Citat:
Ursprungligen postat av Ignatius72
Om du är kliniskt deprimerad så är det konstigt att du orkar träna någongång överhuvudtaget.
|
Är det en fullständig diagnos du eftersöker med ditt inlägg? Kan kanske sammanfatta mina fastställda diagnoser i listform om det känns nödvändigt:
- Bipolär (eller egentligen Unipolär då min sjukdom domineras av depressiva episoder, av det mer svårbehandlade slaget)
- Konstaterad utmattningsdepression utan någon påvisbar förankring i min bipolära sjukdom, alltså en depression utöver de depressiva episoderna som utgör min "primära" sjukdom
- OCD med starkt hypokondriska inslag
- GAD (Generalized Anxiety Disorder) med psykosomatiska inslag (allt från domningar till regelrätta, om än övergående, förlamningar och synbortfall).
Jag tror att det var allt, men kan mycket väl ha glömt något.
Jag har märkt att träning i vilken form som helst är det enda som faktiskt kan hålla mina problem i schack. Problemet är bara att när jag väl är nere på botten av en depression så känns det som att det är en smärre omöjlighet att överhuvudtaget ta sig upp ur sängen. Med andra ord blir hela min livssituation väldigt moment 22-betonad. På grund av att jag inte tränar blir depressionen djupare och djupare, och på grund av det blir det svårare att ta sig i kragen och återfå rutinerna gällande träningen.