Citat:
Ursprungligen postat av CalleP
Dels har jag tänkt vad är det värsta som händer, att jag får en ångest attack och är helt okej men att det händer då försvinner åtminstonde en del av problemet.
Nu har det aldrig hänt för mig men visst har känt mig bra obekväm i många sociala sitatuioner men inte så mycket längre.
|
Jag blir så trött av en attack att jag kan somna flera timmar. Det är ju jättebra om det finns möjlighet till det, men då måste jag vara hemma och ingen som behöver mig eller kanske kommer att behöva mig för något alls. Känner att jag behöver nån slags garanti på att då inte bli störd och det är väldigt mycket som måste klaffa (+skammen över det) för att jag skall ha möjlighet att kunna "omfamna" panikångesten. Dessutom funkar ju som sagt bara det hemma, utan krav eller planer för resten av dagen, samt att både fru och son inte ser det så det oroar dem.
Citat:
Ursprungligen postat av Fredszky
Klär av kvinnor med blicken. Tänker på sex. Fylliga kvinnobröst i synnerhet.
Funkar rätt ok. Reptilhjärnan byter fokus.
|
Värt att försöka med tänker jag. Tack. Tänker bara om det är som idag, att stirra på någon och klä av henne med blicken, ångestsvettas och djupandas samtidigt. Då traumatiserar jag förmodligen den jag stirrar på
Men mentala bilder av det tidiga 2000-talets kvinnorumpor med åtsittande lågt skurna midjor i byxorna, svanktatuering och stringkant kanske kan funka att visualisera och fokusera på?
Citat:
Ursprungligen postat av David_wigren
Att ha den här typen av ångest är bland det värsta man kan drabbas av. Det är som att från ingenstans bli kidnappad av osynliga män och skenavrättad för att sen bli slängd tillbaka in i vardagen utan att dem runt dig såg något. Och om de såg något så tror de snarare att du är ett labilt miffo. På ett sätt hade det varit bättre om man blev skenavrättad på riktigt. För då hade du haft en cool story om hur du överlevde ett gäng talibaner som skenavrättade. Nu istället har du bara skam och andras oförståelse för psykisk ohälsa. Och till råga på allt så kommer de osynliga männen komma tillbaka. När? Det vet ingen. Det kan vara om 5 minuter, 2 dagar eller 40 år.
Jag hade mycket panikångest under våren 2013. Jag har inget tips att lösa det. För mig gick det över.
|
Just väntan på ångest, när/om det kommer tillbaks är ju inte panikångest men väldigt jobbigt. Är som han rapparen som satte tv-i-tv i folks bilar. "Yo dawg i put a tv in ya tv so you can watch tv when you watch tv" fast här är det: "Jag har installerat ångest över att du skall få ångest så att du kan ha ångest även när du inte har ångest"
Citat:
Ursprungligen postat av Lafayette
Jag har haft så många brutala attacker så är inte så rädd för dem längre så det är skönt. Känner igen det så väl. Det värsta är att försöka dölja det, acceptera attackerna är bra. Att du måste våga visa att du mår dåligt och inte skämmas är det första du måste göra.
|
Det där är bra, men det funkar nog bara om inte någon annan drabbas eller störs över att man har ångest, och man inte förlorar det värdet/anseendet/tilliten andra kanske har av dig. Jag skulle tex må jäkligt dåligt av att min son eller fru fick se min ångest. Det är därför jag skrev att jag tycker det är svårt som heterosexuell medelålders man (antagligen även vit påverkar med) att ha ångest. Ett barn, en kvinna eller en homosexuell det är ju inte alls samma stigma med ångest, känsloutbrott osv. Man tappar så mycket av sitt värde med den typen av beteenden, och är det värdet redan lågt så blir man värdelös. Man kan egentligen inte ens nämna att man tappar värde av det utan att tappa värde, men för förklaringens skull var jag tvungen att nämna det.
Citat:
Ursprungligen postat av TotteShaped4Life
En vän till mig tog betablockerare inför vissa situationer och det hjälpte.
|
Citat:
Ursprungligen postat av kvarnis
Seloken 25 mg funkar, har det på recept i akutfall det tar inte bort ångest, endast det sympatiska påslaget dvs hjärtklappning och svettningar.
|
Skall läsa på litegrann, tackar.