Citat:
Ursprungligen postat av Melker2
Hm, jag tänkte tvärtom. På kortare distanser som 5 och 10km är det (i a f för mig) syreupptagningen (flåset) som sätter begränsningen. På längre distanser som t ex helgens Lidingölopp så är tempot så lågt att jag knappt flåsar. Det är då mer muskulär utmattning som sätter begränsningen.
|
Det jag menar med syreupptagning är inte enbart asoccierat med maximal syreupptagning (VO2max). Jag tänker mig att vi kanske pratar om samma sak fast "pratar förbi varandra" lite här. Jag ska försöka förklara vad jag menar nedan.
Det lägsta tempot där man uppnår maximal syreupptagning brukar man kalla för vVO2max och det tempot kan man hålla i typ 10-15min som mest. Det är ju typ 5k-tävlingstempo för riktigt elitmässiga löpare, och 3k-tävlingsfart för lite mer hobbylöpare. När man pratar om intervaller så är det ju i princip alltid vVO2max som är tempot man håller, dvs 5k-tempo.
Men den träning som ger effekt på syreupptagningen är framförallt de där lugna passen som man gör för att kunna springa mycket. All denna mängdträning ger framförallt strukturella träningseffekter (större hjärtmuskel, fler kapillärer och mitokondrier i musklerna, större mängd blod i kroppen, etc) som förbättrar syreupptagningsförmågan. Dessa effekter tar rätt lång tid att bygga upp, men stannar också kvar längre ifall man skulle ta ett break från träningen. Då man gör de där intervallerna i VO2max-fart så får man också förbättrad syreupptagningsförmåga. Men dessa effekter är mestadels enzymatiska (påverkar olika enzymer) och kommer efter bara några få pass. Tar man uppehåll i träningen så tappar man dessa effekter rätt snabbt. Så bägge dessa delar handlar bägge om syreupptagning och aerob kapacitet.
Så ifall man springer ett Lidingölopp på 2h45min så kommer man ju såklart vara tvungen att hålla sig en bra bit under tröskeltempo (som ju är högsta tempo man kan hålla i runt 60min), så det är ju också naturligt att man inte är jätteflåsig.
Men jag skulle ändå tro att det är den aeroba kapaciteten som är den begränsande faktorn. Att det känns i benmusklerna tycker jag verkar naturligt. Har man inte hunnit lägga ner alla timmar som behövs på långpass och volymträning så har man inte hunnit få de där anpassningarna i benmusklerna.
Så man kan kanske säga att det handlar om muskulär uthållighet. Men som jag ser det är det en del i det aeroba maskineriet.
Då jag haft längre uppehåll i min löpträning och börjar komma igång på nytt så brukar jag köra distanspass på c:a 30min 2-4ggr/v i ett gäng veckor och sedan försöker jag göra om ett av dessa till ett långpass. Då detta långpass blivit uppåt 60-70min så brukar det alltid kännas extra i benmusklerna mot slutet. Det är först då passet blivit så långt som jag egentligen tycker det är ett riktigt långpass. För då känns det verkligen att det händern nåt i benmusklerna, och det är inte bara hjärta/lungor...
Jag googlade lite och hittade en artikel som verkade jävligt intressant. Dock har jag inte tid att läsa den nu. Men jag länkar den ändå... Det jag egentligen letade efter var ett diagram som visar hur pass viktig syreupptagningen är för olika tävlingstider. Men jag hittade den inte, och nu har jag inte tid att sitta här och svamla...
https://www.trainingpeaks.com/blog/h...ncept-of-detr/
Jag hittade ännu en artikel som tangerar detta. Jag har sett den förr och diagramen är helt underbara. Men den länkar jag mest för att jag ska hitta igen den ikväll.
https://journals.plos.org/ploscompbi...l.pcbi.1000960