Multimotionären som jagar pallplatser samt cyklar och springer långt!

[shadowfire]

Ah får barndomsminnen, varje vinter när man skulle till skolan och vinka till skolpolisen vid övergångsstället

[Ignatius72]

Ursprungligen postat av 944RS

Jag ska absolut försöka skriva ihop något. För detta var ändå något utöver det vanliga.

Bilder är det sämre med. Min telefon gillar inte när det är -30. Inte mina händer heller för den delen

Körde Vasaloppet för typ 15 år sedan och då var det likadant. Svinkallt och inget glid. Kallt vatten i duschen och bil som inte startade. Sa jag att jag kört det tre gånger? Första, enda och sista.

[shadowfire]

Ursprungligen postat av Ignatius72

Körde Vasaloppet för typ 15 år sedan och då var det likadant. Svinkallt och inget glid. Kallt vatten i duschen och bil som inte startade. Sa jag att jag kört det tre gånger? Första, enda och sista.

haha är du SÅ hardcore!? Tycker mig mest ha läst om hundträning sista 5 åren

[Ignatius72]

Ursprungligen postat av shadowfire

haha är du SÅ hardcore!? Tycker mig mest ha läst om hundträning sista 5 åren

Jo, man är ju rätt tuff. Nu ska jag tex ut och pulsa i 2mm pudersnö. Eventuellt i motvind också.

[MackeJuve]

Ursprungligen postat av 944RS

Jag ska absolut försöka skriva ihop något. För detta var ändå något utöver det vanliga.

Bilder är det sämre med. Min telefon gillar inte när det är -30. Inte mina händer heller för den delen

Haha Ser fram emot att läsa det, och bra kört i det föregående loppet.

Jag var på riktigt oroad över att man riskerade vissa kroppsdelar. Fick inte tag i någon värmetejp för att skydda näsan och fingrarna tycktes ju inte förstå att de befann sig i ett par handskar. Med det i åtanke så var det smått otroligt att det inte krävdes fler kilometer än vad det gjorde innan kylan blev ett "icke-problem".

[944RS]

Då var det klart, sista momentet i En Svensk Klassiker och mitt försök att genomföra det under 20 timmar.

Valde Öppet Spår Måndag för att mina kollegor hade fått startplatser till det loppet och att det historiskt varit mindre folk anmälda till den dagen.
Det var med andra ord bättre förutsättningar för en snabbare tid detta år än 2014 när jag startade i Vasaloppets näst sista led.

Nya skidor, pjäxor och stavar var inhandlade till denna säsong. Även garderoben med träningskläder fick sig en rejäl påfyllnad med nya handskar, jackor, mössa och strumpor. Mycket för att få en bättre upplevelse och förbättra mina chanser att nå målet på 7tim 45min.

Träningsmässigt så hade jag gjort ett tiotal träningspass i Ski-Erg (stakmaskin) samt ett gäng gånger som uppvärmning inför styrketräningen. Som även den varit inriktad på att stärka upp bålen samt axlar och triceps.
Inte så många lyckade pass med rullskidorna, men ändå ett par runt 10-12 km. Ruskigt otrevlig träningsform där jag trodde att jag skulle köra omkull flera gånger under varje pass. Konstigt nog så ramlade jag aldrig...

Första passen på snö var i Skidomen som finns i Göteborg. Helt bedrövligt underlag, men ändå såååå mycket bättre än rullskidor.
Det var en fröjd att få åka ute i naturen första gången vi körde bort till Borås. Visst, spåret var kort och det var en del folk där, men ändå så mycket mer naturligt.
Första gångerna så blev passen inte mer än strax över 10km och nivån hade mycket att önska. Trots brist på teknikträning så gick det ändå bättre gång för gång. Fick några bra tips av Poxeman när vi körde tillsammans och utvecklingen fortsatte. Fortfarande långt ifrån någon skidåkare, men med min kondition och envishet så började jag ändå tro att det skulle kunna vara möjligt. Bara vädret skulle vara bra och spåren skulle vara lagom snabba så kändes det iallafall inte omöjligt.

