Blåvitts äventyrspraktika - Sidan 56 - Kolozzeum Forum

blåvitt · 2019-04-06, 22:33

Hahah jo, svettigt var det ju. Men mkt snällare terräng än keb ändå

är lite annat på skidor också

blåvitt · 2019-04-07, 11:44

Dagens förmiddagstur blev 4km lång med en stigning på 450höjdmeter. 1,5h upp, sen hittade jag ett RIKTIGT fint åk ner i skogen längs med en lång rygg. Eftersom det var så najs så tänkte jag inte riktigt på vart det tog mig. Fick skida över sjön i cirka 1h för att komma tillbaks till fjällstationen. Skate är inte roligt med topptursgrejor! Hahah

Vilket liv man lever, massvis med turer bara runt krönet.

blåvitt · 2019-04-07, 12:55

4 km lång var ju bara vägen upp kom jag på nu. Ner till sjön kanske 2km och därifrån till stationen kanske 7km

blåvitt · 2019-04-07, 16:38

Blev cirka 2h på turskidorna som eftermiddagsprojekt även idag. Strålande sol och fantastisk utförsåkning! Hade aldrig trott att jag skulle vara så här stabil på turskidorna när jag ställde mig på dem i början av säsongen

blåvitt · 2019-04-07, 19:11

Blev så fint ljus genom köksfönstret när jag satt och åt middag så jag kastade mg ut på skidorna för en vända till. Otroliga dagar nu!

blåvitt · 2019-04-07, 19:26

Jävla hattigt journalförande idag. Så går det när man är hög på endorfiner ^^ En sammanställning:

Totaltid: 6h
Total stigning: 1600 höjdmeter
Total distans: 23km (11km nedförsåkning... utan liftsystem. Galet)
Totalt fin snö
Totalt gött väder
Totalt asbra dag

Jag får ångra mig skuggan jag kanske är en övermänniska ändå

blåvitt · 2019-04-08, 18:44

Idag blir vilodag! Jobbar till 12 imorgon så sitter och planerar min andra halva av dagen. Har utforskat Saltoluoktas närområde och mer eller mindre loopat ganska små, fina sluttningar vilket har gett mkt höjdmeter fördelat på kort distans och kort tid, vilket i sin tur har gett stora kvantiteter fin utförsåkning bland fjällskog som bundit fast lössnön. Nu är det dags att ta mig an något lite mer äventyrligt aka kämpigt och kalblåst, så jag kikar på två möjliga turer. I båda fallen handlar det om att gå väldigt långt för att få åka i väldigt bökig terräng utförs, och väldigt mkt stök per vunnen fallhöjdsmeter att bränna ned för... det ska inte bara vara roligt

blåvitt · 2019-04-09, 19:45

3 mil
Totalt 1100 meters stigning
5h30min nästan nonstop skidförflyttning

När jag jobbar på stationen under förmiddan så växlar vädret mellan cirka noll sikt och tjocka snöflingor till strålande sol. Äter min lunch, funderar ett slag på vad det nu är jag ska göra idag, och står på skidorna 13.30. Solen värmer mig väl och det tar bara några minuter innan jag bara har på mig understället på överkroppen. Formligen springer upp de första 300 höjdmetrarna på 30min innan jag sänker tempot och påminner mig själv att jag behöver ta det lugnt, jag ska ändå vara ute i 5h enligt planen. Når min första topp Gejnutoalgge 787möh efter 1h ute, precis enligt plan. Vädret har blivit mkt värre, jag har dragit på mig skaljackan och fryser lite om händerna. Fortsätter mot Njalásjgoabrre 867möh som är fullständigt omringat av renar. Det är kalvningssäsong så att stressa dom med min närvaro är mer än vanligtvis inget alternativ, och jag får böka runt länge för att ta mig till toppen utan att störa de vackra djuren.

