ju varken upplyst eller direkt trafikerad, det passerar kanske ett par bilar i timmen där vid den tiden.
Helt plötsligt så ser vi en eldsvåda några meter in i skogen, och vi blir såklart väldigt chockade allihopa, "vem fan står och eldar ute i skogen vid den här tiden?" var min första tanke. Sedan när vi tvärstannat ser jag att det som brinner är en bil. Och där vi stannat, ca 20 meter bakom eldsvådan, ligger en kofångare. Då tror jag att det förmodligen är någon som snott en bil och sedan satt eld på den inne i skogen för att dölja spår eller liknande.
Men bara sekunder efteråt ser vi en man ligga på vägen, precis intill diket. Han ligger raklång på rygg och mumlar högt för sig själv hela tiden, ungefär som utvecklingsstörda gör, som någon blandning mellan det och att han jämrade sig. Han var verkligen helt borta, gick inte att få kontakt med honom alls.
I bilen, eller rättare sagt, halvt under bilen (som ligger upp och ner), ligger en yngre man, kanske runt 25-årsåldern, och skriker "Help us, help us!" Vi rusar fram och jag känner bara hur en äcklig vidrig känsla börjar gräva inom mig. Nu är det ingen tvekan om vad som har hänt.
Eftersom han skrek på engelska så försöker jag prata engelska med honom, jag frågar var de är ifrån, och han svarar Polen. Sedan frågar jag hur många de är.
"Five".
Oh herregud.... Jag börjar skrika och känner hur benen börjar svika mig. Herregud, herregud, herregud... Killen fortsätter att skrika att vi ska hjälpa honom loss, men jag kan inte tänka klart längre. Jag vet inte vad jag skall göra. För det värsta av allt är att det inte finns en chans att vi kan få loss honom. Vid första anblicken ser det ut som att han bara sitter fast i fönstret, men snart inser vi att han har blivit klämd under bilen. Inte en chans att vi kan lyfta en brinnande bil (verkligen HELA bilen stod totalt i lågor).
Givetvis ringde min kompis 112 det första han gjorde när vi insåg olyckan, det viss säga för längesedan, men vi befann oss som sagt 3 mil ifrån stan och vi visste att det lika gärna kunde vara försent när räddningstjänsten kom fram. Det small om bilen för jämnan, och jag blev lika livrädd och förtvivlad varje gång. Jag var verkligen LIVRÄDD att hela bilen skulle explodera, för då skulle den här killen dö MITT FRAMFÖR VÅRA ÖGON, och vi kunde ju inget annat än bara se på.
Jag kan inte beskriva känslan. Denna äckliga, vidriga hopplöshet, denna rädsla för att vad som helst kan hända vilken sekund som helst. Och framförallt, denna känsla av orättvisa, att det får vara så jävla orättvist, JAG stod där på andra sidan gatan och visste att jag skulle leva även nästa dag, men han, han låg där, vid fullt medvetande, fast under en brinnande bil som kunde explodera precis vilken sekund som helst. Så JÄVLA orättvist, och FEL det kändes. Det kändes som om vi befann oss i två helt olika världar, trots att vi bara befann oss några meter ifrån varandra.
Tankarna gick såklart vidare till var de andra tre personerna befann sig. Förmodligen inne i bilen. Både jag och K tyckte oss höra något inifrån bilen, och den här killen som var halvt under bilen vände sig om då och då och sa någonting. Förmodligen visste inte han heller om hans vänner fortfarande var vid liv eller om de redan hade dött.
Det small till ordentligt igen. Nu var det stereon som small, några däck hade redan smällt och det flög gummi. Nu fick jag nog. Jag sprang säkert 15-20 meter därifrån och ställe mig och bara tittade, lyssnade, äcklades. Jag tittade frenetiskt åt det håll jag visste att räddningstjänst och ambulans skulle komma ifrån. Varför kommer dom jävlarna aldrig? Varför kommer de inte? Varför kommer de inte?
