Citat:
|
Ursprungligen postat av Allan
Jag personligen undrar om folk numer är medvetna om när man ska använda orden "så" och "att".
Exempel 1: Jag hjälpte henne så att hon kunde komma igång.
Exempel 2: Jag hjälpte henne så hon kunde komma igång.
Exempel 3: Jag hjälpte henne att komma igång.
Exempel 4: Jag hjälpte henne komma igång.
Vilket tycker ni verkar rätt?
allan
|
Min uppfattning är att samtliga exempel är korrekta. Dock betyder de inte samma sak, villket spacedog, Bjorne och norsk gadd påpekat.
1 och 2 betyder en sak och 3 och 4 en annan. I 1 och 2 består meningen av två satser, en huvudsats och en bisats (
så att hon kunde komma igång ). Orden som inleder bisatsen är
så att och dessa utgör följaktligen en subjunktion. Bisatsen fungerar som adverbial i huvudsatsen och anger här vad följden av huvudsatsens skeende blir. Till betydelsen är det därför frågan om en konsekutiv bisats. Om vi ändrar på meningen till
Han hjälpte henne så att hon kunde starta bilen är den t.ex. applicerbar på en situation där en dam har halkat omkull framför bilen och en herre hjälper henne på benen igen. Sedan sätter hon sig i bilen och startar den. I ex. 3 och 4 kanske gentlemannen själv sitter i förarsätet och försöker starta bilen. Denna konsekutiva subjunktion brukar vanligen skrivas
så (att) , vilket betyder att
att:et är optionellt.
I 3 och 4 har vi en helt annan konstruktion. Här är det frågan om ett verb
hjälpa som tar två bestämningar: ett objekt och ett adverbial bestående av preposition plus infinitivfras. Fullt utskrivet blir det alltså
Han hjälpte henne med att starta bilen. Emellertid är prepositionen optionell och stryks väldigt ofta. Att den finns där "under ytan" märks dock om man byter ut infinitivfrasen
att starta bilen till
detta:
Han hjälpte henne med detta. Stryks prepositionen blir satsen fel: *Han hjälpte henne detta. I både 3 och 4 är alltså prepositionen osynlig.
Skillnaden ligger i att även infinitivmärket (
att) är struket i 4. Det varierar väldigt mycket med verbet om infinitivmärket kan strykas eller ej. Om verbet är
göra vill man helst ha infinitivmärke:
Han hjälper henne att göra en webbplats.
är bättre än
Han hjälper henne göra en webbplats.
För verbet
hitta är förhållandet aningen annorlunda:
Han hjälper henne hitta sina förfäder i källorna.
är lika bra som
Han hjälper henne att hitta sina förfäder i källorna.
En annan sak som påverkar infinitivmärkets existens är infinitivfrasens närhet till det överordnade verbet:
??Han hjälper henne motvilligt hitta sina förfäder i källorna.
För verbet
komma är det antagligen så att det är betydligt vanligare att ha infinitivmärket utsatt, ex. 3 är alltså vanligare. Att ex. 4 vore direkt fel har jag dock svårt att se.
För övrigt sällar jag mig till skaran som vill ha ordning och reda i skriftspråket. Jag har svårt att se poängen med den typ av språkliberalism som Fredrik Lindström propagerar för. Det beror inte på att han direkt skulle ha fel, utan på att folk missuppfattar honom och tror att det är OK att använda språket hur som helst bara man blir förstådd. Fullständig smörja förstås. Tvärtom krävs det fastare regler än någonsin nu när nästan alla är textproducerande individer. I synnerhet är det svagare skribenter som har nytta av dessa regler eftersom de får ett tydligt regelverk att skriva inom. Tydliga och explicita regler som alla följer i all textproduktion är alltså bäst för alla inblandade.