Tråden för oss som tränat 10+ år

[Mats J]

Började träna hemma som 15 åring och på gym när jag var 17 år. Har alltid haft som mål att bli så stor och stark som jag bara kan. Första åren bara körde jag utan direkt tanke eller mål. Efter hand gick träningen över mer och mer på kvalite. Varje set utföres med totalt mental närvaro och efter att mobilisera all energi möjligt. Likt Dorian Yates träning. Det som gällde var att slå det jag gjorde förra passet oavsett dagsform, skador etc. det i kombo med mycket mat gjorde att jag ökade brutalt mycket under de 5 första åren. Gick från 68 kg till133 i kroppsvikt. 29 cm i överarm till 50 cm. Tillslut orkade kroppen inte längre och gick in i väggen samt drog av biceps senan.

Tränade vidare men lite lugnare sedan dess. Har fortfarande nu snart 30 år senare inga problem med motivation, skulle lätt kunna träna dagligen OM kroppen skulle palla det. Senaste 2-3 åren märker jag dock av åldern för första gången. Artos i vänster axel som gör att jag har konstant ont och svårt att köra som jag vill, återhämtningsproblem om jag tränar flera dagar i rad, skador som kommer direkt om jag kör riktigt explosivt och tungt.

Trots det är jag fortfarande som i början mentalt, tänker och analyserar min träning varje dag, letar fortfarande efter schemat som ska ge de stora ökningarna, väger och mäter all mat osv. Jobbar på det mentala mycket nu, att försöka inse att jag är 46 snart och kroppen börjar säga ifrån, att försöka lägga mig på en underhållsnivå. Är dock jättesvårt då jag gärna skulle satsa 100% och träning alltid gått före det mesta under åren. Under mina 30 träningsår har jag aldrig missat ett pass i stort sätt, körde med armen i gips efter biceps skadan, med feber eller ställt in dejter, möten eller begravning för att kunna träna.

[Kicken]

Jag började träna när jag var 12-13år och är nu 39, oj det blir 26år! Men många av åren har det blivit väldigt lite träning tex när vi byggde hus så blev nästan inget på 2år.

Efter att vi fått barn (4år sen) och hus så har det varit svårt att få tid till gym bästa fall en gång per vecka, så för ca 2år sen så skaffade jag hemmagym i garaget och det har gjort det lättare att träna, men visst saknar man den sociala biten på gym fast än jag är ganska osocial.

Sommaren 2017 var jag och tittade på en styrkelyft tävling och kom fram till att jag inte skulle helt skämma ut mig på en mindre tävling, så i år har jag varit med i 4 tävlingar!
Tävlingarna har gjort att jag tvingar mig själv att träna regelbundet trots att jag inte är alltid så motiverad eller inte riktigt har tid.

Resultaten efter 26års träning är ju rent av löjliga, men jag mår bra av att träna och tror nog att jag kommer att styrketräna resten av livet.

[Ett Orm]

Började träna vid 14 (är 43 nu) men slutade efter några månader. Började igen - slutade ect, byggde lite tappade allt. Så där höll det väl på fram till ca för ca 10 år sedan när mer eller mindre hela livet rasade ihop som ett korthus med hussvamp och axlarna pajade ihop av stress och dålig arbetsmiljö.

Började träna mer regelbundet och mådde bättre fysiskt och psykiskt och blev starkare, var också tvungen att på riktigt börja intressera mig för vad jag gjorde annars gick jag sönder i kroppen på en gång.
Träning har gått i vågor med väldigt intensiva perioder och andra där jag mest bara sett till att inte tappa vad jag har, och så kommer det väl troligen att fortsätta.
Snittar nu på 2-3 pass i veckan, vilket är lite för lite egentligen. Har även kompletterat med lite pingis då och, mest för det är kul och socialt. Konditionsträning hatar jag, men förhoppningsvis hittar jag en form jag gillar även där.

Att sluta helt är inget alternativ då jag blir ett vrak på kort tid med ont i leder och orkeslöshet.
Jag är inte alls stark eller stor och kommer inte att bli det heller, men jämfört med om jag inte hade tränat alls så är det ok. Jag tycker jag fått ut vad jag stoppat in typ.
Jag tror dock att jag fortfarande har lite kvar att krama ur den skruttiga DNA-spiralen om jag lägger manken till, men de där 43 åren börjar märkas så man får hoppas att manken kommer snart isf.
Viktigast för mig är till sist och syvende att hålla formen och vikten stabil och inte gå bakåt.