Både K och D pratade med 112 i sina mobiler. Jag tog upp min, jag kände bara att jag var tvungen att prata om det som hände, jag höll på att själv gå sönder inombords. Ingen täckning! Fuck off! Det small igen. Ett däck till. Nästa gång kanske det är batteriet. Då kommer det vara slut, syran som sprutas ut kommer ta död på dem allihop.
I det här läget blev jag faktiskt riktigt förbannad på K. Hon var fortfarande kvar nere vid bilen och försökte hjälpa han som var fast. För helvete, HON VET att hon ALDRIG kommer kunna få loss honom, det enda hon gör är att hon utsätter sig själv för livsfara. Skall hon också dö??? Va??!? Jag grät hysteriskt men mina skrik de fick hålla sig inombords för det blir verkligen inte bättre av att de andra får höra det.
Tiden gick, jag gick närmare igen. Killen i bilen brinner. Han skriker, skriker och skriker, han skriker att vi måste hjälpa honom. Men det enda vi kan göra är, ABSOLUT INGENETING. Vi kan bara stå där och glo på honom medan han brinner upp. Ni fattar inte hur vidrigt det var!
Allting var så overkligt. Sånt här händer fan bara på film, inte i verkligheten. Och verkligen inte en själv. Man ser det på TV så är det bara. Drömmer jag?
Tillslut ser vi blåljusen som kommer långt borta i fjärran. Jag skriker "They're coming, they're coming!" precis hela tiden till killen under bilen, för att han skall kunna krama ur de där sista livsdropparna som finns kvar för att inte dö precis innan ambulansen kommit fram. Han var verkligen på gränsen nu, och jag visste faktiskt inte om han ens levde ännu, han hade slutat skrika.
Tre brandbilar, två eller tre ambulanser samt ytterlgare några uttrycksfordon var snart på plats och kunde släcka elden. Nu blev jag helt tyst, helt tom och bara stod där. Glodde. Jag ville hjälpa till men "D" sade till mig att låta dem vara ifred. Förstår ni hur frustrerande det var att bara stå där, utanför allting, inte få vara med och hjälpa den här killen som vi pratat med i 15 min som kändes som tre förjävliga evigheter?
"D" hade ringt till en som skulle komma och hämta mig och "K" igen så vi fick åka tillbaka där vi åkte ifrån. Men jag ville verkligen inte bara åka ifrån allting, jag ville vara kvar, jag ville såklart veta hur det gick för dem! För fan ta mig inte härifrån NU! FÖR HELVETE!
Men vi hade inget val. Vi ställde oss kanske 20 meter ifrån kaoset och tittade ett tag. Av en slump tittar jag in mot skogen och ser helt plötsligt något som rör sig i diket. Jag inser fort att det är en människa, och jag börjar peka och stamma "D-dä-där-d-däär!!" En räddningstjänsteman står bara några meter därifrån och pratar i telefon, men han ser mig först inte. Tillslut får jag i princip skrika på den här trögfattade människan och peka med båda händer mot mannen i diket tills han tillslut vänder på sitt huvud och upptäcker mannen. JAMEN BINGO! tröghuvud tänkte jag.
Sen tvingar "D" oss att åka hem med henne som kommit för att hämta oss, medan han stannar kvar för att lämna uppgifter till polisen. Det tog emot något fruktansvärt att bara åka ifrån allting med vi hade inget val.
Den natten sov inte jag en blund. Jag varken försökte eller ville sova. Jag var helt nollställd, visste inte vad jag skulle göra. "K" var helt förstörd och bröt ihop i bilen och grät i princip hela resterande kvällen/natten, sprang iväg osv, medan jag, helt neutral, bara satte mig i soffan och stirrade. Jag kände INGENTING. Absolut INGENTING. Jag kunde prata om det, visst, men mina tårkanaler var snustorra och jag kunde inte få fram några som helst känslor alls.
