Jobbintervju tips?

[Yes]

Ursprungligen postat av wintersnowdrift

Gud vad jag känner igen detta. De senaste intervjuerna jag har varit på har jag fått frågan om jag är bra på matematik. Jag har doktorerat i ett matematiktungt ämne, jag hade alltid högsta betyg i matte i grundskolan och i gymnasiet, jag var en av få som öht klarade de svåraste teoretiska kurserna på min universitetsutbildning på grundnivå, och jag läste en masterutbildning som i princip bara var matematik. Men, jag råkar vara ihop med ett mattesnille utav Guds nåde, jag hade under mina doktorand- och masterstudier främst kinesiska klasskompisar och dessa är drillade i matematik på ett sätt som brädar de flesta med en svensk grundutbildning, och jag har ibland fått kämpa rätt hårt för att ta mig igenom kurser där jag inte riktigt haft rätt förkunskaper. Så jag har liksom inte känt mig som en person som är bra på matematik relativt min väldigt snävt definierade omgivning, och då har jag haft svårt att på en intervju säga "jomen jag är ett mattegeni".

Nu har min sambo sagt åt mig att sluta fjanta mig och inse att även om jag inte är bäst i hela världen på matematik så är jag "bra på matte". Ungefär det du säger: man ska jämföra sig med kriterierna för den tjänst man söker, och inte med sin egen subjektiva och ibland ogrundade känsla.

Sen vet jag inte vilket kön du har - men ett annat i diverse forskning konstaterat fenomen är att män oftare övervärderar sina kunskaper, medan kvinnor nedvärderar sina. Trots att jag är rätt macho i många sammanhang så kan jag känna igen mig i den grejen i t.ex. löneförhandlingar. Medan min sambo helt självklart går in och drämmer till med en fantasilön som han på fullt allvar tycker att han är värd, så är jag mer "nämen inte är väl lilla jag värd att betala nåt för". Helt värdelöst och en känsla man måste lära sig komma över.

Problemet med såna frågor, framförallt i dessa situationer, är att båda parter sitter och pratar om olika saker fast man tror att det finns ett samförstånd. Jag trampade nyligen själv i klaveret på en sån sak under en intervju. Internrekrytering, så jag antog att vi pratade samma språk.

Frågan var vad som gör mig stressad i vardagen och mitt svar, i kortversion, var: "Jag blir stressad av att hela tiden jobba ikapp medan det läggs på nya saker, så det blir lite som en hund som jagar sin egen svans". Intervjuaren berättade att det är just så på tjänsten jag sökt, att man hela tiden hoppar från ett projekt till ett annat även om det förra projektet inte var klart.

Låter ju som vi pratade om ungefär samma sak. Lite senare får jag bita mig i tungan för att inte utstöta ett; "Vadfan, det där är inte stressigt - det är rena semestern!" (välbetald semester, dessutom).

Om du tittar på ditt inlägg ovan, ser du hur fokus är väldigt mycket på dig och dina tankar? En del av dessa, i en eller annan form, har du sen garanterat med dig när du sitter där i en intervju. Samtidigt som din hjärna jobbar med det ska du försöka hålla fokus på frågan, intervjuaren och hela situationen i sig. Det blir inte ett optimalt upplägg för att slappna av och tänka klart.

Samtidigt som du sitter med dessa bekymmer, kan du vara säker på att intervjuaren behöver slåss med sina demoner. Resultatet blir lått två (eller fler) personer som sitter och pratar om olika saker, medan de tror att de pratar om samma sak.

Om du istället skiftar fokus från den typen av frågor till den som sitter mittemot dig, försöker se den personens synvinkel och vad den personen vill ha, då kommer det bli mycket lättare.

Antagligen har du ett visst hum om varför matematikkunskaper är viktigt för dem, så en bra idé är att svara kort på frågan om reflektera tillbaka: "Jag har doktorerat i ett matematiktung ämne, så visst ser jag mig själv som bra. Det verkar som just skalärprodukter är viktiga för er, och där har jag faktiskt producerat väldigt många skalärer."

Förhoppningsvis inbjuder det intervjuaren till att berätta mer och då kan du lyfta ur valda delar av vad denne säger för att reflektera tillbaka. Den vägen kan du få nyttig information samtidigt som du förmedlar att du förstår.

[nisse1976]

Ursprungligen postat av Torsk_ole

Jag skulle vilja slå ett slag för att även presentera hur man tänker när man svarar på vissa frågor.

Ett stort IT-konsult företag hade en fråga på intervjuer hur många pianostämmare man tror det finns i san fransisco.
Just av anledningen du skriver.

[wintersnowdrift]

Ursprungligen postat av Yes

Problemet med såna frågor, framförallt i dessa situationer, är att båda parter sitter och pratar om olika saker fast man tror att det finns ett samförstånd. Jag trampade nyligen själv i klaveret på en sån sak under en intervju. Internrekrytering, så jag antog att vi pratade samma språk.

