Känslan i den här låten kan summera min glädje efter kvällens pass. Slå igång den och läs lite.
2018, den givande insiktens år. Kvällslöpning 20/02.
Totaldistans: 11km Totaltid: 1:04:27 Tempo: 5:51 Antal pisspauser: 1 stråle. Fullängdare med god fallhöjd. Antal pannlamps- och handvärmarpauser: 1st. Mängd avslappnad löpning: 100%. Andel planlöst surrande med löppartner: Ej mätbart. Värdet av glädjen över ett fulländat distanspass i lugnt tempo: Mer än en Bergman i alla fall.
Första gången jag löper med träningspartner, och det är verkligen en obetalbar känsla att kunna springa 5:30 - 5:40 samtidigt som man bibehåller en aktiv konversation, utan att ens bli märkbart andfådd. Som om man kan fortsätta i flera mil.
När vi saktar ned och börjar vandra raskt känner jag av benen lite lätt, men ingen värk, ingen smärta, bara ett litet pulserande kvitto på att blodet pumpar runt lite snabbare än vanligt. Och så en svävande känsla. Eufori. En myskänsla av trötthet, glädje, 'nöjdhet.' Det enda som fulländar sånt är en gosevarm bastu, eller bubbelpool, men det finns inte tillgängligt ikväll.
Wow, hör ni. Wow alltså. Det är alltså så här ett distanspass ska kännas.
11 kilometer i varierande terräng, minus åtta grader, som om det vore ingenting. Och sen att få uppleva Djurgården i kvällsdunkel, som i lampornas sken strålar åt oss i varm orange och mjuka, citrongula färger. Stjärnor på himlen som gnistrar åt oss, tillsammans med färjornas inre fyrverkerier när deras fester brakar loss. Och allt detta på en krispig, kall, och i lugnets tecken vindstilla kväll.
Jäklar. Fan vad grym jag känner mig. 11 kilometer utan att ens tycka det är jobbigt.
I ett försök att träna stångbana bestämmer jag mig för att göra ett komplex. Rent rörelsemässigt känns det jättebra, men i huvudet är det jobbigt. Jättejobbigt. Jag vill inte dra stång, eller göra någon överstöt.
Kroppen går nästan på automatik, då hjärnan sysselsätter sig själv med att tänka på allting som inte har någon plats under ett träningspass. Vilan mellan repetitionerna blir rätt lång som resultat.
Knäböj
10x80kg
10x90kg
10x90kg
Huvudet igen. Jag vill inte gå tyngre. Det tar emot. Jag orkar inte.
80kg är plättlätt, fast ändå tungt. Men 90kg känns rätt tungt, och för första gången på rätt länge får jag pump i benen.
Frontböj
6x90kg
Lite mer volym i annat rörelseomfång bara. Känns lika tungt som knäböj.
Rumänska marklyft
12x60kg
14x60kg
15x60kg
15x60kg
Lite greppträning. Lite självtortyr av stuss och hamstring.
Tror det här är nyttigt för styrka och tålighet i quads. Värt att lägga in en gång i veckan, kanske.
Brutalbänk
15st
13st
12st
Aj.
Summarum: Jobbigt pass mentalt. Benen känns verkligen svaga i jämförelse med överkroppen. Men samtidigt stämmer ju inte den insikten alls, utan det här tror jag fortfarande bara är tillfälligt. Jag är nog snarare överansträngd och överarbetad. Det märks inte minst på min arbetsplats, där jag nu verkligen väser och biter ifrån åt folk som irriterar mig med oväsentligheter.
Framgång mäts över tid, inte varje pass. Jag tar igen det här. 100kg stöt ska upp inom kort.
Äntligen släpper det. Med aggression och fokus lyckas rörelsen bli tight, smidig, och effektiv. Det är första gången jag känner att 40kg är en bekväm arbetsvikt.
Ryckkomplex: ryckdrag + styrkeryck + hängryck från höft
1+1+3x40kg
1+1+3x40kg
1+1+3x40kg
1+1+3x40kg
Pfuh, rätt mör efter denna. Rörelsen känns nästan som om högra och vänstra sidan inte samarbetar. Ena foten ska bestämt röra sig före den andra. Samtidigt vill andra foten åt ett annat håll, typ bakåt, istället för lite lätt utåt och platt nedåt. Benen beter sig med andra ord som två jakthundar med separata vittringar.
Fortsätter det så här kommer det sluta med att jag kör gymhelikoptern med lastad stång.
Lutande hantelpress
12x22kg
12x24kg
10x28kg
Starkare. Bra! Grymt bra!