Det har jag inte fått på hela helgen. Jag grät som fan under de här olidliga minutrarna innan räddningstjänsten kom, men sedan dess har jag inte kunnat gråta en droppe. Tills nu, när jag kom hem igen, ensam. Jag har inte varit ensam eller hemma på hela helgen förrän nu och det är nu alla äckliga känslor, allt gråt och jag menar verkligen ALLT kommer. Det kom smygande på bussresan hem, jag kände det, på cykeln hem till lägenheten kände jag att det bara blev värre och värre, tårarna kom. När jag kom innanför dörren nu för ett tagsedan började jag skrika som jag aldrig gjort förut. Jag har skrikit, gråtit, trillat omkull, rest mig, gråtit och allting om och om igen.
Det är inte förrän nu jag börjar lugna mig, men den här äckliga känslan finns fortfarande kvar. Bilderna, på killen skrikandes och på väg att brinna upp, där under bilen, spolas upp framför mig gång på gång. Det SVIDER. Jag äcklas. jag känner mig matt.
Jag har dock inte kunnat göra i princip någonting på hela helgen. Som sagt, sov inte någonting på hela natten, satt och kollande på de som gick 5 mil i Osaka på friidrotts-VM, sedan satt jag bara i soffan och stirrade på ingenting. "K" hade gått och lagt sig och sov hela natten, men jag kunde inte. Eller snarare, jag VILLE INTE. Det kändes bara fel, fel, fel.
Allt känns fel. Jag kan inte träna, jag kan inte lyssna på musik, jag kan inte glädjas åt någon som tar guld i VM, jag kan ingenting. Det känns FEL. Jag VILL sörja dem som dog. Jag VILL vara låg och osocial.
Det första jag gjorde när tidningen kom på morgonen runt 05.00 var såklart att kolla om det stod någonting om olyckan, men icke. De hade väl förmodligen redan tryckt tidningen när det hände. Dessutom visste de ju inte heller om de som inte var döda ännu skulle överleva på sjukhuset.
Men senare under dagen fick vi ju veta. Två var döda och tre allvarligt skadade. Jag antar att de tre som överlevde var de tre som vi såg. De andra brann förmodligen inne i bilen. Eller (man kan ju hoppas) så dog de av smällen när de krockade.
Enligt undersökningarna så hade de kört på en sten och sedan flugit in i ett träd. Att de hade flugit långt var det ju ingen tvekan om med tanke på att de som flugit ur bilen låg upp emot 15-20 meter ifrån den.
Jag har tyvärr inte läst någon artikel i någon kvällstidning själv, men "K" har berättat vad som stod i KvällsPosten (tror jag det var). Det står bl.a. att räddningstjänsten fick lugna "upprörda och chockade bilister". FAN HELLER! De brydde sig INTE ETT SKIT och oss som stad där, vi var ju fan bara i vägen! De ignorerade oss TOTALT. De tackade oss inte ens! Inte ens när jag sade till dem var den tredje människan låg, som de hade missat. FYFAN vad jag blir lack på folk som ljuger!
I alla fall. Det som har hänt har hänt. Det kommer följa med en hela livet, det är bara att inse det. Men det känns så fruktansvärt konstigt, de hade uppenbarligen krockat bara minuter innan vi kom körandes. Det är en sån sanslös tur att vi kom då, normalt sett kommer det ju nästan aldrig bilar på den vägen.
"D", som faktiskt har jobbat som brandman i 8 år, (vilket jag faktiskt inte visste förrän han sade det efteråt) berättade att han aldrig varit med om något liknande. TRE gånger på 8 år har han varit med om folk som fastnat i sina bilar, NOLL gånger att de fastnat i en brinnande bil. Och det som nog var värst var faktiskt den personliga, ögon mot ögon-kontakt som vi fick med den här fastklämda killen under bilen. Det gick rakt igenom hjärtat.
Som sagt, jag kan inte beskriva det här i ord.
http://wwwc.aftonbladet.se/vss/telegram/0,1082,70399251_3213__2,00.html
Jag och två kompisar var på väg hem, vi körde ungefär vid 23.00. Vi var långt ute på landet, ca 3 mil ifrån stan, så vägen var ju varken upplyst eller direkt trafikerad, det passerar kanske ett par bilar i timmen där vid den tiden.