Efter flera sena fredagskvällar i Borås så var det dags för att testa formen i Engelbrektsloppet som jag skrivit om tidigare. Lärde mig en hel del där.
Eller rättare sagt, jag fick erfara kramper och smärta som jag ville undvika med alla medel.
Så det var till att tänka på farten i början, och INTE gå ut för hårt. Ta ORDENTLIGT med energi i stationerna och se till att valla båda skidorna

Veckan före avresa upp mot Mora så blev det två lugna pass. Inget som gjorde mig bättre, men jag fick mer snövana och kunde testa mer av utrustningen.
Jag hade som så många andra börjat kolla på YR för att se vad det skulle bli för väder. Såg riktigt kallt ut med 12-13 minusgrader. Brrr
Så visade det plötsligt bara -9 på måndagen och kallare först senasre i veckan. Den glädjen höll i sig ett knappt dygn. Plötsligt var det -15. Suck, jag kände mig verkligen inte upplagd för den sortens extra utmaning.
Dagen innan avfärd så sjönk prognosen ner till -17 och jag började tappa modet. Det var inte den utvecklingen jag ville ha.
Packade ner mina tänkta kläder och åkte iväg på 100års fest. Jo precis. En fest sent på natten innan jag skulle sätta mig i bilen upp till Mora där vi skulle bo.
Strul med mobiltelefon och annat smått gjorde att vi kom iväg lite sent. Lite väl sent visade det sig.
Efter ett kortare lunchstopp i någon liten håla som jag glömt namnet på visade GPS:n ETA 17:50 och mässan med nummerlappsutdelningen stängde 18:00. Tur att det var ganska långt kvar så det fanns möjlighet att köra in lite tid. Jag satt förvisso den sista biten i passagerarsätet och åt chips, banan och drack sportdryck.
Hade inför Engelbrektsloppet testat att utesluta vissa saker i kosten och körde på ungefär samma plan nu. Har aldrig ätit så lite inför ett långlopp som denna gång. Är man fylld så är man och det lönar sig inte att ha en massa extra mat i tarmarna är väl en enkel beskrivning av tankesättet.

Ankom till Mora 17:30 så då var det gott om tid för att uträtta våra ärenden. Något som dock hade tillkommit var vetskapen om hur många det var som brutit söndagens lopp pga kyla. Det var alltså inte -17 längre utan nu hade de haft -25! Mina kollegor köpte nya handskar och mössor samt började planera för tjockare tröjor.
Jag gjorde nästan tvärt emot. Min tanke hade varit: Underställ, t-shirt och skidjackan. Samma som jag testat i Borås.
Valde istället att köpa en ny underställströja med vindstopper på framsidan och skippa t-shirten helt. Alltså bara köra med ett lager under jackan. Tanken med det var att om jag blir så svettig som jag blev på träningarna så skulle jag bli ordentligt nerkyld så fort jag stannade eller sänkte farten. En chansning

I lägenheten som låg bara några hundra meter från målet förberedde vi oss så gott vi kunde på kvällen och försökte gå och lägga oss tidigt. Klockan skulle ringa redan 03:40 och bussarna upp mot Sälen skulle köra kontinuerligt mellan 04 och 05.
Jag vaknade redan 01:20 och kunde aldrig somna om. Tankarna bara snurrade. Hade jag valt rätt kläder? Ätit tillräckligt? Lagom med energi med mig? Hade jag glömt något?

Även om vi klev upp i god tid så blev det ändå stressigt bort mot bussarna. Alla ville såklart hinna gå på toa och sånt innan man skulle ge sig iväg. Bussen vi kom ombord på lämnade Mora strax innan 05 och nu fanns det ingen återvändo. Sälen; Here we come!

Direkt när vi klev av bussen fick man en rejäl käftsmäll. Det var sjukt kallt och den stora termometern visade helt sjuka -27!!! Helt otroligt, allt bara blev värre och värre. Vi tog snabbt beslutet att inte stressa ner till starten kl 07 utan istället gå in i mässlokalen och förbereda oss.
Jag blev tvungen att besöka en BajaMaja för att en sista gång göra det stora. Skulle alltså dra ner byxorna till knäna och sätta mig på en iskall toasits


Fortsättning följer!!

[mikaelj]

Spännande lösning! Kul att få hela starten också med hur skidåkningen började i år!

[Mental]

Ursprungligen postat av 944RS

Då var det klart, sista momentet i En Svensk Klassiker och mitt försök att genomföra det under 20 timmar.

Valde Öppet Spår Måndag för att mina kollegor hade fått startplatser till det loppet och att det historiskt varit mindre folk anmälda till den dagen.
Det var med andra ord bättre förutsättningar för en snabbare tid detta år än 2014 när jag startade i Vasaloppets näst sista led.

Nya skidor, pjäxor och stavar var inhandlade till denna säsong. Även garderoben med träningskläder fick sig en rejäl påfyllnad med nya handskar, jackor, mössa och strumpor. Mycket för att få en bättre upplevelse och förbättra mina chanser att nå målet på 7tim 45min.

