Ett liv utan barn?

[Ladugårdsdörr]

Ursprungligen postat av svenbanan

Och kanske blir det ännu enklare (mentalt och emotionellt alltså) att flytta långt bort om man inte har starka band till sina päron.

Kanske får man starkare band till sina päron om de är närvarande då man växer upp än om man växer upp som "nyckelbarn".

Det är inte den primära faktorn. Saknas framtid och det finns andra möjligheter så flyttar man, så enkelt är det. Alla mina syskon har flyttat och tänker inte återvända trots att vi växte upp med morsan hemma, engagerad farsa, far- och morföräldrar och större delen av släkten inom några mil. Långpendling eftersom det finns få vettiga jobb i regionen och sätta mina barn i en nedläggningshotad skola där de primärt blir ett integrationsverktyg är inget seriöst alternativ.

[svenbanan]

Ursprungligen postat av Ladugårdsdörr

Det är inte den primära faktorn. Saknas framtid och det finns andra möjligheter så flyttar man, så enkelt är det. Alla mina syskon har flyttat och tänker inte återvända trots att vi växte upp med morsan hemma, engagerad farsa, far- och morföräldrar och större delen av släkten inom några mil. Långpendling eftersom det finns få vettiga jobb i regionen och sätta mina barn i en nedläggningshotad skola där de primärt blir ett integrationsverktyg är inget seriöst alternativ.

Vem sade att det var den primära faktorn?

Även sekundära faktorer kan ju rimligtvis påverka. Annars vore de ju inte ens faktorer...

Så ifall man inte bor i en region som helt saknar arbetstillfällen etc så kanske dessa sekundära faktorer väger tyngre än vad de gör i ditt specifika fall...

[wintersnowdrift]

Ursprungligen postat av Ladugårdsdörr

Du tänker alltså att om man kryper runt och leker med legobilar tillräckligt mycket så kommer ens barn inte flytta till Australien? Att vår generation i så stor grad flyttar långa sträckor beror naturligtvis inte på hur många gånger farsan körde till bortamatcher eller byggde lådbilar. Vi flyttar därför att det är inte bara möjligt utan även väldigt enkelt. Vi flyttar därför att kulturen att gå i sin fars fotspår inte längre finns. Vi flyttar därför att vi inte ser någon framtid i landsbygd och småstad.

Att man känner sig ensam har ganska lite att göra med var ens familjemedlemmar och vänner bor. Det är nämligen även väldigt enkelt med dagens teknik att hålla kontakt med människor i andra världsdelar, även om man inte kan ses så ofta rent fysiskt.

Huruvida ens barn vill prata med en trots att de flyttat till andra sidan jorden tror i alla fall jag har en del att göra med vilken relation man skapade till dem innan de flög ut ur hushållet.

Samma teknik som gör att vi kan hålla kontakten gör för övrigt också att man faktiskt kan bo på landsbygden och samtidigt ha ett högkvalificerat, välbetalt jobb. Jag och min sambo bor på hans föräldragård ute på vischan och jobbar mycket på distans. Hans kollegor sitter i Bangalore och Silicon Valley, mina är spridda över Sverige. Det kan mao vara lika enkelt att bo kvar där man har sina rötter, som att flytta till andra sidan jorden.

[Diomedea exulans]

Ursprungligen postat av wintersnowdrift

Huruvida ens barn vill prata med en trots att de flyttat till andra sidan jorden tror i alla fall jag har en del att göra med vilken relation man skapade till dem innan de flög ut ur hushållet.

Tror med på detta. En vän till mig är ett extremexempel. Efter att hans föräldrar skiljdes när han var ca 20 så bröt han kontakten med sin pappa helt. Han har förklarat att det mycket beror på att hans pappa aldrig uppfyllde sin papparoll ordentligt, han var t ex frånvarande mycket under uppväxten. Han ser sin pappa idag som en "random farbror" och ser ingen anledning att ha kontakt med honom än med någon annan random farbror.

Klart det känns mer motiverat att hålla kontakten med någon man känner utan och innan och litar på fullt ut än någon som bara varit en vag bekant i princip.

[Leeee]

Det är väldigt sällan en som fått barn ångrar sig, däremot ångrar sig många som inte fått det?

[mulliy]

Ursprungligen postat av Leeee

Det är väldigt sällan en som fått barn ångrar sig, däremot ångrar sig många som inte fått det?

Alltså det här argumentet. Vilken enorm tabu att ens kunna erkänna en sådan sak för sig själv. Jag tycker att jag kan se det i vissas ögon. Trötthet säger då alla föräldrar, men jag tycker det ser ut som dom har tappat livsglädjen och nu lever zombiemode där det bara handlar om att vara där för barnet.

[shut teh face]

Ursprungligen postat av mulliy

Alltså det här argumentet. Vilken enorm tabu att ens kunna erkänna en sådan sak för sig själv. Jag tycker att jag kan se det i vissas ögon. Trötthet säger då alla föräldrar, men jag tycker det ser ut som dom har tappat livsglädjen och nu lever zombiemode där det bara handlar om att vara där för barnet.

