Att det inte går att punktförbränna har man ju verkligen läst till leda. Det har gått till den grad att det är riktigt irriterande: så fort man ska läsa en artikel om fettförbränning/bantning/konditionsträning/styrketräning, så måste man älta sig igenom det där, och jag undrar varje gång vem i hela fridens namn de skriver för. Vem har egentligen påstått att punktförbränning funkar? Jag har tänkt att det är det nog ingen som påstår, och skribenten skriver så av ren hävd; i en dylik artikel ska dementeringen tas med, utan hänsyn tagen till att alla läsare redan vet detta mycket väl.
Så kommer en sådan här post. Då förstår man. Hela världen kämpar för att övertyga din flickvän (hon måste vara snygg) om att hon har fel. Och du har mage att be om källa!
Förlåt att jag är elak. Kunde inte låta bli. Problemet tycks så enkelt löst för mig. Det handlar ju bara om att snegla lite utanför tv-shops domäner för att få veta.
Vad gäller kolhydrater så tycks det finnas två skolor: den äldre, som din flickvän företräder, och den nyare, som du företräder. Här aktar jag mig dock för att håna. Självklart kommer vi om tio år att skratta åt en del av det vi är säkra på idag. Jag är inte ÖVERTYGAD om att energifördelningen inte är en sådan sak. Under åttiotalet var det tydligen minimering av fett som gällde. Sedan var någon lite klokare och menade att man bör ha något av det goda fettet, eftersom det fyller en del funktioner. Sedan var någon ännu klokare och rekommenderade 20E%, och sedan var någon ÄNNU klokare och rekommenderade 30E%, och Paulún kan inte hejda sig själv i en fråga-svar-situation, och drar till med 30-40E%, klokast av alla. Är man då ytterligare lite smartare om man kör efter 50E%. Eller 80E%? Nej, självklart handlar det om att äta lagom, och jag tycker inte att man verkar ha sagt sista ordet än, beträffande vad lagom är.