Min mamma är död

[RandomC]

Tack för alla snälla ord. Vad gäller dysfagi (svårighet att svälja ska man alltid) misstänka cancer i första hand. Tyvärr träffade min pappa flera inkompetenta läkare som påstod att det var allt från svamp till allergi osv innan han slutligen fick rätt diagnos. Så till dig som har svårt at svälja, om det kommit relativt plötsligt bör du snarast kontakta din husläkare. Är du ung är risken inte jättestor att det skulle vara esofaguscancer men det är alltid bättre att vara på den säkra sidan.

[-squat-]

Jag fick idag reda på att min pappa har 1-4 veckor kvar att leva. Han kommer att vårdas i sitt hem den sista tiden, vilket känns skönt. Frågan är ju vad jag ska göra nu. Tycker ni att jag ska sjukskriva mig/ta semester och tillbringa all min tid med honom nu? På sätt och vis vill jag släppa allt nu och tillbringa all min tid med honom, men samtidigt tror jag att det kommer vara tufft släppa jobb, träning och alla andra rutiner nu, som trotts allt håller mig över ytan.

[cero]

Kommer bli jobbigt att släppa rutiner, men det är utan tvekan värt det. 1-4 veckor är ju absolut ingenting. Ta vara på den sista tiden med honom.

[Doctor Snuggles]

Ursprungligen postat av -squat-

Jag fick idag reda på att min pappa har 1-4 veckor kvar att leva. Han kommer att vårdas i sitt hem den sista tiden, vilket känns skönt. Frågan är ju vad jag ska göra nu. Tycker ni att jag ska sjukskriva mig/ta semester och tillbringa all min tid med honom nu? På sätt och vis vill jag släppa allt nu och tillbringa all min tid med honom, men samtidigt tror jag att det kommer vara tufft släppa jobb, träning och alla andra rutiner nu, som trotts allt håller mig över ytan.

Föreställ dig dig själv 6 månader - 1 år fram i tiden, och känn efter hur du skulle känna då. Känner du att du ångrar dig att du inte spenderade mer tid med din pappa, ja, då har du ditt svar.
Beklagar i vilket fall. Verkligen.

[King Grub]

Ursprungligen postat av -squat-

Jag fick idag reda på att min pappa har 1-4 veckor kvar att leva. Han kommer att vårdas i sitt hem den sista tiden, vilket känns skönt. Frågan är ju vad jag ska göra nu. Tycker ni att jag ska sjukskriva mig/ta semester och tillbringa all min tid med honom nu? På sätt och vis vill jag släppa allt nu och tillbringa all min tid med honom, men samtidigt tror jag att det kommer vara tufft släppa jobb, träning och alla andra rutiner nu, som trotts allt håller mig över ytan.

Ledsen att höra det. Beklagar verkligen.

Ett råd från en som varit där är att ta tillfället och spendera så mycket tid du kan för att vara med honom. Du kommer att ångra dig efteråt annars. Möjligheten kommer aldrig igen. Men du behöver ju inte släppa precis allt. När jag var med mamma månaden hon var sjuk, gjorde jag i princip bara tre saker - var med henne, tränade en gång om dagen, och spelade World of Warcraft tre kvällar i veckan med vänner. Dessa få timmar med normalt liv gjorde att alla timmar jag spenderade på sjukhuset inte alls var så krävande, för krävande är det att tillbringa all sin tid med en sjuk person som sover kanske 22-23 timmar om dygnet i slutet och tynar bort lite mer varje dag, hur mycket man än älskar denne.

[shadowfire]

Ursprungligen postat av -squat-

Jag fick idag reda på att min pappa har 1-4 veckor kvar att leva. Han kommer att vårdas i sitt hem den sista tiden, vilket känns skönt. Frågan är ju vad jag ska göra nu. Tycker ni att jag ska sjukskriva mig/ta semester och tillbringa all min tid med honom nu? På sätt och vis vill jag släppa allt nu och tillbringa all min tid med honom, men samtidigt tror jag att det kommer vara tufft släppa jobb, träning och alla andra rutiner nu, som trotts allt håller mig över ytan.