Frågan var vad som gör mig stressad i vardagen och mitt svar, i kortversion, var: "Jag blir stressad av att hela tiden jobba ikapp medan det läggs på nya saker, så det blir lite som en hund som jagar sin egen svans". Intervjuaren berättade att det är just så på tjänsten jag sökt, att man hela tiden hoppar från ett projekt till ett annat även om det förra projektet inte var klart.

Låter ju som vi pratade om ungefär samma sak. Lite senare får jag bita mig i tungan för att inte utstöta ett; "Vadfan, det där är inte stressigt - det är rena semestern!" (välbetald semester, dessutom).

Om du tittar på ditt inlägg ovan, ser du hur fokus är väldigt mycket på dig och dina tankar? En del av dessa, i en eller annan form, har du sen garanterat med dig när du sitter där i en intervju. Samtidigt som din hjärna jobbar med det ska du försöka hålla fokus på frågan, intervjuaren och hela situationen i sig. Det blir inte ett optimalt upplägg för att slappna av och tänka klart.

Samtidigt som du sitter med dessa bekymmer, kan du vara säker på att intervjuaren behöver slåss med sina demoner. Resultatet blir lått två (eller fler) personer som sitter och pratar om olika saker, medan de tror att de pratar om samma sak.

Om du istället skiftar fokus från den typen av frågor till den som sitter mittemot dig, försöker se den personens synvinkel och vad den personen vill ha, då kommer det bli mycket lättare.

Antagligen har du ett visst hum om varför matematikkunskaper är viktigt för dem, så en bra idé är att svara kort på frågan om reflektera tillbaka: "Jag har doktorerat i ett matematiktung ämne, så visst ser jag mig själv som bra. Det verkar som just skalärprodukter är viktiga för er, och där har jag faktiskt producerat väldigt många skalärer."

Förhoppningsvis inbjuder det intervjuaren till att berätta mer och då kan du lyfta ur valda delar av vad denne säger för att reflektera tillbaka. Den vägen kan du få nyttig information samtidigt som du förmedlar att du förstår.

Sant, och jättebra tips! Man hamnar verkligen i en situation där man dels vill framhäva vad man är bra på och att man är rätt person för jobbet, samtidigt som man (iaf jag) vill vara ärlig och hör sin inre kritiker som sitter och viskar på ena axeln. Jag har dock varit på flera intervjuer där det kändes som att intervjuaren, baserat på responsen jag fick, trots mina ibland imperfekta svar ändå förstod hyfsat bra vem jag är som person och vad jag kan. Då känns det ändå ok - om jag inte får jobbet så är det baserat på en något sånär korrekt bild av mig, och inte på ett missförstånd.

[Yes]

Ursprungligen postat av Macroman

Som tjej har man en enorm konkurrensfördel om man bara är lite mer "aggressiv" och insäljande av sig själv.

Jag har sett det där gå fel fler gånger än jag orkar räkna och har själv varit där många gånger. Problemet brukar vara följande:

Chefen har förmodligen väldigt bra koll på vad du har presterat och har dessutom redan en god uppfattning om vilken lön du kommer acceptera (du har redan signalerat detta genom antingen när du började anställningen eller tidigare lönesamtal). Utifrån det har chefen redan en hyfsat färdig siffra i huvudet.

Du kommer in till lönesamtalet laddad med fina argument över din egen förträfflighet. Kanske går du in snäll och ödmjuk eller redo att plocka hundra nazi-skalpar. Det kommer inte påverka lönen.

Ni diskuterar din prestation och du avfyrar argumenten över din förträfflighet. Chefen instämmer och tycker Macroman verkligen är förträfflig. Men du förstår, chefen har i all sin vishet redan tänkt på det du framför. Chefen skulle gärna ge dig lite för att visa sin uppskattning, men du vet budget och dina kära kollegor ska ju också ha en löneökning. Tyvärr, men fortsätt bara leverera så kommer du få mer nästa gång.

Försöker du vara tuff är risken att ni börjar stångas, det blir finsk stämning och båda går därifrån lite sura. Du har just sänkt ditt värde och du kommer ligga sämre till i framtiden.

Det jag numera hellre fokuserar på är att prata om framtiden. Skapa någon slags gemensam vision, med tidigare prestation som grund. Där kan man även diskutera saker utöver lön. Du kanske kan få kurser eller förtroendeuppdrag som kommer hjälpa din karriär. Därefter kan man börja prata om lön igen, om man fortfarande inte är nöjd, och då befinner man sig i ett mycket bättre läge.

