Lidingöloppet
Innan
Tryckte i mig så mycket skit jag kunde i fredags; Ben and Jerrys, godis, gifflar och mat. På lördagsmorgonen blev det pasta och köttbullar samt resterande gifflar. Två timmar innan loppet åt jag upp de tre mackorna som jag hade med mig. Kände mig så pass fullproppad som jag kunde göra utan att behöva riskera håll i tid och otid. Precis innan start så joggade jag runt lite och var noga med att stretcha ut ljumskarna samt höger baksida, de två områdena som jag brukar känna av vid längre distanser.
Loppet
0-20 km
Första biten fick jag tänka på att hålla igen, folk stack iväg i alldeles för högt tempo. Min GPS-klocka skvallrade om fem min/km-tempo. Sagt och gjort så lät jag folk springa ifrån mig medan jag lade mig någonstans kring 5:40-tempo. Det tog inte så långt tid förrän jag hade kommit in i mitt nötar-tempo. Jag hade två podcasts förberedda som jag försökte intressera mig i medan kroppen gick på autopilot. Dagsformen skvallrade om att sub tre timmar var långt ifrån omöjligt. Jag fick även en boost av att terrängen inte var lika jävlig som jag hade föreställt mig. Visst, det kom backar hyfsat frekvent, men inte så många jävliga.
Jag skulle säga att första 20 km var exakt enligt min plan: man var trött men samtidigt på autopilot.
20-25 km
Nu började det att bli lite jobbigare. Distansmarkeringarna vid banan gav både en boost samt sänkte mig. Man blev glad över att det närmade sig slutet samtidigt som exempelvis sju km ändå är en bit till. Jag hade dessutom börjat få rejält ont i fötterna, gammal hederlig skoskav. Någonstans här så bytte jag till musik, något som ökade motivationen.
25-28 km
Aborrebacken. Hahahahaha. Jag hade inte gått i någon backe hittills, faktum är att jag snarare blev förbannad på de som gick i backarna då de blockerade mig som löpte i dom. Nu hade jag börjat bli rejält sliten och kommer då till en vänstersväng som ser ut att gå lodrätt uppåt. Helvete! Förstod direkt vilken backe det var. Jag försökte inte ens utan lutade mig framåt och gick i rask takt uppför den värsta delen.
Det kom även en till backe innan loppet var över, en backe som var så pass jävlig att jag gick även i den. Den här delen av banan var riktigt tung!
28-30 km
Här hade man självklart vittring. Jag hade inte förmå mig själv att öka så pass mycket i tempo att jag riskerade att spränga mig(hade ju som mål att verkligen ta ut mig till max) utan det blev bara en liten ökning av tempot. På den långa målrakan var jag så pass fräsch att jag kunde lägga av en hyfsat mäktig älg-spurt.
Stats
Distans: 30,4 km
Tid: 2:49:48
Snittempo: 5:35 min/km
Uppnådde mitt mål med marginal samt slog alla bekanta och vänner som tävlade i år. Jättenöjd och stolt över resultatet.
Efter
Hade så ont i fötterna att jag knappt kunde gå. Fick gå i strumplästen. Uppenbarligen var mina nya skor inte tillräckligt insprungna. Jag var även öm i benen, men inte på något extremt sätt. Humöret, innan jag hade fått i mig lite godsaker och bira, var minst sagt halvdant. Tände till på minsta grej och fick be om ursäkt till morsan ett par gånger
Det här skäms jag över...
Jag var ett svin i spåret, ett äkta prakt-arsel. I mitt vanliga liv så är jag ganska bufflig och så mot polare men annars väluppfostrad och snäll. Det var jag inte i lördags. Eftersom att jag var i den sista startgruppen men höll ett tempo som skvallrade om att jag borde ha varit i en tidigare startgrupp så sprang jag bara om folk, jag blev aldrig omsprungen. Jag måste ha sprungit förbi flera hundra personer. Vi hade blivit tillsagda att man skulle hålla sig till höger om man sprang långsamt och till vänster om man sprang snabbt. Låt oss säga att i princip ingen som sprang till vänster i spåret sprang snabbt. Efter ett tag så tröttnade jag på att göra omkörningar i diken eller springa upp i skogsbrynet. Jag tryckte mig förbi dom istället. En utsträckt arm rakt fram som jag lade mot personens vänstra axel samtidigt som jag tryckte bort personen och tog mig förbi. Höll inte personen ifrån tillräckligt så blev jag förbannad och satte en axel mot axel när jag körde om. Jag insåg att jag betedde mig illa men jag tänkte inte låta mina medlöpare sabotera min tid.
Missöde 1: Jag var en av få som sprang snabbt nedför. Kör om en snubbe i diket och hoppar upp på banan lite för tidigt. Min fot möter hans fot och han snubblar framåt. Som tur var så lyckades han parera och hålla sig uppe.
Missöde 2: Jag kör min buffliga omkörnings-taktik. Tjejen jag gör det på gillar det INTE: "FÖR I HELVETE TA DET LITE LUGNT!". Detta är precis innan Aborrebacken och jag börjar gå strax efter omkörningen. Är väldigt nervös för att hon ska springa i backen och komma ifatt mig och fortsätta utskällningen.
Jag är lite stolt över att jag sket fullständigt i vad andra tyckte och gjorde min grej samtidigt som jag skäms över att jag betedde mig osportsligt och illa.
Sammanfattning
Jag följde min game-plan fullt ut. Alla saker som jag tänkt på innan gjorde jag: hitta MITT tempo och nöta det, släppa lös i nedförsbackarna, lagom fart i uppförsbackarna samt lyckas koppla bort det jobbiga under merparten av loppet. Jag kom med marginal under tre timmar. Om jag springer nästa år igen ska jag sikta på 2:40 h, känns som att jag vet hur jag ska gå tillväga för att uppnå det.
LL var ett kanon-arrangemang där allt var väldigt väl uppstyrt, kan varmt rekommendera det. Allting gick väldigt smidigt.
Tack och bock!