Hur ska jag be min pappa att sluta hjälpa mig hela tiden?

[Diomedea exulans]

Jag är en trettiosexårig man som nyligen flyttade hem till mina föräldrar för sjuttioelfte gången, och jag har ett problem.

Min pappa, en enastående människa på många sätt och vis, har en väldigt irriterande egenskap: Han hjälper mig jämt och ständigt, utan att jag har bett om det. I förrgår när jag kom hem från jobbet stod han utan förvarning och monterade fast en pakethållare på min nya mountainbike. Han hade redan satt fast stänkskärmar, och pratade om att köpa ett cykelstöd.

Det här stör mig på så många vis. Dels var mountainbiken mitt eget lilla projekt; jag köpte den för ett par månader sedan, och har gillat att utrusta den med små pinaler här och var. Nu har han förstört det. För det andra innebär hans ”hjälp” att jag nu själv inte har koll på var och hur man köper och monterar stänkskärmar och pakethållare. Och för det tredje kanske det fanns några andra modeller av stänkskärmar och pakethållare som jag hellre ville ha.

Men det som stör mig allra mest med detta är själva attityden. Det känns som att han ser mig som sin lilla bebis som behöver hjälp med att byta blöja. Pappa verkar inte vilja att jag ska växa upp, han vill att jag ska vara hans lilla flicka hela livet. Och jag hatar att ta den rollen.

Ännu mer komplicerat blir det av att jag samtidigt känner mig som ett rövhål som reagerar så otacksamt på hans hjälp.

Hur ska jag framföra det här till min far så att han fattar poängen, men inte blir sårad? Har är så urusel på att prata om känslor som bara en fyrtiotalist kan vara, så det gäller jävlar att väga sina ord med guldvåg om han inte ska gå runt resten av sommaren och vara ledsen över detta i smyg.

[svenbanan]

Ursprungligen postat av Diomedea exulans

Jag är en trettiosexårig man som nyligen flyttade hem till mina föräldrar för sjuttioelfte gången, och jag har ett problem.

Min pappa, en enastående människa på många sätt och vis, har en väldigt irriterande egenskap: Han hjälper mig jämt och ständigt, utan att jag har bett om det. I förrgår när jag kom hem från jobbet stod han utan förvarning och monterade fast en pakethållare på min nya mountainbike. Han hade redan satt fast stänkskärmar, och pratade om att köpa ett cykelstöd.

Det här stör mig på så många vis. Dels var mountainbiken mitt eget lilla projekt; jag köpte den för ett par månader sedan, och har gillat att utrusta den med små pinaler här och var. Nu har han förstört det. För det andra innebär hans ”hjälp” att jag nu själv inte har koll på var och hur man köper och monterar stänkskärmar och pakethållare. Och för det tredje kanske det fanns några andra modeller av stänkskärmar och pakethållare som jag hellre ville ha.

Men det som stör mig allra mest med detta är själva attityden. Det känns som att han ser mig som sin lilla bebis som behöver hjälp med att byta blöja. Pappa verkar inte vilja att jag ska växa upp, han vill att jag ska vara hans lilla flicka hela livet. Och jag hatar att ta den rollen.

Ännu mer komplicerat blir det av att jag samtidigt känner mig som ett rövhål som reagerar så otacksamt på hans hjälp.

Hur ska jag framföra det här till min far så att han fattar poängen, men inte blir sårad? Har är så urusel på att prata om känslor som bara en fyrtiotalist kan vara, så det gäller jävlar att väga sina ord med guldvåg om han inte ska gå runt resten av sommaren och vara ledsen över detta i smyg.

Ifall du inte kan säga det du just skrev, så kan du ju skriva ut detta och ge honom.

[Mental]

Ursprungligen postat av Diomedea exulans

Jag är en trettiosexårig man som nyligen flyttade hem till mina föräldrar för sjuttioelfte gången, och jag har ett problem.

Min pappa, en enastående människa på många sätt och vis, har en väldigt irriterande egenskap: Han hjälper mig jämt och ständigt, utan att jag har bett om det. I förrgår när jag kom hem från jobbet stod han utan förvarning och monterade fast en pakethållare på min nya mountainbike. Han hade redan satt fast stänkskärmar, och pratade om att köpa ett cykelstöd.

Det här stör mig på så många vis. Dels var mountainbiken mitt eget lilla projekt; jag köpte den för ett par månader sedan, och har gillat att utrusta den med små pinaler här och var. Nu har han förstört det. För det andra innebär hans ”hjälp” att jag nu själv inte har koll på var och hur man köper och monterar stänkskärmar och pakethållare. Och för det tredje kanske det fanns några andra modeller av stänkskärmar och pakethållare som jag hellre ville ha.

Men det som stör mig allra mest med detta är själva attityden. Det känns som att han ser mig som sin lilla bebis som behöver hjälp med att byta blöja. Pappa verkar inte vilja att jag ska växa upp, han vill att jag ska vara hans lilla flicka hela livet. Och jag hatar att ta den rollen.

Ännu mer komplicerat blir det av att jag samtidigt känner mig som ett rövhål som reagerar så otacksamt på hans hjälp.

Hur ska jag framföra det här till min far så att han fattar poängen, men inte blir sårad? Har är så urusel på att prata om känslor som bara en fyrtiotalist kan vara, så det gäller jävlar att väga sina ord med guldvåg om han inte ska gå runt resten av sommaren och vara ledsen över detta i smyg.