Dips
10st
10st
10st
Fortfarande rätt stark.
Liggande lårcurl
15x25kg
15x30kg
15x30kg
Känns riktigt bekvämt, med brutal pump som följd. Första gången på väldigt länge som det går bra med den här rörelsen.
Skönt pass som känns snabbt och bara flyter på efter tyngdlyftningen. Benen är stela i början, men lossnar rätt snabbt. Så här i efterhand känns de av rejält.
Kul att styrkan överlag är stabilare och ökande i vissa assistansövningar. Kroppen känns överlag mycket starkare, jämfört med bara ett halvår tillbaka. Jag har växande självförtroende att den tål vissa rörelser och typer av motstånd bättre.
Nu gäller det bara att få lite konsekvent styrka i benen.
Status: vilodag som vanligt. Lite träningsvärk och värk på olika ställen.
Imorgon är planen att köra CrossFit Open 18.1 som förmodligen kommer bli en riktig utmaning för psyket.
På det mentala planet har veckan varit... tung. Inte att tankarna känns dystra eller nödvändigtvis deprimerade, men jag har varit stingslig och haft kort stubin gentemot människor och deras ständigt återkommande beteenden. Folks rutinmässiga observationer, värdelösa svenska ordvitsar, och meningslösa diskussionsämnen har, av någon anledning, varit som naglar på svarta tavlan och gnuggande bestick på porslin.
På kärleksplanet tuffar det vidare. Ytterligare en dejt med fantastiskt vacker dam, men återigen är hon olyckligt kär i någon annan. Den här gången hade jag dock inga spektakulära förväntningar efter vår första träff, så att bli ledd genom vän-dörren känns helt ok. Hon är rätt skön.
Känner igen det där med krympande tålamod,bli inte förvånad om du tids nog upptäcker att du gått och stört dig på någon/något över en längre tidsrymd och att det är det som håller på att koka över gentemot massor av annat utan att du är medveten om det,ihop med att det är senvinter och lesshet över mörkret tar över..
Hoppas du får skoj på Crossfit Open!
__________________
Citat:
Ursprungligen postat av King Grub
Inget som inte är dopningsklassat eller läkemedelsklassat är mer anabolt än mjölk.
Förbereder sista packningen under morgonen. Känner mig som om jag blivit min mor, för i väskan åker det vätskeersättning, måltidsersättning, en liten skvätt vatten, tjocka vantar, långärmad tröja, mössa, extra pannband; ombyte i form av shorts, t-shirt, mina mintgröna skor med rosa snören, handledsstöd, osv. Jag är med andra ord redo för vad som komma skall.
Löpningen i sig känns bekväm och lätt. Vädret är perfekt. Temperaturen känns kylig, men inte kall. Luften drar lite, lite, men verkar annars bara hålla sig stilla. Sylferna väntar på att stämpla in, alltså. Och skönt är det, för solen strålar glatt och har bjudit in alla stockholmare till vintersportfest; det dundrar i längdskidspåren på Gärdet.
Passerar mina vanliga löparstråt vid Slottet, men tar denna gång avstickaren upp mot Slussen och klyver raka vägen genom Söder, via Götgatan. Anhalt är Globen, Annexet, och den lokala boxen på plats.
Att kliva in på boxen känns som att vandra in i en fientlig bar. Blickar sveper mot mig, i tystnad verkar alla vilja se mitt pass med stämpeln "Mentalt Stabil." (o)Turligt nog är det här Sverige, så ingen säger något eller hälsar mig välkommen, en fullständig främling som andfådd och dyblöt vandrar in för ett stundande event. Trist.
Försöker få kontakt med människor som lite lojt värmer upp på diverse attrapper, men många verkar helt fokuserade på det som komma skall, så man får inte mer än ett par distraherade ord i respons. Till slut ger jag upp och finner mig i att umgås med folk jag känner, när de har tid mellan olika heat. Återigen lite trist att känslan från lokala medlemmarna är lite kall och distanserad, men det är trots allt Sverige och Stockholm.
Vätskeersättning åker ned, sen en återhämtningdrycks, och en liter vatten smuttas upp under två timmars väntan.
CrossFit Open 18.1
AMRAP 20 min
8 Toes-To-Bar
10 Hang Dumbbell C&J (22,5kg)
14 cal row
Jag är placerad i sista omgången och har oturen att få det högsta hängräcket, ungefär 2,5-3m ovanför marken. Men innan vi sätter igång är det koll av utrustning som gäller.
