Citat:
Ursprungligen postat av chidde
Helt ratt, lite ungefar som gym
Resultat kommer inte genom att trana, man maste ata och vila ocksa
Bortsett fran produktkunskaper inom forsaljning sa ar talformaga och personlighet minst lika viktigt
Jobbintervjuer ar ju lite som forsaljning, arbetsgivaren/rekryteraren vill salja jobbet till kandidater och kandidater vill salja sina erfarenheter
|
Nu har ju jag ingen ”riktig karriär”, men jag en uppfattning om vad som behövs för att skaffa en, och min uppfattning är att det citerade stämmer så jävla väl. När det gäller att ”lyckas” (inom citattecken, för vad fan betyder det egentligen att lyckas?) så gäller:
Politik > allt.
Och med ”politik” menar jag inte osexiga farbröder och tanter som har floskelfyllda debatter på teve, utan vidare bemärkelse, i betydelsen mellanmänskliga relationer och maktstrukturer. Vem som känner vem, vem som sagt vad till vem, vem som är skyldig vem vad, och framförallt, vem som är omtyckt och respekterad.
Med tanke på att det här är ett bodybuildingforum ligger det nära till hands att som fallstudie titta på en person jag själv är fascinerad av och har läst mycket om: Arnold Schwarzenegger, världens kanske mest lyckade person. Arnold kom inte dit han är idag för att han hade störst muskler. Och sannerligen inte för att han är bäst skådis eller kunnigast politiker. Utan för att han är en listig räv som kände rätt personer, sa rätt saker, tryckte på rätt knappar, odlade rätt relationer, ljög när det behövdes, och i allmänhet byggde upp ett fantastiskt varumärke av sig själv.
”It doesn’t matter how good you are at something if you don’t know how to market yourself”, har jag hört Arnold säga i en intervju.
Jag brukar även tänka på en person från mitt eget liv: en gång när jag pluggade till copywriter gick jag på en Tinderdejt med en tjej som jobbade som det där andra stora yrket inom reklam: art director. Det här var givetvis intressant för mig, eftersom jag gick på en skola där många av eleverna pluggade till AD, som det förkortas, och jag i allmänhet var nyfiken på branschen.
När jag frågade henne om hon hade utbildat sig reagerade hon nästan som om jag sagt något dumt, eftersom, menade hon, utbildning inte spelade någon som helst roll; det som spelade roll var att ”you’ve gotta hustle” (hon var engelskspråkig).
Hon gav mig ingen utförlig förklaring av vad ”hustle” innebär, men jag fattade intuitivt vad hon menade: att sköta politiken; snacka med rätt personer, ta plats vid rätt bord på rätt fest, knyta rätt kontakter, dra rätt sorts skämt, osv.
När jag frågade henne hur hon kommit över en fin lägenhet på Södermalm svarade hon samma sak: ”you’ve gotta hustle”.
Bland några av mina skolkamrater ansågs jag vara en av de mer talangfulla på skolan när det gällde att skriva och att hitta på kreativa idéer. Men jag hade alltid en oro över att min valda karriär skulle gå åt helvete iallafall, eftersom jag visste att jag var helt värdelös på politik/hustling. Jag har alltid varit en sån där som har stora problem att ens få en klasskamrat att sätta sig vid mitt bord i matsalen. Hade jag varit en rollspelskaraktär hade jag haft lågt Charisma-värde, som jag brukar säga. Denna oförmåga hade redan satt käppar i hjulet under utbildningen: jag var en av få elever som aldrig fick praktikplats. Så jag gjorde kanske rätt som hoppade av till slut.
Även mitt nuvarande jobb har jag fått via politik, närmare bestämt svågerpolitik. Min chef är släkt med mig.
Jag vet, ”sluta prata om dig själv”, men jag tyckte det illustrerade min poäng.