Träningsmässigt så hade jag gjort ett tiotal träningspass i Ski-Erg (stakmaskin) samt ett gäng gånger som uppvärmning inför styrketräningen. Som även den varit inriktad på att stärka upp bålen samt axlar och triceps.
Inte så många lyckade pass med rullskidorna, men ändå ett par runt 10-12 km. Ruskigt otrevlig träningsform där jag trodde att jag skulle köra omkull flera gånger under varje pass. Konstigt nog så ramlade jag aldrig...

Första passen på snö var i Skidomen som finns i Göteborg. Helt bedrövligt underlag, men ändå såååå mycket bättre än rullskidor.
Det var en fröjd att få åka ute i naturen första gången vi körde bort till Borås. Visst, spåret var kort och det var en del folk där, men ändå så mycket mer naturligt.
Första gångerna så blev passen inte mer än strax över 10km och nivån hade mycket att önska. Trots brist på teknikträning så gick det ändå bättre gång för gång. Fick några bra tips av Poxeman när vi körde tillsammans och utvecklingen fortsatte. Fortfarande långt ifrån någon skidåkare, men med min kondition och envishet så började jag ändå tro att det skulle kunna vara möjligt. Bara vädret skulle vara bra och spåren skulle vara lagom snabba så kändes det iallafall inte omöjligt.

Efter flera sena fredagskvällar i Borås så var det dags för att testa formen i Engelbrektsloppet som jag skrivit om tidigare. Lärde mig en hel del där.
Eller rättare sagt, jag fick erfara kramper och smärta som jag ville undvika med alla medel.
Så det var till att tänka på farten i början, och INTE gå ut för hårt. Ta ORDENTLIGT med energi i stationerna och se till att valla båda skidorna

Veckan före avresa upp mot Mora så blev det två lugna pass. Inget som gjorde mig bättre, men jag fick mer snövana och kunde testa mer av utrustningen.
Jag hade som så många andra börjat kolla på YR för att se vad det skulle bli för väder. Såg riktigt kallt ut med 12-13 minusgrader. Brrr
Så visade det plötsligt bara -9 på måndagen och kallare först senasre i veckan. Den glädjen höll i sig ett knappt dygn. Plötsligt var det -15. Suck, jag kände mig verkligen inte upplagd för den sortens extra utmaning.
Dagen innan avfärd så sjönk prognosen ner till -17 och jag började tappa modet. Det var inte den utvecklingen jag ville ha.
Packade ner mina tänkta kläder och åkte iväg på 100års fest. Jo precis. En fest sent på natten innan jag skulle sätta mig i bilen upp till Mora där vi skulle bo.
Strul med mobiltelefon och annat smått gjorde att vi kom iväg lite sent. Lite väl sent visade det sig.
Efter ett kortare lunchstopp i någon liten håla som jag glömt namnet på visade GPS:n ETA 17:50 och mässan med nummerlappsutdelningen stängde 18:00. Tur att det var ganska långt kvar så det fanns möjlighet att köra in lite tid. Jag satt förvisso den sista biten i passagerarsätet och åt chips, banan och drack sportdryck.
Hade inför Engelbrektsloppet testat att utesluta vissa saker i kosten och körde på ungefär samma plan nu. Har aldrig ätit så lite inför ett långlopp som denna gång. Är man fylld så är man och det lönar sig inte att ha en massa extra mat i tarmarna är väl en enkel beskrivning av tankesättet.

Ankom till Mora 17:30 så då var det gott om tid för att uträtta våra ärenden. Något som dock hade tillkommit var vetskapen om hur många det var som brutit söndagens lopp pga kyla. Det var alltså inte -17 längre utan nu hade de haft -25! Mina kollegor köpte nya handskar och mössor samt började planera för tjockare tröjor.
Jag gjorde nästan tvärt emot. Min tanke hade varit: Underställ, t-shirt och skidjackan. Samma som jag testat i Borås.
Valde istället att köpa en ny underställströja med vindstopper på framsidan och skippa t-shirten helt. Alltså bara köra med ett lager under jackan. Tanken med det var att om jag blir så svettig som jag blev på träningarna så skulle jag bli ordentligt nerkyld så fort jag stannade eller sänkte farten. En chansning

I lägenheten som låg bara några hundra meter från målet förberedde vi oss så gott vi kunde på kvällen och försökte gå och lägga oss tidigt. Klockan skulle ringa redan 03:40 och bussarna upp mot Sälen skulle köra kontinuerligt mellan 04 och 05.
Jag vaknade redan 01:20 och kunde aldrig somna om. Tankarna bara snurrade. Hade jag valt rätt kläder? Ätit tillräckligt? Lagom med energi med mig? Hade jag glömt något?