Helt plötsligt så ser vi en eldsvåda några meter in i skogen, och vi blir såklart väldigt chockade allihopa, "vem fan står och eldar ute i skogen vid den här tiden?" var min första tanke. Sedan när vi tvärstannat ser jag att det som brinner är en bil. Och där vi stannat, ca 20 meter bakom eldsvådan, ligger en kofångare. Då tror jag att det förmodligen är någon som snott en bil och sedan satt eld på den inne i skogen för att dölja spår eller liknande.
Men bara sekunder efteråt ser vi en man ligga på vägen, precis intill diket. Han ligger raklång på rygg och mumlar högt för sig själv hela tiden, ungefär som utvecklingsstörda gör, som någon blandning mellan det och att han jämrade sig. Han var verkligen helt borta, gick inte att få kontakt med honom alls.
I bilen, eller rättare sagt, halvt under bilen (som ligger upp och ner), ligger en yngre man, kanske runt 25-årsåldern, och skriker "Help us, help us!" Vi rusar fram och jag känner bara hur en äcklig vidrig känsla börjar gräva inom mig. Nu är det ingen tvekan om vad som har hänt.
Eftersom han skrek på engelska så försöker jag prata engelska med honom, jag frågar var de är ifrån, och han svarar Polen. Sedan frågar jag hur många de är.
"Five".
Oh herregud.... Jag börjar skrika och känner hur benen börjar svika mig. Herregud, herregud, herregud... Killen fortsätter att skrika att vi ska hjälpa honom loss, men jag kan inte tänka klart längre. Jag vet inte vad jag skall göra. För det värsta av allt är att det inte finns en chans att vi kan få loss honom. Vid första anblicken ser det ut som att han bara sitter fast i fönstret, men snart inser vi att han har blivit klämd under bilen. Inte en chans att vi kan lyfta en brinnande bil (verkligen HELA bilen stod totalt i lågor).
Givetvis ringde min kompis 112 det första han gjorde när vi insåg olyckan, det viss säga för längesedan, men vi befann oss som sagt 3 mil ifrån stan och vi visste att det lika gärna kunde vara försent när räddningstjänsten kom fram. Det small om bilen för jämnan, och jag blev lika livrädd och förtvivlad varje gång. Jag var verkligen LIVRÄDD att hela bilen skulle explodera, för då skulle den här killen dö MITT FRAMFÖR VÅRA ÖGON, och vi kunde ju inget annat än bara se på.
Jag kan inte beskriva känslan. Denna äckliga, vidriga hopplöshet, denna rädsla för att vad som helst kan hända vilken sekund som helst. Och framförallt, denna känsla av orättvisa, att det får vara så jävla orättvist, JAG stod där på andra sidan gatan och visste att jag skulle leva även nästa dag, men han, han låg där, vid fullt medvetande, fast under en brinnande bil som kunde explodera precis vilken sekund som helst. Så JÄVLA orättvist, och FEL det kändes. Det kändes som om vi befann oss i två helt olika världar, trots att vi bara befann oss några meter ifrån varandra.
Tankarna gick såklart vidare till var de andra tre personerna befann sig. Förmodligen inne i bilen. Både jag och K tyckte oss höra något inifrån bilen, och den här killen som var halvt under bilen vände sig om då och då och sa någonting. Förmodligen visste inte han heller om hans vänner fortfarande var vid liv eller om de redan hade dött.
Det small till ordentligt igen. Nu var det stereon som small, några däck hade redan smällt och det flög gummi. Nu fick jag nog. Jag sprang säkert 15-20 meter därifrån och ställe mig och bara tittade, lyssnade, äcklades. Jag tittade frenetiskt åt det håll jag visste att räddningstjänst och ambulans skulle komma ifrån. Varför kommer dom jävlarna aldrig? Varför kommer de inte? Varför kommer de inte?
