Min sämsta psykiskt mående period var för ungefär ett år sedan, och det råkade även vara en period då jag hade lägre underhudsfett än på länge. Jag vägde 67 kg på 181 cm och såg ut såhär:
Idag har jag ca 10 kg mer fett, och mår bättre, men jag ser inget direkt samband mellan fettprocenten och måendet. Snarare mår jag bättre för att mitt liv är bättre och jag käkar antidepp.
Men de flesta i min omgivning har varit övertygade om att måendet visst var relaterat till fettprocenten. Huvudskälet till att tillät mig gå upp i vikt var för att få folk att sluta oroa sig. Jag ångrar det lite idag.
Rent fysiskt mådde jag iallafall inte sämre av att vara smal, jag var inte ovanligt trött eller något. En jävel på halvmara däremot.