Roddmaskinens dämparställning: 5-6. Motståndet visar på 130-135 och jag är nöjd med det. Räcket är redan tejpat med rocktape eller liknande. Perfekt! Det river lite mindre på händerna. Slutligen önskar jag de som ska delta lycka till. Det uppskattas av samtliga.
10 sekunder kvar tills vi kliver in i helvetet. Min puls har aldrig varit så stabil. Om det blir mer zen än så här dör jag på fläcken av hjärtstillestånd. Men det är lugnt, för snart kommer jag dö av maxpuls ändå. Fan, gött!
Vi sätter igång. Jag gör mina första toes-to-bar någonsin, och det går vägen. Det flyger. Turligt nog har jag bestämt tidigt att 20 minuter är en evighet, så att försöka jaga någon som går ut hårt är meningslöst. Det är mitt race, och jag måste försöka hålla hela vägen.
10 hantelsvingar och stötar senare, med två extra no-reps i bagaget, är jag på roddmaskinen. Det känns än så länge bra. Min största rädsla är bakom mig, för hanteln kändes tung under uppvärmning.
En annan rädsla är både närvarande och borta: min domare. Den här mannens hela utstrålning dunkar, i svensk-slaviska neonfärger, Livets Hårda Skola. Min rädsla här är att han inte kommunicerar vad jag gör för fel, men den farhågan smälter bort så fort jag sätter igång. Han kommunicerar hela tiden någonting är på väg att bli fel, eller så fel att det blir bortdömt. Det blir ett viskande i bakhuvudet, och korrigeringen är reflexmässig, omedelbar. Kroppen svarar. Kroppen lyder. Hårda Skolan smygcoachar mig till bättre form för ändamålet, medvetet eller ej. Samtidigt är han olidligt strikt i sitt dömande. Knän ska sträckas och fötter ska vara bakom en viss linje.
Fem minuter in. Det går. Jag har rätt tempo. Siffrorna på roddmaskinen är som kalibrerade av en laser, och mina toes-to-bar svischar förbi. Hantelstötarna är fortfarande strikt dömda av Neonskolan, och jag tappar alltid någon eller några reps. Mer jobb för mig alltså.
Sex minuter in. Halsen har aldrig varit så torr. Inget vatten i närheten. Fan.
Åtta minuter in. Hjärnan går på autopilot och kroppen styr sig själv. Jag behöver inte tänka, jag kan bara släppa allt och fokusera på andningen, fokusera på rörelserna, fokusera på skränet runtomkring. Det är många kvinnor närvarande, och ingen kan heja på en som ett gäng entusiastiska damer. Deras peppande göder själen, lungorna, motivationen. Jag håller tempot.
Tolv minuter. Toes-to-bar börjar bli svårare. Greppet sviktar lite grann, och jag börjar bryta ned mina sets till fyror. Motivationen dundrar fortfarande vidare. Jag låter publikens energi göda min växande ilska.
Femton minuter. Jag får håll. Krampen växer fram som en tumör i högersidan, och jag tar tre extra andetag innan mina fyror. För första gången kraschar hanteln ned efter mina stötar, och jag tappar mer luft. Rodden är en mardröm. Jag är Karons båtman och ingen passagerare har betalt tillräckligt, så jag måste ta den jobbiga rutten i Styx.
Arton minuter, trettio sekunder. Jag faller av räcket vid sju reps. Klättrar upp direkt, avslutar, faller igen. Vandrar till hanteln, greppar den som en fiendes hals och vräker upp skiten. Jag svär grovt på norrländska, eller mossespråk och knastrande lav-ljud, åtminstone enligt senare utsago.
Tjugo minuter. Färdig. Svettig. Nöjd. Planen klaffar nästan hela vägen fram till mål, och jag gläds åt att hela tiden bibehållit ett tempo jag planerat. Karon släpper av oss alla, tar lite skinn från min vänsterhand, och kastar en balja vatten över mina tillfälliga träningskamrater. Deras reaktion blir att slänga sig till golvet och göra samma ljud man hör under parningsritualer.
Slutsiffra: 279 repetitioner (8 varv + 23 reps) och glädje. Jag faller inte till golvet, utan går och välkomnar mina tillfälliga 18.1-kamrater tillbaka till verkligheten.
Återhämtningen tar en stund. Jag sitter ned och får i mig lite mer protein.
Eftermiddagslöpning
Distans: 11,1km Tid: 58:14 Tempo: 5:14/km Packning: väger mer nu. Fick lite godsaker för deltagandet. Känsla: mindre sväv. Mer kvid.
Bestämmer mig rätt snabbt för att springa hem. Jag vill se om det går.