Ibland är det så för föräldern, vissa barn kan vara omständiga och kanske ha diagnoser. Men ofta (min fördom) är det självvållat genom att man har varit en slapp förälder. Barn behöver kärlek och respekt men de behöver också gränser, tydliga sådana och en förälder som faktiskt uppfostrar barnet. Annars kommer vardagen vara hemsk för alla i barnets närhet (kanske resten av livet )

Sen har vi bebisperioden, som kan vara brutalt intensiv, men den är ju övergående.

[Leeee]

Ursprungligen postat av mulliy

Alltså det här argumentet. Vilken enorm tabu att ens kunna erkänna en sådan sak för sig själv. Jag tycker att jag kan se det i vissas ögon. Trötthet säger då alla föräldrar, men jag tycker det ser ut som dom har tappat livsglädjen och nu lever zombiemode där det bara handlar om att vara där för barnet.

Trött blir man vid mindre sömn oavsett anledning, skillnaden med barn är att dom ger en glädjerus flera gånger om dagen

[Rahf]

Ursprungligen postat av Leeee

Det är väldigt sällan en som fått barn ångrar sig, däremot ångrar sig många som inte fått det?

Ursprungligen postat av mulliy

Alltså det här argumentet. Vilken enorm tabu att ens kunna erkänna en sådan sak för sig själv. Jag tycker att jag kan se det i vissas ögon. Trötthet säger då alla föräldrar, men jag tycker det ser ut som dom har tappat livsglädjen och nu lever zombiemode där det bara handlar om att vara där för barnet.

Ursprungligen postat av Leeee

Trött blir man vid mindre sömn oavsett anledning, skillnaden med barn är att dom ger en glädjerus flera gånger om dagen

Nu har Leeee en väldigt bra poäng. Men samtidigt vill jag poängtera att olycka över att ha skaffat barn inte är något man uttrycker. Det finns liksom inget läge där man kan hitta sympati ifall det gnälls att barnet har förstört ens liv.

Sen att föräldrar ser trötta och less ut kan både ha med sömnbrist och deras individuella personligheter att göra. Min syster är ett jäkla energiknippe även om hon haft en tung period. Hennes sambo speglar lättare sin utmattning och är den typen av förälder som kan stirra ut i intet under perioder. Men båda två uttrycker ändå liknande glädje över sina barn och varandra.

[Langster]

Att ångra att man skaffat barn är lite som att ångra att man inte tog livet av sig igår.
Eller att önska att man fick mörda någon och komma undan med det.
Normalt funtade människor driver nog inte in i de tankebanorna på allvar. Men det är säkert jättemånga som önskar att de kunde vara barnlösa i en vecka eller så ibland.

[xan]

Ursprungligen postat av Langster

Att ångra att man skaffat barn är lite som att ångra att man inte tog livet av sig igår.
Eller att önska att man fick mörda någon och komma undan med det.
Normalt funtade människor driver nog inte in i de tankebanorna på allvar. Men det är säkert jättemånga som önskar att de kunde vara barnlösa i en vecka eller så ibland.

Tja, varför inte? En normalt funtad person hade ju inte önskat att sitt barn skulle gå upp i rök, men kanske att man själv inte var förälder och hade ansvaret. Vissa barn även i vuxen ålder kan ju göra livet riktigt jävla surt för föräldrarna, och det är inte säkert att de får ut något av relationen.

[r3mpuh]

[Alexton]

Ursprungligen postat av Leeee

Det är väldigt sällan en som fått barn ångrar sig, däremot ångrar sig många som inte fått det?

Jag arbetade ett antal år i en leksaksbutik.

Tror rätt många kanske inte direkt ångrar sig men helt enkelt väljer direkt prioritera ned sina barn som en bisyssla till sitt egna liv.
"De finns i ens liv men någon föräldraroll ska jag egentligen inte ta utan jag har gjort min del och försöker bara få så mycket tid till mig själv som möjligt"

Otroligt oengagerade och bryr sig egentligen inte mer om barnen än att de får mat / kläder samt något leksak då och då så de håller käften.

Typ "Man ska ha barn för det är det folk gör"

[Leeee]

Ursprungligen postat av Alexton

Jag arbetade ett antal år i en leksaksbutik.

Tror rätt många kanske inte direkt ångrar sig men helt enkelt väljer direkt prioritera ned sina barn som en bisyssla till sitt egna liv.
"De finns i ens liv men någon föräldraroll ska jag egentligen inte ta utan jag har gjort min del och försöker bara få så mycket tid till mig själv som möjligt"

Otroligt oengagerade och bryr sig egentligen inte mer om barnen än att de får mat / kläder samt något leksak då och då så de håller käften.

Typ "Man ska ha barn för det är det folk gör"

Sådanna människor kanske inte är redo att ha barn.
Jag kan dock tala för mig själv enbart och jag längtar hem från jobbet varje dag för att komma hem och få kramar och pussar från dottern, höra hennes skratt och leka med henne.

Många sa till mig att jag skulle bli galen av papparollen och längta tillbaka till mitt Playboy-liv men jag älskar verkligen familjelivet och har aldrig varit lyckligare. På ett sätt lite skrämmande för nu är man rädd att förlora det man har