[Chares]

Jag tränade nästan inget gym fram tills det att jag var kanske 25, har dock tränat kampsport hela livet av och till till för några år sedan.

Jag började gymkarriären med att försöka träna någon slags bodybuilding tillsammans med en kompis som var någon slags gymkille. Det var olika pass från muskeltidningar eller annat han hade läst. Det hela var lite haffsigt men de första åren gick det ändå framåt.

Tränade sen av och till kanske 1-2 år i rad sen något halvår till års uppehåll pga olika saker i livet.

För ca 4 år sedan så återupptog jag gymtränandet efter kanske 1 års uppehåll och började med någon variant av starting strength. Att faktiskt ha som mål att bli starkare och inte primärt för att se bättre ut i spegeln gjorde under för min motivation. Jag har sedan dess fortsatt med mer styrkelyftsbaserad träning.

Allt gick framåt ganska bra med progression tills dess att jag fick småbarn för ca två år sedan. Det innebar svårigheter att få kontinuitet i träninigen och det har sedan dess mer blivit en jakt för att komma ikapp.

Det som driver och motiverar mig är att jag vet att jag trots att jag är 37 fortfarande kan bli starkare än jag någonsin varit, att det finns lyft som jag kommer kunna göra om jag bara får till lite sammanhängande, längre, tid. Jag jagar fortfarande drömmen om att en dag bli stark.

En annan sak som motiverar mig är att jag träffat massa lyftande vänner på internet som jag pratar med dagligen. Att bara se kompisars lyft på insta, att höra om PB eller om skador gör att träningen blir en integrerad del av mitt liv.

Har även lyckats få frun att börja lyfta tungt så det finns ändå förståelse inom familjen när jag kanske prioriterar att gå till klubben 2.5h någon dag under helgen om jag inte fått in tillräckligt många pass på lunchen i veckan.

[ceejay]

Fack, är jag så gammal?


Jag ska fortfarande bli asstark. Motivationen är ok.

[Raschmus]

Tränat i 12 år. I början var det bara lyfta svintvungt hela tiden och sluta träna i juli till förmån av supa och armbrytning. Nu är väl motivationen snarare att inte göra diskarna ännu sämre, bli stark i bänkpress och vara semigrov även på ålderdomshemmet. Sällan jättemotiverad att träna, ser det som en timmas arbete med annan lön än just pengar.

[Anders The Peak]

Hålla motivationen uppe. Det handlar i botten om att skapa vanor som är beroendeframkallande.

Motivation skapar man/kvinna/hen med att se till att kroppen både är och ser rippad samt hålla sig lagom muskulös året runt.



Över tid handlar det inte om hypertrofi utan fila på rutor och fibrer och absolut inte efter 15-20 års träning.

[zol]

Kul att vi är ett gäng gamla rävar här!

Började runt 2000 och tränat till och från sen dess. 35 år idag.

Kommer i början av karriären när jag precis hittat den heliga gralen, Max-OT. Kan verkligen sakna hur peppad man blev av att göra ökningar varje vecka.

Motivationen idag:
- Tror naivt jag kommer öka om jag bara ändrar träning lite.
- För ytlig för att sluta.
- Hittar motivation genom att ändra saker. Scheman, träningsmetoder, deff, bulk etc.

[Crillos]

Är i medelåldern och tränat sen tonåren. Tränar inte för storlek längre. Satsar på kvalité. Vill ha mer hårdhet i musklerna. Mer densitet. Och så förstås blickarna från de yngre damerna. De i min ålder är inte mycket att ha...

[LoveMachine]

Det beror på vad man menar med träna och hur man räknar sina tio år. Jag har tränat nån sport i 25 års tid. Styrketräning utan längre avbrott i 9 år. Kendo i 15 år med tre års avbrott utspritt, men också ett år där jag hade 2 pass om dagen i genomsnitt.

Men jag är fet och svag lik förbannat, men inte lika fet och svag som jag skulle varit annars.

