Nu får ni inte gå på offensiven mot mig och köra massa dumförklaringar. Jag förstår givetvis varför saker görs som de görs och att det nästan uteslutande är nödvändigt. Men i takt med att jag har börjat repa mig så tänkte jag ventilera lite(med glimten i ögat) hur jag kände angående klungor.
Så här ni det, klungor från en bitter mans perspektiv:
Start. En jätteklunga i startfållan bredvid oss. Innan repet dras så kör de en ramsa som påminner om "Hökarängen, bästa svängen!". Det känns töntigt och som något som jag verkligen inte vill vara en del av. De ger sig av. Min nästa upplevelse av klungor ska bli när de kör om mig.
Först hörs suset. Ganska mäktigt får jag tillstå. Man hör när man är på väg att bli omkörd av en större grupp cyklister. Det är dock inte det enda man hör: "OMKÖRNING OMKÖRNING OMKÖRNING!" ljuder från säkert tio av klungans 20 cyklister. Tätt därefter vrålas "HÅLL HÖGER HÅLL HÖGER HÅLL HÖGER!". "Jajaja, jag håller ju höger, lugn" tänker jag irriterat. När de passerar mig är det som att jag står still i jämförelse, knäckande nog. De är dock inte klara: "TACK TACK TACK!" gormas ut från nästan samtliga i klungan. Det fanns något i dessa tack som jag fann oerhört provocerande, nästan förminskande. Att de tackade mig för något så hjärndött som att jag hade hållit undan samt faktumet att de lät så jävla pigga och hurtiga när de utropade det. Vi är ju mitt i ett helvete, en mardröm, vem fan vill höra positiva saker då? Flera i klungan samtalar och någon skrattar. Idioter.
När de kört förbi mig väntar en svag högersväng. Samtliga gör tecken för att upplysa om att vägen svänger. Min känsla är att det är långt ifrån nödvändigt och att de enbart gör det för att göra det och att de då känner sig extra proffsiga och duktiga. Som riktiga cyklister.
I mål. Jag är helt förstörd och fullständigt knäckt. Aldrig har jag känt mig så livlös som då. Runt omkring mig kör flera klungor firarramsor. Jag hör folk berätta om hur härligt loppet har varit och hur kul de har haft. Kul!? För i helvete.
När man är nere är glada människor i grupp hemska att uppleva
Jag försökte ibland(med viss humoristisk ton givetvis) vädra mitt missnöje med enskilda cyklister som jag stötte på längs vägen. Fick aldrig det gensvar jag ville haha. Kanske öppnade med "ja du, det här var ju ett helvete" och fick till svars något i stil med "ja, men det är härligt, mer än halva gjort nu, heja heja!".
Vissa heja-rop uppskattade jag dock. De som hade placerat sig längs med banan och hejade på oss som cyklade förbi tyckte jag i stunden var världens gulligaste människor. Blev nästan rörd när ett barn eller en äldre dam hejade på den knäckta versionen av mig själv när jag långsamt passerade förbi.
Något som också var positivt var depåerna som jag tyckte var kanon. Bullarna man fick var så jävla goda. Var sällan någon överdriven trängsel, vilket ibland var fallet under Vasaloppet.
Lite ris och ros. Någon kanske tycker att jag är en småaktig person som stör mig på onödiga saker. Bär då med er att jag hade den värsta dagen i mitt liv. När folk glatt passerade mig grinade jag illa och tog varje tramptag med ett "OUUUÄÄHH!", hela tiden medveten om att jag inom fem km skulle bli tvungen att stanna för att syran skulle försvinna. Jag var helt ensam och kände inte att jag tog mig någonstans. I den ensamheten är det lätt att tankarna skenar iväg och då är det sällan åt det positiva hållet
Ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att jag kan ha varit surast av alla startande. Hade två polare som mer eller mindre hade samma mardrömsupplevelse men de hade inga tidsmål och kunde i mål glädja sig åt att det var över. Det känns ändå som något, att jag åtminstone toppade en lista