Sätter därefter sikte mot Namnlös topp 1140möh och krigar på. Föret växlar mellan blankis, vindpackad frigolitsnö och lös drevsnö som når mig till höfterna. Stenigt överallt, och de bästa vägarna upp innebär att jag pajar skidorna - jag får alltså ta de sämsta vägarna upp. Längre upp så är det bara blå blankis upp mot toppen. Jag skär in med skidornas stålkanter i isen och vilar min vikt på dessa enstaka millimeter för att få fäste. En dålig vinkel eller ett felskär innebär ett fall och ganska många meter is och sten innan det tar stopp. Kommer svettig upp till toppen och tänker FYFAN. Vädret är så benhårt här att jag känner att min vänsterhand håller på att bli stelfrusen. Jag tittar bort mot nästa topp, Njalásjbjakkte 1091möh, och undrar hur den bestigningen kommer se ut. Precis då kikar solen fram, och om det finns en gud så sa han där och då till mig att titta här, hur solen speglas i tusentals kvadratmeter av blankis på den här bergsidan du hade tänkt gå upp för på skidor. Borde ha tagit med mig stegjärn och snöyxa tänker jag och skrattar åt mig själv. Det här skulle ju bli en mysig tur! Bestämmer mig för att avbryta och åka hem. När jag står där på min näst sista topp är klockan vad jag trodde att den skulle vara när jag var på min sista. River av stighudarna och åker ner i läsluttningen trots lavinfaran det innebär - den där isen är en garanterad dödsfälla. Kort glädje av att pumpa lössnö innan jag måste svänga ut ur grytan för att inte tappa för många höjdmeter. Skråar ner mot vinterleden i dalgången som kommer leda mig hem. Riktig taskig utförsåkning, sämre än jag trodde. Halvvägs stakar jag genom djupsnö, halvvägs navigerar jag försiktigt över isfläckar, mellan stenar och runt renar. Får inte riktigt upp någon fart. Vänster hand börjar kännas riktigt stelfrusen. Jag testar att vicka på fingrarna och mkt riktigt, det är långsamma, klumpiga böjningar som jag får till. Drar av handsken och kikar, inga akuta frostskador. Det är mitt jävla Reynauds som spökar igen. Tar mig ner till leden men har panik för handsituationen så lossar bara på hälarna innan jag börjar åka skate i uppförslutning på topptursskidorna. Måste få upp puls och svinga med armarna för att tvinga ut blod i handen.

Till slut kommer känseln tillbaks. Det gör så ont att jag vill gråta, stannar och svär men påminner mig själv om att jag måste behålla pulsen, sätter fart igen. Tre fingrar är snart tillbaks efter mkt smärta. Stakar lite till, känner att ringfingret är på väg. Fyfan så ont. Fyfan. Biter ihop, intalar mig själv att det är tillfälligt. Det går över och jag skrattar av lättnad men jag vet att det är ett finger kvar. Det tar fem minuter innan pekfringret börjar kännas lite och jag biter ihop på en gång. Solen kikar fram, jag svänger av ner i en dunge med fjällbjörkar och sätter mig med ansiktet mot värmen, äter en snickers och förbereder mig på att må dåligt. Sen kommer smärtan. Jävlar i mig om det inte är det mest smärtsamma jag varit med om. VRÅLAR och är tacksam för att jag är ensam därute på fjället. Snart är det över. Tar några klunkar vatten, drar på stighudarna och tar mig över krönet. Av med stighudarna igen och utförsåkning på smal led ner till stationen. Slänger av mig skidorna utanför stugan och lämnar stavarna på marken. Sliter av mig understället, drar på mig en ren t-shirt, går och äter. Jag är ju vegetarian men när kastrullen med palt står där i personalbuffén har jag ingen kämparglöd kvar i mig. Efterrätt o kaffe på det, så är man färdig.

En dag full av glädje, smärta, lidande och lärdomar. Viktigt att inte glömma att jag gör sånt här för att jag älskar det. Man får verkligen lära känna sig själv när man gråter av smärta, ensam ute på senvinterns kalla kalfjäll, och har 1 mil plattåkning kvar på tunga skidor innan man får värme och mat.

Bra dag.

blåvitt · 2019-04-10, 15:48

2h turskida idag

Lättare solskenstur, vilket var välbehövligt efter gårdagens äventyr. Bena har känts som marmelad hela dagen och likaså första halvtimmen på skidorna, men det skakar man ur snabbt. Börjar inse att turskida är the way to go i de här krokarna, de är så fantastiskt lekfulla i de skogssluttningar som finns häromkring. De är så lätta att man inte sjunker ner i snön på samma sätt och då går det lättare att få glid än med topptursskidorna när det inte är så brant.

blåvitt · 2019-04-11, 15:43

1h turskida, 30min stretching samt lite core idag.