[RassK]

Jag är 33 år och har tränat i 13 år och är idag starkare, rörligare, friskare både fysiskt och mentalt och i bättre form än jag någonsin varit förut. Ju äldre man blir desto smartare blir man med sin träning, man tränar mer selektivt, minimalistiskt och optimalt samt optimerar alla livsstilsfaktorer runt träningen som ger resultat inte bara från träning utan en stabil fysisk och mental hälsa: kost, sömn, mental träning och återhämtningsträning.

Jag tror inte på motivation, det är som en kort medvind. Skönt att ha men man kan inte basera någonting på det. Det som driver utvecklingen framåt är rutiner och vanor som man framodlat och förädlat över längre tid.

Jag har tävlat i princip allt som finns att tävla i och skadat alla leder i kroppen på grund av ett otyglat ego. Sen flera år tillbaka har jag inte tävlat mot någon annan än mig sjävl och den manen jag var igår. Och jag vinner varje gång, varje dag.

[kaspen]

Jag har tränat till och från sen år 2002. Träningen är idag bara nåt jag gör. Jag lägger ingen som helst prestige i de vikter jag tar, vad jag väger eller vad min kroppsfett är på. Jag kör bara det som roar mig och försöker att inte tappa så mycket. Att lägga på mig något kilo muskler eller tappa någon procent kroppsfett bidrar inte på något sätt till livskvaliteten. Däremot gillar jag välmåendet av träningen och att jag känner mig frisk, hyfsat uthållig och stark.

Jag blev tidigare extremt imponerad av folk med grymma fysiker. Idag med lite perspektiv känns det bara ytligt och ovärt. Men alla gör ju sina val.

[Hemi]

Ursprungligen postat av Slartibartfast

Jag har tränat regelbundet på gym sen 2001. Är 39 år gammal. Hur gör ni för att hålla motivationen uppe? Är det ens nödvändigt för er? Numera tränar jag mest på disciplin/rutin. Ser det som en viktig investering i min ålderdom. Jag kommer styrketräna 2-3 gånger i veckan resten av livet oavsett.

Ja. Om motivationen skall överleva buss/bil/tågresa, parkeringsplats, gymmedlemskap, diverse ansträngningar som inte har med själva muskelanspänningen i övningarna att göra os osv då kan jag förstå att man kan tappa motovation/tid och ifrågasätta om det är nödvändigt.
Inte så länge det handlar om den 12 reppen i en serie pull ups t ex. Det är den hårda biten, för mig och skall vara det.

Ursprungligen postat av Slartibartfast

Man uppnår 90%+ av sina resultat under första 4 åren av träning. Efter 35 är det mest att bromsa, eller lyckas optimera för att uppnå dom sista 10%. Vad är värt för er? Sikta på progression, eller träna hälften så mycket och behålla nuvarande nivå?

Det beror på det. Bara om du tränar efter exakt samma modell hela livet. Jag hittar ständigt nya grejer jag kan börja från nästan noll med. Sedan om vi tittar på vissa saker så kan de utvecklas långsamt hela livet och man kan tekniskt bli bättre även fast den fysyiska toppen kanske var vid 25.

[Lafayette]

Träning är för övrigt a walk in the park om man jämför med att laga mat. Ett tung pass är inget jämfört med att komma på vad man ska äta, stå och laga matlådor, gå och handla och diska, fy bövelen så tradigt.

[Sverker]

Har tränat i drygt 35 år. Var som bäst under de första åren av Kolozzeum. Nu är jag några kg muskelmassa lättare, äter kanske 1000 kcal mindre, behöver en timme mindre sömn och får köra lite försiktigare på gymmet.
Tidens tand gnager på muskler och fästen. Återhämtningen är sämre, kan bara pressa kroppen med 4 pass i veckan. Behöver fler uppvärmingsset innan jag vågar gå tyngre. Småskador sitter i flera veckor. Livet borde vara pest.


Men det är det inte. Kraven på en själv är mindre. Träningen drivs av en inre motivation som bara är där. Träningen har blivit en naturlig del av livet. Arbetet tar tid men barnen är utflugna. På 1990-talet var gymmen sällsynta med korta öppettider. Nu finns gym över allt. T o m på jobbet ifall jag skulle vilja. Det är enkelt att träna och snabbt komma hem.

Rätt nöjd med livet.