[Yes]

Ursprungligen postat av wintersnowdrift

Sant, och jättebra tips! Man hamnar verkligen i en situation där man dels vill framhäva vad man är bra på och att man är rätt person för jobbet, samtidigt som man (iaf jag) vill vara ärlig och hör sin inre kritiker som sitter och viskar på ena axeln. Jag har dock varit på flera intervjuer där det kändes som att intervjuaren, baserat på responsen jag fick, trots mina ibland imperfekta svar ändå förstod hyfsat bra vem jag är som person och vad jag kan. Då känns det ändå ok - om jag inte får jobbet så är det baserat på en något sånär korrekt bild av mig, och inte på ett missförstånd.

Jag har varit med om en sån intervju en gång. Det påstods att de som höll i intervjun, extern HR alltså, plockat fram sina bästa rekryterare. Mina tankar om HR-människor är inte särskilt höga, och mina förväntningar var därefter.

Visade sig vara en helt suverän intervju. Precis som du beskriver var känslan efteråt att det varit helt okej att få ett nej, för hon hade fått en korrekt bild av mig. Efteråt, när jag fått jobbet, skrev jag faktiskt till henne med både tack och beröm.

Vad hon gjorde var att spegla mina svar tillbaka, sammanfatta, ställa följdfrågor (gärna öppna frågor) och berätta vad hon tänkte. Både gott och ont. Var det något negativt eller några tveksamheter så pratade vi helt öppet och odramatiskt om det. Behövdes inga klassiska intervjufrågor om styrkor och svagheter, hon fick med allt (och lite till) ändå.

Det är fantastiskt hur bra den approachen fungerar och det är förvånande att inte fler kör med den.

[LoveMachine]

Jag är mitt i en långjävla rekryteringsprocess. Efter jag skickat in ansökan så fick jag först göra ett färdighetstest online, induktivt tänkande, deduktivt tänkande och verbal tänkande. Efter det blev det intervju med folk på företaget, som gick långt över förväntan. Efter en dryg månads väntan gick jag vidare till psykologiska tester online, följt av en psykologintervju med en psykolog som jobbar med:

... ett säkerhetsperspektiv när det gäller kandidatens emotionella stabilitet, psykologiska urspårningstendenser och yttre påverkansfaktorer.

Vilket var mindre dramatiskt än jag kanske skrämt mig själv till att tro. Och nu så sitter jag och väntar på om det blir ett nästa steg. Så det här är mina tankar efter den resan.

Det är ju jävligt lätt att bara säga, slappna av och var dig själv. Men när man är där så är det inte så bara. Men är man på intervju så har man faktiskt redan visat att man har något att erbjuda. Vad gäller att vara sig själv så är det för mig en ren självbevarelsegrej. Jag skulle aldrig orka gå runt och låssas vara någon annan på jobbet.

En sak som man ska ha i åtanke redan när man skriver sin ansökan är, show, don't tell. När annonsen säger att man söker egenskaperna X, Y och Z så ska du inte bara svara att du har de egenskaperna, utan hitta ett tillfälle när du UPPVISAT egenskaperna. När man sedan på intervjun frågar om egenskap X så har du en kort och koncis berättelse om sommarjobbet/praktiken/förtroendeuppdraget som visar att du har egenskapen. Är man inte en god historieberättare utan har en tendens att tappa tråden så får man kanske träna in något. I annat fall räcker det kanske att tänka igenom vilka punkter man ska trycka på.

[mini]

Vad betyder ”slänger in lite humor”? Om man inte är säker på att det lirar och har känt av stämningen och situationen tycker jag man bör låta bli.

[The_RobRoy]

Som med det mesta blir man bättre när man övar. Så öva med vänner eller familj. Många har säkert erfarenhet av att rekrytera också..

[Läskeblask]

Det är ju mycket fast i inervjuaren. En gång satt det 4 bistra typer och stirra på en och det r betydligt värre än en avslappnad. Sen i den situationen att försöka blanda i humor är inte direkt så lätt

[shadowfire]

Jag intervjuade en person för en vecka sedan, en yngre kvinna och jag typ ville anställa henne redan i handslaget. Hon klev fram rätt emot mig med självsäker hållning och gjorde ett handslag som fått Trumps och Kims nävar att blekna.

Det var verkligen så att mitt intresse steg med raketfart på hennes sätt att agera den första minuten. Sedan räckte iofs det iofs inte med det, men hon hade väldigt lätt att tala för sig och marknadsföra sina bättre egenskaper, var duktig på att belysa tidigare prestationer och det kanske viktigaste - efter att jag berättat vad jobbet handlade om så var hon bra på att översätta hur hon skulle kunna ta jobbet och utföra det med sina egenskaper. Så klockrent.

Hela intervjun var som att sitta i passagerarstolen på en rymdraket med henne bakom spakarna. Ska bli kul att se henne in action nu när hon börjar. Lite kul att det dessutom är en person som tävlar inom fitness, så det lär bli en del träningssnack mellan varven i vår.

