Jag har gått igenom ett par olika stadier gällande barnalstring.
egge, 20 år, deppig och emo: Att sätta ett barn till världen med mina gener är att fördöma den stackars ungen till ett livslångt lidande. Dessutom får jag inte ens ligga så det är ett icke-problem.
egge 25 år, lever det glada studentlivet: Barn? Kanske om 20 år. Först ska jag tjäna pengar och leva loppan!
egge 30 år: Hur ska jag kunna ha tid att uppfostra ett barn mellan övertidsjobb, träning, resor och andra väldigt viktiga saker som jag inte kan prioritera bort?
egge 33 år: Är meningen med livet att jag hålla på såhär i 40 år till för att sedan gå i pension och förhoppningsvis ha kvar hälsan så att jag kan njuta av högen av pengar jag har sparat ihop eftersom jag inte skaffat villa, Volvo och vovve? Det verkar ju ganska mysigt med en bebis och då har jag något vettigt att fokusera på vid sidan av jobbet.
Typ så. Sorry för OT.
__________________
Tacka vet jag konstruktivt livsknarkande. - Doctor Snuggles
Fanns aldrig i kravspecifikationen att livet skulle vara rättvist. Försent att koda om allting nu så vi får fortsätta simulationen. Kanske kan vi patcha? - stridis
|