Både K och D pratade med 112 i sina mobiler. Jag tog upp min, jag kände bara att jag var tvungen att prata om det som hände, jag höll på att själv gå sönder inombords. Ingen täckning! Fuck off! Det small igen. Ett däck till. Nästa gång kanske det är batteriet. Då kommer det vara slut, syran som sprutas ut kommer ta död på dem allihop.
I det här läget blev jag faktiskt riktigt förbannad på K. Hon var fortfarande kvar nere vid bilen och försökte hjälpa han som var fast. För helvete, HON VET att hon ALDRIG kommer kunna få loss honom, det enda hon gör är att hon utsätter sig själv för livsfara. Skall hon också dö??? Va??!? Jag grät hysteriskt men mina skrik de fick hålla sig inombords för det blir verkligen inte bättre av att de andra får höra det.
Tiden gick, jag gick närmare igen. Killen i bilen brinner. Han skriker, skriker och skriker, han skriker att vi måste hjälpa honom. Men det enda vi kan göra är, ABSOLUT INGENETING. Vi kan bara stå där och glo på honom medan han brinner upp. Ni fattar inte hur vidrigt det var!
Allting var så overkligt. Sånt här händer fan bara på film, inte i verkligheten. Och verkligen inte en själv. Man ser det på TV så är det bara. Drömmer jag?
Tillslut ser vi blåljusen som kommer långt borta i fjärran. Jag skriker "They're coming, they're coming!" precis hela tiden till killen under bilen, för att han skall kunna krama ur de där sista livsdropparna som finns kvar för att inte dö precis innan ambulansen kommit fram. Han var verkligen på gränsen nu, och jag visste faktiskt inte om han ens levde ännu, han hade slutat skrika.
Tre brandbilar, två eller tre ambulanser samt ytterlgare några uttrycksfordon var snart på plats och kunde släcka elden. Nu blev jag helt tyst, helt tom och bara stod där. Glodde. Jag ville hjälpa till men "D" sade till mig att låta dem vara ifred. Förstår ni hur frustrerande det var att bara stå där, utanför allting, inte få vara med och hjälpa den här killen som vi pratat med i 15 min som kändes som tre förjävliga evigheter?
"D" hade ringt till en som skulle komma och hämta mig och "K" igen så vi fick åka tillbaka där vi åkte ifrån. Men jag ville verkligen inte bara åka ifrån allting, jag ville vara kvar, jag ville såklart veta hur det gick för dem! För fan ta mig inte härifrån NU! FÖR HELVETE!
Men vi hade inget val. Vi ställde oss kanske 20 meter ifrån kaoset och tittade ett tag. Av en slump tittar jag in mot skogen och ser helt plötsligt något som rör sig i diket. Jag inser fort att det är en människa, och jag börjar peka och stamma "D-dä-där-d-däär!!" En räddningstjänsteman står bara några meter därifrån och pratar i telefon, men han ser mig först inte. Tillslut får jag i princip skrika på den här trögfattade människan och peka med båda händer mot mannen i diket tills han tillslut vänder på sitt huvud och upptäcker mannen. JAMEN BINGO! tröghuvud tänkte jag.
Sen tvingar "D" oss att åka hem med henne som kommit för att hämta oss, medan han stannar kvar för att lämna uppgifter till polisen. Det tog emot något fruktansvärt att bara åka ifrån allting med vi hade inget val.
Den natten sov inte jag en blund. Jag varken försökte eller ville sova. Jag var helt nollställd, visste inte vad jag skulle göra. "K" var helt förstörd och bröt ihop i bilen och grät i princip hela resterande kvällen/natten, sprang iväg osv, medan jag, helt neutral, bara satte mig i soffan och stirrade. Jag kände INGENTING. Absolut INGENTING. Jag kunde prata om det, visst, men mina tårkanaler var snustorra och jag kunde inte få fram några som helst känslor alls.