[shadowfire]

Jag kan även nämna motsatsen som jag råkade ut för förra året. Träffade en kille som skulle vara ett projektledarmaterial (dvs någon som är driven, framåt, kan ta för sig etc). Han var som en mussla. Det var nog den svåraste intervju jag någonsin tagit mig igenom. Ställde öppna frågor och försökte ställa frågor där han fick utrymme att spekulera lite, bara för att få ut lite tankebanor och resonemang, men han var som helt låst. Det kändes inte som om det var nervositet heller, för jag lade verkligen ribban lågt på intervjun och avväpnade mig själv som intervjuare, drog på med lite humor för att öppna upp honom lite osv, men det var tvärkört. Han typ fastnade i sina egna meningar hela tiden, började säga något men avslutade och så kom det inget.

Otroligt märklig intervju, precis som om han var mentalt blockad av något som gjorde att han inte kunde prata. Jag provade att fylla i ett par av hans icke fullständiga meningar och då nickade han och höll med, så för att i huvudtaget komma igenom intervjun så fick jag försöka gissa mig till hans svar, presentera dem, få en accept på dem och sedan ställa nästa fråga.

Jag har träffat och sett många nervösa personer på intervjuer och brukar kunna hantera dem så att de slappnar av lite och glömmer bort nervositeten typ, men det här kändes inte som nervositet ändå. Lustigt.

[Rahf]

Kanske hade problem och rädslor kring sociala interaktioner. Eller så var han helt enkelt skitnervös och hjärnan låste sig i den negativa spiralen. Bra forskarmaterial, dåligt ledarmaterial.

[Läskeblask]

Det är ju en jävla massa som står på spel, när man blrjar fundera på det..nu kan jag få 100 000 mer i årslön, kan utveckla mig, göra nåt jag gillar osv. Sen finns det ju dom som har sociala problem också. För mig så kommer det kanske 2-3 jobb emot per år som jag vill ha och samtidigt kan klara av så känns surt att sabba det med dålig intervju

[Macroman]

Ursprungligen postat av Yes

Jag har sett det där gå fel fler gånger än jag orkar räkna och har själv varit där många gånger. Problemet brukar vara följande:

Chefen har förmodligen väldigt bra koll på vad du har presterat och har dessutom redan en god uppfattning om vilken lön du kommer acceptera (du har redan signalerat detta genom antingen när du började anställningen eller tidigare lönesamtal). Utifrån det har chefen redan en hyfsat färdig siffra i huvudet.

Du kommer in till lönesamtalet laddad med fina argument över din egen förträfflighet. Kanske går du in snäll och ödmjuk eller redo att plocka hundra nazi-skalpar. Det kommer inte påverka lönen.

Ni diskuterar din prestation och du avfyrar argumenten över din förträfflighet. Chefen instämmer och tycker Macroman verkligen är förträfflig. Men du förstår, chefen har i all sin vishet redan tänkt på det du framför. Chefen skulle gärna ge dig lite för att visa sin uppskattning, men du vet budget och dina kära kollegor ska ju också ha en löneökning. Tyvärr, men fortsätt bara leverera så kommer du få mer nästa gång.

Försöker du vara tuff är risken att ni börjar stångas, det blir finsk stämning och båda går därifrån lite sura. Du har just sänkt ditt värde och du kommer ligga sämre till i framtiden.

Det jag numera hellre fokuserar på är att prata om framtiden. Skapa någon slags gemensam vision, med tidigare prestation som grund. Där kan man även diskutera saker utöver lön. Du kanske kan få kurser eller förtroendeuppdrag som kommer hjälpa din karriär. Därefter kan man börja prata om lön igen, om man fortfarande inte är nöjd, och då befinner man sig i ett mycket bättre läge.

Jag borde nog varit tydligare. Det jag syftade på var i princip bara i jobbsökandefasen. Den årliga "löneförhandlingen" på innevarande tjänst finns det i princip inget spelrum alls. Är fokus på att få högre lön ska man söka nytt jobb externt för att få någon som helst hävstång.

[Läskeblask]

Det med lönen är svårt. Jag som jobbat med försäljning har svårt att veta hur mycket jag bör begära. T.ex mitt nuvarande jobb är ganska lugnt och lönen 4000 bättre än mitt förra jobb som var betydligt stressigare och jävligare. Jobbet jag sökte nyss gissade jag att hade en lön mellan 26-35000 iofs så skulle jag inte byta om det var nära nedre gränsen men ibland är det svårt att uppskatta. Skulle ha fått ett annat jobb med rätt dålig lön men möjlighet till löneförhöjning då de utvärderar en varje år och betalar efter arbetsförmåga vilket var helt för flummigt för mig. Men joo oftast får man väl söka nytt jobb istället för att bli kvar och gnälla som många gör