Jag har fått alla dödsfall i min släkt inkl pappa, brorsan mm på ett telefonsamtal bara eller upptäckt dem döda som person. Så mycket jag önskade att jag hade pratat med dem om innan, men som aldrig blev av. Jag har löjliga frågor kvar som jag aldrig kommer få svar på. Visste pappa att jag trimmade mopeden? Kommer aldrig få veta, men det stör mig.

Vet inte vilket skick din far är i, men om jag fått en enda dag med min pappa innan han dog och om han var i pratbart skick o frisk i skallen, så hade den semesterdagen från jobbet och att bara få prata ut med honom varit något jag burit med mig i resten av mitt liv.

Träning hade jag inte ens tänkt på om en nära vän/släkting håller på att gå bort, man stagnerar nada fysiskt däremot stärks psykiskt av att fokusera på rätt saker under en kort period.

[Dezen]

Sitter här med tårar ner för kinderna efter att ha läst igenom tråden. Det finns inget värre än när en närstående går bort och efter att ha läst Grubs fina trådstart så längtar jag hem till mamma, ge henne den där kramen jag vet att hon vill ha men inte brukar få.

Jag beklagar verkligen sorgen hos alla som har förlorat någon eller har sina sista stunder tillsammans med någon ni älskar. Ta vara på er och era kära.

[cero]

King Grub: Hur mår du nu ett år senare om jag får fråga? Är själv väldigt orolig över hur jag kommer handskas med en sådan familjeförlust. Misstänker att jag kommer bryta ihop totalt, ugh.

[King Grub]

Det går. Sorgen och saknaden är inte mindre nu, och jag tänker dagligen på henne, men jag kan ha roligt och tänka på andra saker också. I början var det nästan bara negativa saker jag såg framför mig, från hennes sista dagar, som när sköterskorna skulle bära henne från stolen hon hade varit tvungen att sitta i trots att hon inte orkade för att det inte skulle samlas vatten i lungorna tillbaka till sängen, och hon blev så rädd när dom lyfte henne att hon skrek 'neeeeeej' och lät precis som en liten flicka. Det hörde jag om och om igen inombords länge efteråt. I dag delar dom minnesbilderna, som fortfarande inte har försvunnit, plats med alla positiva saker jag också minns.

Jag är säker på att det hade känts mycket värre om jag inte hade spenderat den sista tiden hos henne och fått allt sagt som skulle sägas.

[-squat-]

Ursprungligen postat av cero

Kommer bli jobbigt att släppa rutiner, men det är utan tvekan värt det. 1-4 veckor är ju absolut ingenting. Ta vara på den sista tiden med honom.

Det ska jag göra.

Ursprungligen postat av Doctor Snuggles

Föreställ dig dig själv 6 månader - 1 år fram i tiden, och känn efter hur du skulle känna då. Känner du att du ångrar dig att du inte spenderade mer tid med din pappa, ja, då har du ditt svar.
Beklagar i vilket fall. Verkligen.

Jag har absolut tänkt i de banorna och jag tror att risken finns att jag ångrar mig. I och för sig tror jag att man alltid kommer att ångra sig hur man en gör, för man kan ju inte vrida tillbaka tiden. Men man kan ju minska det genom att göra det bästa av denna situation.

Tack!

Ursprungligen postat av King Grub

Ledsen att höra det. Beklagar verkligen.

Ett råd från en som varit där är att ta tillfället och spendera så mycket tid du kan för att vara med honom. Du kommer att ångra dig efteråt annars. Möjligheten kommer aldrig igen. Men du behöver ju inte släppa precis allt. När jag var med mamma månaden hon var sjuk, gjorde jag i princip bara tre saker - var med henne, tränade en gång om dagen, och spelade World of Warcraft tre kvällar i veckan med vänner. Dessa få timmar med normalt liv gjorde att alla timmar jag spenderade på sjukhuset inte alls var så krävande, för krävande är det att tillbringa all sin tid med en sjuk person som sover kanske 22-23 timmar om dygnet i slutet och tynar bort lite mer varje dag, hur mycket man än älskar denne.

Tack! Och tack för din input. Låter som ett vettigt att klämma in lite annat också för att orka mentalt.

Ursprungligen postat av cero

King Grub: Hur mår du nu ett år senare om jag får fråga? Är själv väldigt orolig över hur jag kommer handskas med en sådan familjeförlust. Misstänker att jag kommer bryta ihop totalt, ugh.