Jag är en trettiosexårig man som nyligen flyttade hem till mina föräldrar för sjuttioelfte gången.


Där har du problemet, så länge du bor hos dina föräldrar kommer du ses som ett barn, och behandlas därefter.

Tyvärr.
Så snart du kan stå på egna ben blir det bättre.

[Klein]

Du kommer alltid att vara dina föräldrars lilla pojke så enda lösningen är fysisk distansering.

[delta_mats]

Ursprungligen postat av Mental

Jag är en trettiosexårig man som nyligen flyttade hem till mina föräldrar för sjuttioelfte gången.


Där har du problemet, så länge du bor hos dina föräldrar kommer du ses som ett barn, och behandlas därefter.

Tyvärr.
Så snart du kan stå på egna ben blir det bättre.

+1.
Dio, bara för att du blir utan jobb eller hoppar av en utb betyder det inte att du måste flytta hem till päronen igen. Klipp navelsträngen någon gång.
Det fakto att du vet om att du när som helst kan flytta hem igen och bli försörjd av dina föräldrar gör att dom behandlar dig som ett barn.

[Diomedea exulans]

Ursprungligen postat av svenbanan

Ifall du inte kan säga det du just skrev, så kan du ju skriva ut detta och ge honom.

Nej, han skulle ju INTE bli sårad, var hela poängen.

Angående era andras kommentarer hör jag vad ni säger. Bara att välja bort den striden, antar jag.

[trädgårdsmöbel]

Din pappa får utlopp för sitt behov av att visa uppskattning för dig genom att göra saker för dig.

Han kan antagligen inte verbalisera den känslan, och säga det, så han uttrycker det genom detta istället. Det är inte ditt eventuella behov av hjälp som är det viktigaste här, utan hans behov av att uttrycka uppskattning för dig.

Mitt tips är att skynda dig att utföra grejer du vill utföra själv så att han inte "snor" dem. Eller ännu hellre, utföra dem tillsammans med honom.

[Diomedea exulans]

Ursprungligen postat av delta_mats

+1.
Dio, bara för att du blir utan jobb eller hoppar av en utb betyder det inte att du måste flytta hem till päronen igen. Klipp navelsträngen någon gång.
Det fakto att du vet om att du när som helst kan flytta hem igen och bli försörjd av dina föräldrar gör att dom behandlar dig som ett barn.

Fast jag fattar inte riktigt hur du menar att deras tankegång går här. Menar du att de tänker ”åh, han flyttade hem, det måste betyda att han inte är kapabel att ta hand om en cykel”?

[svenbanan]

Ursprungligen postat av Diomedea exulans

Nej, han skulle ju INTE bli sårad, var hela poängen.

Angående era andras kommentarer hör jag vad ni säger. Bara att välja bort den striden, antar jag.

Varför skulle han bli sårad om du beskriver precis varför du känner att det är ett problem?

Jag uppfattade ingen överdriven skuldbeläggning i det du skrev.

Men annars är ett hett tips ifall du vill ge konstruktiv kritik (vilket ju är precis vad detta handlar om) att du berättar hur du upplever situationen och hur det påverkar dig. Dvs säg inte att "du gör fel" eller "du måste ändra dig" utan snarare "när du gör X så får det mig att känna Y". Det är ett rätt bra sätt att deeskalera situationer som annars kan tendera att bli mer av en konfrontation.

[svenbanan]

Ursprungligen postat av Diomedea exulans

Fast jag fattar inte riktigt hur du menar att deras tankegång går här. Menar du att de tänker ”åh, han flyttade hem, det måste betyda att han inte är kapabel att ta hand om en cykel”?

Det handlar inte nödvändigtvis om genomtänkta logiska resonemang. Det är snarare så att de helt enkelt ser dig som femton år eftersom du bor hos dem. Det är inget de funderar över, det är något som bara händer.

[Brofessorn]

Jag hade stått på mig, rynkat lite på ögonbrynen och sagt: "Jag kan själv!"

[svenbanan]

Ursprungligen postat av Brofessorn

Jag hade stått på mig, rynkat lite på ögonbrynen och sagt: "Jag kan själv!"

Samt stampat med ena foten i golvet för att visa att man menar allvar.

[trädgårdsmöbel]

Jag tycker även bestämt att du måste bli av med skammen av att bo hos dina föräldrar. Du mår bättre där psykiskt än på andra ställen, och du drar din vikt och mer därtill på gården med djuren. Du ställer inte till problem och du är inte i vägen. Visst det är inte "normalt" för en 36åring, men det är som det är och du har inget att skämmas för.

Just det där tror jag din far skulle vilja uttrycka.

[Andy.da.wohoo]

Säg att du uppskattar välviljan och är tacksam för all hjälp han bidrar. Lägg till också att det i vissa fall blir för mycket och att om han vill hjälpa till så får du be honom prata med dig i förväg om det är något han vill hjälpa dig med.

Under hela samtalet bör du också betona att detta är för att du önskar bättre kommunikation mellan er två, och att detta är ditt första steg mot det.

[feyin]

Jag är en trettiosexårig man

han vill att jag ska vara hans lilla flicka hela livet.

Troll?