Även om vi klev upp i god tid så blev det ändå stressigt bort mot bussarna. Alla ville såklart hinna gå på toa och sånt innan man skulle ge sig iväg. Bussen vi kom ombord på lämnade Mora strax innan 05 och nu fanns det ingen återvändo. Sälen; Here we come!

Direkt när vi klev av bussen fick man en rejäl käftsmäll. Det var sjukt kallt och den stora termometern visade helt sjuka -27!!! Helt otroligt, allt bara blev värre och värre. Vi tog snabbt beslutet att inte stressa ner till starten kl 07 utan istället gå in i mässlokalen och förbereda oss.
Jag blev tvungen att besöka en BajaMaja för att en sista gång göra det stora. Skulle alltså dra ner byxorna till knäna och sätta mig på en iskall toasits


Fortsättning följer!!

Del 2! komigen!

[MackeJuve]

[Poxeman]

Bra citering mental!
(Men jag instämmer!)

[944RS]

Sorry för att jag inte har hunnit. Har dåligt med tid framför datorn och det är så bökigt att skriva allt i mobilen. Men håll ut, det kommer en kylig fortsättning.

Kan nämna att jag cyklat till och från jobbet i onsdags och idag. Kallt, men ändå inte

[944RS]

För att komma in i den rätta känslan

[944RS]

Fortsättningen på Den långa färden!

Efter ett lyckat toabesök så väntade jag in Johan som jag tränat med några gånger. Vi har varit jämnsnabba och hade ganska snarlik målsättning. Så då hade vi tänkt köra tillsammans så gott det går.

Han hade delar av sin familj med sig ända in på startområdet för att ta hand om våra överdragskläder.
Jag hade en riktigt tjock tröja på mig som inte verkade hjälpa ett dugg.
Men jag kan lova att direkt när jag tog av mig den för att ta på mig stavarna så insåg jag att den nog gjorde lite nytta i alla fall.
Nu stod jag alltså på plats i Sälen iklädd ett par racepjäxor utan något extra skydd och helt vanliga löparstrumpor inuti. På benen hade jag mina flossade löpartights och ett par tunna överdragsbyxor.
En underställströja med vindstopper framtill och sedan skidjackan. Buff över ansiktet och en vanlig mössa på huvudet och en aning tjockare handskar på händerna.
Ingen tejp, glasögon eller ansiktsmask.
Nu var frågan, skulle det räcka? När får man upp värmen? Hur svettig kommer jag bli?

Redan på den korta sträckan fram till startlinjen där tidtagningen skulle starta så kändes allting fel. Vad har hänt med skidorna? Det var helt obefintligt glid.
Hade tappat känseln helt i händerna så det var svårt att staka ordentligt. Dessutom hade jag inte fått fast stavarna tillräckligt skönt, men insåg att det inte skulle gå att fixa det bättre utan hjälp.

Nu passerar vi startlinjen och det är sjukt många tankar som snurrar i huvudet just då. Det känns verkligen inte värt det. Johan hamnar bakom nästan direkt så jag byter spår och väntar in honom. Han är väldigt fåordig, men får ändå fram att han inte riktigt njuter av situationen.
Jag börjar nästan skratta, eller gråta. Vet faktiskt inte.
Vi har alltså inte ens kommit fram till den första backen ännu och ifrågasätter på allvar vad vi sysslar med.
Men sakta och säkert så är vi framme i backen och jag väljer de vänstra spåren. Där är jag helt ensam! Ingen i närheten varken framför eller bakåt.
Har så bra fäste att jag kan diagonala utan problem. Återigen hamnar Johan på efterkälken och jag väntar in honom. Vi fortsätter uppåt i lugnt tempo och utan att behöva ta hänsyn till några andra skidåkare. En enorm skillnad mot Vasaloppet där det bara är kaos hela backen.
Halvvägs upp så upptäcker jag att Johan inte längre är i närheten. Jag stannar en kort stund igen och letar, men ser honom inte. Fortsätter uppåt i ännu lugnare tempo för att se om han dyker upp.
Vid banans högsta punkt så stannar jag igen. Tar av mig skidorna för att flytta bindningen i ett försök att få mer glid. Lyckades även få ordning på stavarna då känseln var till stor del tillbaka i fingrarna.
Precis när jag var klar så dök Johan upp. Han hade tydligen fått lite problem med sin väska.

