Andra halvan. Ett oändligt lidande...
Kilometer 25 var den första där tempot var långsammare än 6:00/km. Minns inte exakt hur det såg ut just där, men det gick uppför en hel del och baksida lår började strama en aning.
Vid 26km så kom man in på Hornsgatan och kunde på ena sidan se de löpare som redan sprungit det lilla varvet och nu passerade där för andra gången. De hade skugga på sin sida och jag såg flera löpare som endera tog sig under plastbandet eller mellan refug och vägskyltar in på den sidan.
Inte helt oväntat så var det mer än 200pers som hade gjort just så och sedan missat att svänga av åt rätt håll när det delade på sig.
Jag hamnade i en liten svacka vid 28km och allt kändes meningslöst. Den kilometern gick på 6:04 så även om det var trögare så tappade jag inte så farligt mycket.
30km var såklart ett delmål, men jag blev omsprungen av fler och fler personer så det var en klen tröst. Det var förvånansvärt få som hade börjat att promenera, så jag kunde inte ens känna mig "bättre än dem".
Liten nytändning vid 32km när jag kom in på Hornsgatan för andra gången och kunde se alla "långsamma" löpare som var där för första gången.
Även denna gång var det mängder med löpare som tog sig över till fel sida. Efter att det delat sig så mötte jag även några som insett sitt misstag och vänt om.
Familjen stod kvar i Rålambshovsparken och jag skulle passera dem vid 35km. Samma procedur som vanligt: fullt ös in i depån för att halsa muggarna med sportdryck. Stannade till några sekunder vid familjen och sa att allt är okej, men jag tänker sänka farten en aning mer då benen började bli slitna.
Kändes skönt att få säga en sådan sak, för då var det också lättare att utföra det. Jag skulle inte köra slut på mig, bara ta mig i mål skadefri.
Att komma i mål under 4tim 9min som jag gjorde det vidriga året 2012 hade jag hela tiden full koll på.
Började tack och lov se folk gå i backarna och passerade en och annan som sprang. Även om jag fortsatt konstant blev omsprungen.
Från km 36 och hela vägen in i mål så gick det mer eller mindre uppför. Absolut inte några monsterbackar, men ändå uppför.
Samtliga kilometrar kvar gick i ett tempo strax över 6:00. Var absolut inte sugen på någon spurt eller fartökning utan ville som sagt bara komma i mål skadefri och utan att ha promenerat något mer än i själva vätskedepåerna.
Väldigt odramatisk avslutning på det hela. Ett lopp som delar mina känslor. Varför gör jag ens detta? Stolt över min prestation? Vilken prestation då?
Samtidigt vill jag inte på något sätt förminska folks känslor över att ha genomfört en hel mara i riktigt ansträngande förhållanden.
Efter målgång fick man medalj, t-shirt och en påse med Pepsi och lite olika energi. Satte mig ner i gräset några minuter och försökte samla mig. Tittade på allt folk som strömmade in med glada miner, men också en del med helt tomma blickar. De mådde inte så bra
Tog sedan mitt pick och pack på ryggen och traskade bort till tunnelbanan. I stort sett helt oberörda ben i trappor både upp och ner. (Sved en del mellan skinkorna, men skippar att beskriva den detaljen)
En timme efter målgång stod jag i duschen på hotellet och skrapade bort flera lager av salt. Kläderna luktade verkligen vidrigt av allt svett och intorkad sportdryck.
Vi skulle skynda oss iväg ut till Tyresö för att hälsa på en kusin till barnen och äta pizza med henne.
Var inte speciellt hungrig utan mest törstig. Köpte ett 4-pack läsk som nästan var slut när pizzorna kom.
Även om jag inte var så hungrig så tog det inte många minuter innan pizzan var i magen. Allt var som vanligt igen