Suckar och tar nya tag.
Så står man där, tittandes på vikten, tänker att i dag kommer den känns lätt. Väldigt lätt.
För nån gång måste det ju lossna intalar man sig.
I huvudet rullar bilder från tidigare pass, där benen svarat, där ryggen svarat och där kroppen levererat.
Nu är det äntligen dags för bänken att få bekänna färg.
Veckorna innan har det pressats och pressats och pressats lite till, kändes det inte lite lättare i dag… jo det var lätt i dag, tänker man.
Så in under stången, viktskivor som indikerar tangerat tävlingsrekord sitter på och du vet att dom kommer flyga upp.
Om någon minut kan jag lägga på 5kg till, ska bara slänga upp det här först.
Händerna om stången.
Ryggen hårt mot bänken, bröstet upp, lungorna fylls.
Nu jäklar.
Fötterna är cementerade mot golvet, rumpan stenhård och stången lyfts sakta av ställningen.
Ner, ner, ner
Paus
Tryck….
Tryck….
Luften går liksom ur både hjärta, själ, kropp och vilja.
Visst, stången åker upp men det är precis lika tungt som för 3 månader sen.
Faaan är den enda tanke som existerar i huvudet.
Jag har ätit rätt, tränat bra, inte varit sjuk, varierat passen, gjort allt… även fast 10km terränglöpning i mördartempo inte var så smart… men det var ju i förrgår…
Nåja, det är det som händer nu som skiljer mej och förmodligen även dej från många andra.
Jag tänker på varför vi gör det här, om essensen, om strukturen och hela anledningen till att vi orkar göra det vi gör dag ut och dag in.
Månad ut och månad in…
För det är sannerligen inte alltid lätt, det ska gudarna veta.
För när ”inget” fungerar efter månader av träning och du fortfarande är på ruta 1.
När åldern ger sig till känna, när jobbet är tungt, när musklerna värker, det är då… vi suckar djupt för att sen bara träna lite mer och lite hårdare passet efter.
Jag menar vad kan man göra?
Jag kan lova att dom flesta, kanske till och med ALLA skulle ha lagt av.
Men inte vi, eller hur?
|