Första sju kilometrarna är fullständigt odramatiska, nästan lojt lunkande. Visst är benen tunga, men lungorna tuffar på och det känns rätt bra. Vädret har slagit om och sylferna har stämplat in, samtidigt som Kung Bore nyser en lätt snöyra i ansiktet. Men nuförtiden är det mest bara en parentes. Jag fryser ju inte!
Jag bestämmer mig för att springa 11,1km, vilket innebär en halvmara i dagens distans.
Hur dum kan man bli? Vilken idiot tänker så när han är fräsch och känner sig ok?
Den här idioten.
Efter åtta kilometer är det ruggigt jobbigt. Pannbenet träder fram, och tammeklåen om inte vädurens horn är bastanta idag, efter framgången på 18.1.
När jag stannar är det nära fullständig systemkollaps. Syntax error och uppror i gruppboendet på samma gång. Arslet vill göra utrymning och ansiktet påpekar att en tändsticka kommer antända skinnet snabbare än tidningspapper i en bensindunk.
Ja, dagen är avslutad. Jag är avslutad. Och nöjd. Och trött.
Vilket jäkla äventyr, hör ni. Fan vilken atlet jag börjar bli ändå.
Har efterdyningar i ben och vader nu. Ruggig värk, och vaderna kan säkerligen användas som stekpannor eller kitschiga bordsskivor.
- Fick svaret. He's alive!
Apmycket rörelse dessutom! Du måste ju trycka typ en prinsesstårta () för att kompensera! Eller två goda pizzor! Vad blire? Berätta!
- 21,1 km löpning ( 10+/11,1 båda under timmen) + Crossfit open 18.1 på en och samma dag. Och med bra prestation i allt också. Shit vilken utveckling du har gjort. Kommer ihåg när jag läste din journal för 6-8 månader sen där du nästan gick sönder av lite tyngdlyftning / löpsträckor längre än 4-5km, p.g.a. dina ledsmärtor/besvär. grym utveckling! Verkligen!
Vet att oscarovegren här på brädan fick 10 varv + 1 rep, och han tävlar/tränar dessutom väldigt mycket mer crossfit (dagligen) än vad du gör, med en kroppsvikt på 89-90kg. Så din prestation är faktiskt riktigt riktigt jävla bra. Om man ska jämföra lite. :P
__________________
Citat:
Ursprungligen postat av King Grub
Bara den som inte tränar hårt som tycker att kolhydrater är överskattade. Den som gör det tycker att dom är uppskattade.
Apmycket rörelse dessutom! Du måste ju trycka typ en prinsesstårta () för att kompensera! Eller två goda pizzor! Vad blire? Berätta!
- 21,1 km löpning ( 10+/11,1 båda under timmen) + Crossfit open 18.1 på en och samma dag. Och med bra prestation i allt också. Shit vilken utveckling du har gjort. Kommer ihåg när jag läste din journal för 6-8 månader sen där du nästan gick sönder av lite tyngdlyftning / löpsträckor längre än 4-5km, p.g.a. dina ledsmärtor/besvär. grym utveckling! Verkligen!
Vet att oscarovegren här på brädan fick 10 varv + 1 rep, och han tävlar/tränar dessutom väldigt mycket mer crossfit (dagligen) än vad du gör, med en kroppsvikt på 89-90kg. Så din prestation är faktiskt riktigt riktigt jävla bra. Om man ska jämföra lite. :P
Jag vill sälja den här kroppen och köpa en ny just nu.
I matväg kan vi ju säga att... eh...
- Magnumglass.
- Skål med ostbågar.
- Viltfärs, viltfärs, och åter viltfärs.
- En påse pommes gjord på sötpotatis.
- En proteinbar.
- Två återhämtningsdrycker.
- Nån form av Nocco jag fick slank ned direkt efter 18.1.
- Stoooor skål med müsli, havregryn, och iblandad proteindrink.
- Lite grönt.
- Dubbla wienerbröd.
- Köpte fryspizza, men hade inte aptit att äta den. Får bli imorgon!
Så att... Det behövs ju 1600kcal bara för löpningen.
Stort tack för alla komplimanger!
PS: Jag vill säga att Oscar ändå är flera steg över mig på alla fysiska plan. Han körde ju 1½ timme strongman-träning efter sin 18.1.
Senast redigerad av Rahf den 2018-02-24 klockan 23:12.
Jävla bra jobbat hörrödu. Hade inte du en totaltrasig kropp när du kom tillbaks till Sverige? Helt orimligt att du har lyckats bli en stålman så snabbt isf