Hälsoargumentet har aldrig varit särskilt inspirerande för egen del. Jag har några punkter som jag tycker fungerar. Mycket bygger på självspäkning:
- Är jag en så fruktansvärt bekväm människa att jag inte skulle orka ha det lite jobbigt en timme per dag? Ska min dag liksom bestå av att sitta framför datorn på jobbet för att sedan byta stillasittandet till att ligga i soffan och kolla TV? Vad är det för liv?
- Hur farligt är det egentligen att springa/gymma lite? Det är ju ingenting, det är bara att få det gjort. Framförallt gymma är ju otroligt slappt.
- Jag vill ha en muskulös kropp och kunna springa långt, då ingår att göra jobbet också. Det är patetiskt att vilja ha kakan och äta den också.
- Det är bara att gå till gymmet. Slutar det med att jag bara orkar köra bänkpress för att sedan gå hem - låt så vara. Då har jag åtminstone försökt/fått lite gjort.
Mest tankeverksamhet är det när jag springer väldigt långt(ultradistans), det är då motivationsfaktorerna behövs som mest, när man är tre-fyra h in i passet och har ett par timmar kvar. Då kan det låta lite så här(i min hjärna):
- Hur absurt lång distansen än är så finns det alltid någon som är en sämre löpare än mig som har fixat denna distans. Om jag ger upp så erkänner jag således att jag är svagare mentalt än den människan. Det har jag väldigt svårt att acceptera. Jag ska aldrig falla på att jag vill något mindre än någon annan.
- När det börjar bli väldigt jobbigt brukar jag tänka så här: "här skulle många gett upp, därför fortsätter jag". Detta kan upprepas flera gånger under loppet/passet.
- Jag försöker vara otroligt krass och se saker i punktform som ska bockas av. Springer du närmare tio mil så ingår ett mentalt sammanbrott i konceptet. "Okej, då har vi nått det stadiet. Det ingår i loppet, det kommer lägga sig om en stund och sedan kommer en värre kris längre fram. Då tar jag det när det kommer".
- Jag kan även använda folks förväntningar på mig som motivation. För en Svensson är allt över maraton diffust. Om jag således säger att jag springa sju mil men ger upp efter sex så kommer folk fortfarande se det som att jag har gjort något bra. Den tanken kan göra mig arg, allt är inte bra bara för att gemene man inte gör/klarar det.
- Slutligen så gillar jag att berätta för folk i förväg vad jag ska göra en viss dag. Om jag sedan inte gör det så är jag en person som bara snackar och jag vill vara en person som gör det jag säger att jag ska göra.
Ursäkta novellen
Har väldigt mycket tankar kring motivation. Känner mig emellanåt smått psyksjuk när tankarna börjar fara runt i huvudet men det fungerar bra så ser ingen anledning till att ändra på det.