Jag tränar fortfarande. Jag ska börja uppdatera. Först tänkte jag ge lite bakgrund, lite mer personligt än jag tänkte mig, men en viktig sak är att inte skämmas. Och inte skapa mer stigma kring mental ohälsa. För idag är det fortfarande lite som att folk ser på andra med mental ohälsa som de skapat det själva. Om det var fysisk ohälsa hade man ju inte sett en cancer som något självförvållat, hjärtproblem som någon person vill ha eller diabetes som någon förtjänar.
Kring mental hälsa, helt plötsligt är det patientens "eget" fel. Märklig det där. Stigmat finns och bara såna saker som att kändisar eller atleter berättar om sin väg där gör skillnad.
Nu är jag varken kändis eller atlet, men jag kommer vara öppen.
Min mentala hälsa då
Jag startade ett företag för 4 år sedan inom AI och sport. Det har gått bra och gick bra och går bra, vi jobbar med några ligor ni alla känner till.
Jag har aldrig haft ångest regelbundet innan jag startade bolaget, men jag skapade mycket intern press på mig själv att det "måste" lyckas vilket resulterade i nån typ av ångest. Sedan annat, typ livet som +40 år.
Träningen var väldigt viktig för att hålla ångesten under kontroll.
Fast forward till våren 2019 med penningproblem, uppsägningar och inte riktigt känna "hur får jag det att funka" med ångesten.
Näsan ovanför vattenytan men frustrerande att jag inte hade en "playbook" utan oro och monitorering av hur jag mådde. Så jag gick till vården. För jag tänkte att läkare borde veta, de är ju läkare och experter på kroppen, right?
Well, kind of? För även om läkare kan väldigt mycket så är psykiatrin hundratals på bakom tex onkologi eller hematologi, för där har de biomarkörer, prov och test som visar vad det bakomliggande problemet är. Psykiatrin i nuläget kan nästan liknas som åderlåtare, så mycket vet de om de underliggande mekanismerna i kroppen, fuck all vet de.
Tanken att bbservera kroppen som helhet och inte bara hjärnan och kroppen som om de var två separata entiteter finns inte på kartan. De sitter ju liksom ihop, fuck you Descartes.
Inom psykiatrin har de inget. De gissar utifrån dina självupplevda och beskrivna symptom. Gissar. Sedan kan de skriva ut något från sin enorma lista av ordinationer.
Nej, listan innehåller bara SSRI eller SNRI, i princip. Två väldigt kraftfulla läkemedel, som det tar 4-6 veckor innan de ger effekt, eller någon effekt öht. Samtidigt skriver de ofta ut benzo tillsammans för att dämpa effekten av SSRI, för annars kan man må sämre.
Vänta nu. Sämre? Så man kan må sämre de första veckorna? Logiken är inte logisk för mig.
Tydligen. Väldigt mycket sämre. Jag mådde väldigt mycket sämre. Istället för att plocka bort läkemedel, så mixtrade läkarna med nya saker istället, allt på en vecka. En cocktail som inte var helt optimal. Inte optimal.
För mig. Tankarna kom från en klar himmel. Att inte vilja finnas kvar.
Så här i efterhand känns det skrämmande och fruktansvärt. Jag har tre barn.
Lidandet jag skulle skapat för dem skulle varit enormt. Det fanns inte ens med i mitt tankeresonemang under den tiden. Det var som det enda viktiga var att fly från känslorna, att få bort dem, inte en enda tanke på vad konsekvenserna skulle vara. Bara bort från en otroligt stark inre känsla av rastlöshet som är svår att beskriva.
De har aldrig funnits där tidigare eller aldrig funnits där efter jag slutat med SSRI/SNRI. Jag tänker att en cocktail med den blandningen inte var optimal, särskilt inom loppet av en vecka.
Jag har bara tur att jag överlevde en självorsakad bilolycka. Och utan Kolozzeum, dvs styrketräning under många år, hade jag antingen dött eller varit rullstolsbunden resten av livet.
Av en slump, inte tack vare vården, läste jag om akatesi, som var som en klockren beskrivning av hur jag mådde under den här veckan.
Och sedan ser man många exempel på riskerna med SSRI. Som denna review.
Suicidality, violence and mania caused by selective serotonin reuptake inhibitors (SSRIs): A review and analysis:
https://www.mentalhealthexcellence.o...RI-Breggin.pdf
Nu då?
Nu ett år senare mår jag förträffligt bra. Singel. Trött på Tinder. Föredrar DS. Hahaha.
Tränar 4-5 ggr/vecka, blandar styrka med CrossFit. Älskar communityn runt CF.
Äter keto/IF. Keto är jag sjukt impad och förvånad över. Tror kombon keto/IF gör skillnad.
MCT som playbook för ångest, stress och oro. Så sjukt bra. Läsa Pia Callesens bok, eller sök upp henne direkt för konsultation. Next level shit. Handlar inte om att förändra tankar, utan om din relation och "distansering" till dem. Typ, se en tanke som en notifikation på din telefon, du ser den, den finns där, men de behöver inte engagera med den.