Jag är rädd för samma sak, så jag ska styra upp psykologbesök via jobbet för att så bra som möjligt kunna hantera denna situation.

Ursprungligen postat av King Grub

Det går. Sorgen och saknaden är inte mindre nu, och jag tänker dagligen på henne, men jag kan ha roligt och tänka på andra saker också. I början var det nästan bara negativa saker jag såg framför mig, från hennes sista dagar, som när sköterskorna skulle bära henne från stolen hon hade varit tvungen att sitta i trots att hon inte orkade för att det inte skulle samlas vatten i lungorna tillbaka till sängen, och hon blev så rädd när dom lyfte henne att hon skrek 'neeeeeej' och lät precis som en liten flicka. Det hörde jag om och om igen inombords länge efteråt. I dag delar dom minnesbilderna, som fortfarande inte har försvunnit, plats med alla positiva saker jag också minns.

Jag är säker på att det hade känts mycket värre om jag inte hade spenderat den sista tiden hos henne och fått allt sagt som skulle sägas.

Fy fan, jag vill inte minnas min pappa som han är nu, förstörd av cancern, både fysisk och psykisk.

[Lellan]

Ursprungligen postat av -squat-

Jag fick idag reda på att min pappa har 1-4 veckor kvar att leva. Han kommer att vårdas i sitt hem den sista tiden, vilket känns skönt. Frågan är ju vad jag ska göra nu. Tycker ni att jag ska sjukskriva mig/ta semester och tillbringa all min tid med honom nu? På sätt och vis vill jag släppa allt nu och tillbringa all min tid med honom, men samtidigt tror jag att det kommer vara tufft släppa jobb, träning och alla andra rutiner nu, som trotts allt håller mig över ytan.

Beklagar, verkligen.

Din pappas läkare kan skicka in intyg till försäkringskassan, då har han 100 dagar "vård av anhörig" att ge bort tex till dig. Fungerar ungefär som vab, ingen karensdag.

I sensomras fick min pappa cancerbesked, sedan dess har han periodvis varit en oigenkännlig spillra och jag har slumrat i sjukhussäng och lyssnat till ytliga andetag, andningsuppehåll och dödsångest samt ilat till sjukhus beredd att möta honom död.

Det skulle inte kunna ske, men han har repat sig enormt. Läkarna är förundrade, den palliativa vård han fått har upphört och han har hyfsad ork o mycket livsglädje. Helt otroligt, vi är självklart djupt tacksamma.

Bara du vet var du vill göra, men är du osäker är det relativt kort tid så mitt råd vore att spendera tid m honom så mycket du orkar, o försöka ta stöd att inte må dåligt de stunder du inte orkar.

Själv orkade jag 3 månader väldigt bra känner jag, sedan gick luften ur mig och alla hemska minnen från tiden var ju bara mina. Han minns inte så mycket, och är lycklig i nuet. Han hade kunnat dö, men gjorde det inte nu. Är ändå tacksam att jag fick någon slags "rutin", tog mig ut o sprang el styrketränade 1h/dygn jag bodde m honom för att kunna ha full fokus de dagar jag hade med min son. Men kanske är värt att tänka på, om det drar ut på tiden, att dela m dig kontinuerligt för det är lätt att förringa det. Upplevde en massiv trötthet efter 3 månader iaf, försökte döva den genom att ha eget sug på livet men det ekade lite ihåligt. Det är lätt, o inte så konstigt, att nästan allt man känner kretsar kring den sjuke o minimalt hos en själv och något mer hos ens nära.

Men samtalskontakt hade jag nog behövt, och att inte vara så noga med att finnas där relativt konstant. Ta bensträckare, fika, prata om vad som helst med vem som helst, kolla film för jag upplevde det iaf som att min kropp o sinne stelnade, tankarna höll sig positiva men som att kroppen blev deprimerad.

Självklart individuellt, men ta hand om dig själv också och tänk mer på vad du gör o känner än vad du inte gör el borde känna är bra att tänka på känner jag.

Återigen, beklagar och hoppas att det går så smärtfritt som möjligt, död är fan elakt och hur det än blir hoppas jag du kan ha de fina minnena levande. Kram.

[Matsa]

Min far gick bort i slutet av förra sommaren så det är snart ett år sedan. Tänkte att även jag skulle inflika lite.