Därifrån är det nerförsbacke, och jösses vad det var knäckande att inse att man skulle bli tvungen att staka även utför. Som om det inte var jobbigt nog med kylan.
Johan hade uppenbart problem med att hänga med bakom mig och då körde jag ändå riktigt långsamt. Han tyckte jag skulle köra själv då vi för dagen inte alls var så jämna.
Jag var inte så sugen på det, men nästan direkt efter min första Enervitdepå som kom efter 8km (Völsjön) så tog jag ändå beslutet att lämna honom.
Tittade på klockan och den visade just då att jag hade ett snittempo på 6:54/km. Målet var 5:10 så det fanns en del att jobba på

Fick upp tempot och även värmen. Ögonen som tidigare hade frusit "ihop" var normala igen. Lite oväntat så blev jag faktiskt tvungen att dra ner dragkedjan några cm. Ville absolut inte bli för svettig!

Plötsligt så var jag framme i Smågan och alla tankar på att bryta var borta. Visst hade jag en konstig smärta i ena hälsenan, men nu fanns det inte tid att tänka på sånt. Här kunde jag istället fokusera på att få i mig dryck. Valde bort blåbärssoppa och tog två muggar sportdryck helt enligt plan. Vad jag inte hade upptäckt var att jag råkade pausa klockan.
Så det var först ett par minuter efter jag lämnat depån som jag märkte det. Hmm, hur länge var den avstängd?
Gissade på 3-4min, men räknade med 5 för att vara på den säkra sidan.
Kilometer efter kilometer avverkades i helt okej tempo. Jag såg att snittempot var på väg ner mot det önskade målet hela tiden och jag kände ett lugn. Min nästa depå var i Långheden vid 16km.
Snabbt i med en gel och en GT-tablett utan missöden och det var fasiken helt okej detta.
Jag passerade folk hela tiden från mitt vänstra spår och det var väldigt sällan någon i vägen.
Mångsbodarna närmade sig och där visste jag att Johans familj skulle stå och heja.

Ville jag bryta loppet så var detta ett utmärkt tillfälle!

[spoon]

Spännande hittills

Skickat från min FRD-L09 via Tapatalk

[944RS]

Mångsbodarna var en ganska smidig depå och jag hörde speakern berätta att 2000 personer hade passerat. Stod inte stilla särskilt mycket utan fick i mig både sportdryck och blåbärssoppa i farten.
Det blir ofta lite mer folk ihop efter depåerna, men inget som störde. Snarare skönt att ha någon att ta rygg på.
Var rädd för att gå på för hårt och få sota för det mot slutet.
Den här delen skulle visa sig bli tuff. Inte för att det var speciellt kuperat eller liknande utan för att här blev det kallt igen. Försökte dra ner mössan över öronen och upp med buffen över ansiktet.
Mössan var dock stelfrusen och hjälpte inget. Åtskilliga försök att få buffen även över mössan fick mig att börja tvivla igen. Gjorde sjukt ont i öronen och nu efteråt har vi fått höra att området kring Tennäng är ett riktigt sköldhål. Har hört siffror kring -32, så det var inte så konstigt att jag frös igen.
I Tennäng (29km) så hade jag även en av Enervitdepåerna igen. Fick bara en gel denna gång och inte någon tablett. Synd, men jag orkade inte fråga efter den.
Verkade hålla okej tempo även om det verkligen var slitsamt att det var så dåligt glid.
Med tanke på hur ont jag fick i armbågen under Engelbrektsloppet så gjorde jag hela tiden mitt bästa för att använda magen mer och hålla armarna närmare kroppen. Ryggen var sliten av allt böjande så jag fick ofta stå upp i nerförsbackarna och försöka sträcka på mig.
Bådade inte gott inför den långa sträckan som fortfarande var kvar.
Minns inte riktigt hur det var kring Risberg mer än att det var snö överallt och temperaturen var en aning mer behaglig.

För att förbättra mina förutsättningar så stannade jag lite extra länge i Evertsberg och tog förutom tre glas dryck även en Ipren och en halv energibar. Gott att få något att tugga på och värktabletten skulle nog visa sig vara ett bra beslut.
Från Evertsberg ska det gå mycket utför, och det gjorde det verkligen denna gång. Till skillnad från 2014 när det knappt fanns snö.
Ut från depån visade klockan att jag hade kommit ner till ett snitt på 5:44. Bra, men det var ändå en bit ifrån vad som krävdes.
Mellan alla utförskörningar kunde man staka på ganska okej. Dock på bekostnad av rygg och en vänsteraxel som började protestera. Och med en sliten rygg och dålig axel så blev det en hel del diagonalande.
Hur jag än gjorde så var det tufft. Inte så att jag tänkte på att bryta, men det var en aning jobbigt när tankarna på att inte klara tidsmålet började komma.