blåvitt · 2019-04-15, 13:15

Blev 3h på turskidorna igår med

idag är min första dag som guide på STFs ’familjefjäll’, jobbar således 10h om dagen med att lära knottar och deras föräldrar åka turskida, lite vinterfjällsäkerhet osv. Blir en del brottning och lekar också

blåvitt · 2019-04-18, 13:50

Har varit helt jävla slut dessa dagar, inte motionerat något på eget håll utöver lite yoga och kroppsövningar på kammaren. 1 mil på turskidor igår med en stor jävla saftdunk åt kidzen på ryggen och varje kvälls favoritlek "jaga blåvitt" är kanske huvudorsakerna till att den egna motionen har uteblivit. Men man kan nog säga att jag gjort min motion ändå

blåvitt · 2019-04-18, 19:48

Bara för att jag skrev det där om att den egna motionen har uteblivit så insåg jag att bara för att jag motioner på jobbet så betyder det inte att jag inte kan träna ännu mer med min fritid. Så när jag hade 3h ledig stack jag ut och sprang på fjället i 45 minuter. Sprang inte riktigt hela tiden, har ingen om hur långt eller hur många höjdmeter... men jag vet att flåset kändes oändligt, benen kändes starka (de är så lätta när man inte fäster ett par skidor på dom) och det var så jävla kul. Stack iväg på kungsleden, vek av bort mot Tjeburis, vek av söderut upp i en ravin, klättrade upp för ena väggen, upp på en liten topp, sprang ner längs en ås, ut i skogen med djupsnö, drog ett par faceplants när fötterna gick igenom skaren, och tbax till stationen. Riktigt äventyrligt och kul att klösa snö i brant uppförsbacke med händer som hölls varma av en dunkande puls, navigera runt djupsnöpartier genom att försöka läsa terrängen... resten av dagen har varit hur fin som helst efter det!

blåvitt · 2019-04-20, 07:16

Tre klättrare dog i en lavin i Kanada i tisdags. Tror man kan säga att det förmidligen var världens tre mest lovande unga alpinister, och förmodligen de bästa. Jag har aldrig träffat någon av dom och har inte spenderat en sekund av mitt liv i den typ av extrem miljö som de dog i. Ändå känns detta förvånansvärt tungt... och skapar en hel del tankeställare om det liv jag håller på att skapa åt mig själv. Hittills rör jag mig enbart i miljöer och situationer där eftertänksamhet, erfarenhet och kunskap är lika med överlevnad. Men äventyren där slump blir en faktor ligger inom räckhåll... är det ett liv jag vill leva? Där jag aktivt utsätter mig för risker som jag inte kan kontrollera eller kompensera? Mkt funderingar just nu, och ett tungt hjärta då två av de som gått bort var stora personliga förebilder

Bob90 · 2019-04-20, 14:43

Citat:

Ursprungligen postat av blåvitt

Tre klättrare dog i en lavin i Kanada i tisdags. Tror man kan säga att det förmidligen var världens tre mest lovande unga alpinister, och förmodligen de bästa. Jag har aldrig träffat någon av dom och har inte spenderat en sekund av mitt liv i den typ av extrem miljö som de dog i. Ändå känns detta förvånansvärt tungt... och skapar en hel del tankeställare om det liv jag håller på att skapa åt mig själv. Hittills rör jag mig enbart i miljöer och situationer där eftertänksamhet, erfarenhet och kunskap är lika med överlevnad. Men äventyren där slump blir en faktor ligger inom räckhåll... är det ett liv jag vill leva? Där jag aktivt utsätter mig för risker som jag inte kan kontrollera eller kompensera? Mkt funderingar just nu, och ett tungt hjärta då två av de som gått bort var stora personliga förebilder

En släkting (ej klättervan alls) besteg Mont Blanc med en guide och några andra för kanske 10 år sen, en vecka efter att hon var där så omkom typ 9 pers under en bestigning på Mount Blanc med i princip samma led upp. Med skillnaden att släktingens guide valde "förhöjd risk för stenras"-vägen och den andra guiden valde "förhöjd risk för lavin"-vägen.

Var också på en föreläsning med Lars Cronlund där han berättade om sina mount everest bestigningar. Han gick vilse vid ett tillfälle, med enda förlusten att han var tvungen att amputera alla tår. Och det var ju någon enstaka person som inte heller kom hem alls om jag inte minns fel.

Det är ju liksom inte en helt riskfri "hobby", det är ju något man måste ha i bakhuvudet och väga in i beslutet.