Det har jag inte fått på hela helgen. Jag grät som fan under de här olidliga minutrarna innan räddningstjänsten kom, men sedan dess har jag inte kunnat gråta en droppe. Tills nu, när jag kom hem igen, ensam. Jag har inte varit ensam eller hemma på hela helgen förrän nu och det är nu alla äckliga känslor, allt gråt och jag menar verkligen ALLT kommer. Det kom smygande på bussresan hem, jag kände det, på cykeln hem till lägenheten kände jag att det bara blev värre och värre, tårarna kom. När jag kom innanför dörren nu för ett tagsedan började jag skrika som jag aldrig gjort förut. Jag har skrikit, gråtit, trillat omkull, rest mig, gråtit och allting om och om igen.
Det är inte förrän nu jag börjar lugna mig, men den här äckliga känslan finns fortfarande kvar. Bilderna, på killen skrikandes och på väg att brinna upp, där under bilen, spolas upp framför mig gång på gång. Det SVIDER. Jag äcklas. jag känner mig matt.
Jag har dock inte kunnat göra i princip någonting på hela helgen. Som sagt, sov inte någonting på hela natten, satt och kollande på de som gick 5 mil i Osaka på friidrotts-VM, sedan satt jag bara i soffan och stirrade på ingenting. "K" hade gått och lagt sig och sov hela natten, men jag kunde inte. Eller snarare, jag VILLE INTE. Det kändes bara fel, fel, fel.
Allt känns fel. Jag kan inte träna, jag kan inte lyssna på musik, jag kan inte glädjas åt någon som tar guld i VM, jag kan ingenting. Det känns FEL. Jag VILL sörja dem som dog. Jag VILL vara låg och osocial.
Det första jag gjorde när tidningen kom på morgonen runt 05.00 var såklart att kolla om det stod någonting om olyckan, men icke. De hade väl förmodligen redan tryckt tidningen när det hände. Dessutom visste de ju inte heller om de som inte var döda ännu skulle överleva på sjukhuset.
Men senare under dagen fick vi ju veta. Två var döda och tre allvarligt skadade. Jag antar att de tre som överlevde var de tre som vi såg. De andra brann förmodligen inne i bilen. Eller (man kan ju hoppas) så dog de av smällen när de krockade.
Enligt undersökningarna så hade de kört på en sten och sedan flugit in i ett träd. Att de hade flugit långt var det ju ingen tvekan om med tanke på att de som flugit ur bilen låg upp emot 15-20 meter ifrån den.
Jag har tyvärr inte läst någon artikel i någon kvällstidning själv, men "K" har berättat vad som stod i KvällsPosten (tror jag det var). Det står bl.a. att räddningstjänsten fick lugna "upprörda och chockade bilister". FAN HELLER! De brydde sig INTE ETT SKIT och oss som stad där, vi var ju fan bara i vägen! De ignorerade oss TOTALT. De tackade oss inte ens! Inte ens när jag sade till dem var den tredje människan låg, som de hade missat. FYFAN vad jag blir lack på folk som ljuger!
I alla fall. Det som har hänt har hänt. Det kommer följa med en hela livet, det är bara att inse det. Men det känns så fruktansvärt konstigt, de hade uppenbarligen krockat bara minuter innan vi kom körandes. Det är en sån sanslös tur att vi kom då, normalt sett kommer det ju nästan aldrig bilar på den vägen.
"D", som faktiskt har jobbat som brandman i 8 år, (vilket jag faktiskt inte visste förrän han sade det efteråt) berättade att han aldrig varit med om något liknande. TRE gånger på 8 år har han varit med om folk som fastnat i sina bilar, NOLL gånger att de fastnat i en brinnande bil. Och det som nog var värst var faktiskt den personliga, ögon mot ögon-kontakt som vi fick med den här fastklämda killen under bilen. Det gick rakt igenom hjärtat.
Som sagt, jag kan inte beskriva det här i ord.
http://wwwc.aftonbladet.se/vss/telegram/0,1082,70399251_3213__2,00.html