Man hittar styrka någonstans, både för sin egen skull och andra anhörigas. Nu är visserligen alla så olika så det går kanske inte att säga "man gör", men de flesta tror jag att det stämmer för. Det är dock OK att vara riktigt ledsen och kanske rentav bryta ihop en stund, det ska man inte skämmas över. Det sämsta man kan göra är att försöka hålla tillbaka sina känslor, ut med dem.

Jag är otroligt glad över att min familj är väldigt sammanhållen och alla står väldigt nära varandra. Jag är även tacksam över att min mamma har klarat det så bra, mycket tack vara över att hon har fått mycket stöd både av anhöriga men även underbara grannar etc. Hon är nog en stor anledning till att jag och mina syskon har repat oss ganska bra. Jag är även tacksam för att jag hade bra kontakt med pappa redan innan han blev sjuk, jag kände att jag inte hade något oavslutat med honom. Eller ok, givetvis finns det så mycket jag skulle velat göra och dela med honom att all tid i världen inte hade räckt till, men inom rimlighetens gränser hade jag inget oavslutat. Får jag ge ett råd till alla så är det väl att knyta ihop så många lösa trådar med sina föräldrar som möjligt när ni fortfarande kan. Det har man igen så småningom.

Ursprungligen postat av King Grub

Det går. Sorgen och saknaden är inte mindre nu, och jag tänker dagligen på henne, men jag kan ha roligt och tänka på andra saker också. I början var det nästan bara negativa saker jag såg framför mig, från hennes sista dagar, som när sköterskorna skulle bära henne från stolen hon hade varit tvungen att sitta i trots att hon inte orkade för att det inte skulle samlas vatten i lungorna tillbaka till sängen, och hon blev så rädd när dom lyfte henne att hon skrev 'neeeeeej' och lät precis som en liten flicka. Det hörde jag om och om igen inombords länge efteråt. I dag delar dom minnesbilderna, som fortfarande inte har försvunnit, plats med alla positiva saker jag också minns.

Jag är säker på att det hade känts mycket värre om jag inte hade spenderat den sista tiden hos henne och fått allt sagt som skulle sägas.

Det där kan jag relatera till. Det gick ganska fort på slutet och jag hann egentligen inte få så mycket dåliga minnen men ett väldigt obehagligt minne av hur min pappa lät den sista timmen har naglat sig fast hos mig. Det lät som om han hade ångest, han hade verkat helt lugn och tillfreds tills dess men jag antar att ingen är helt redo för slutet. Visserligen var han så nedsövd att det nog bara var instinkter men det var ändå bland det värsta jag har varit med om. Det känns tungt bara att skriva om det men även det går faktiskt att tänka på numera, det var inte länge sedan jag snabbt slog bort tankarna när de vandrade till den platsen.

Jag ska nog sätta mig och minnas allt roligt vi har gjort en stund istället, det finns ju faktiskt tusenfalt fler bra minnen om man tänker efter.

Håller förövrigt helt med om din sista paragraf, det är viktigt och om man har möjligheten bör man göra det. Som sagt, lämna så lite oavslutat som möjligt.

[-squat-]

Ursprungligen postat av Lellan

Beklagar, verkligen.

Din pappas läkare kan skicka in intyg till försäkringskassan, då har han 100 dagar "vård av anhörig" att ge bort tex till dig. Fungerar ungefär som vab, ingen karensdag.

I sensomras fick min pappa cancerbesked, sedan dess har han periodvis varit en oigenkännlig spillra och jag har slumrat i sjukhussäng och lyssnat till ytliga andetag, andningsuppehåll och dödsångest samt ilat till sjukhus beredd att möta honom död.

Det skulle inte kunna ske, men han har repat sig enormt. Läkarna är förundrade, den palliativa vård han fått har upphört och han har hyfsad ork o mycket livsglädje. Helt otroligt, vi är självklart djupt tacksamma.

Bara du vet var du vill göra, men är du osäker är det relativt kort tid så mitt råd vore att spendera tid m honom så mycket du orkar, o försöka ta stöd att inte må dåligt de stunder du inte orkar.

Själv orkade jag 3 månader väldigt bra känner jag, sedan gick luften ur mig och alla hemska minnen från tiden var ju bara mina. Han minns inte så mycket, och är lycklig i nuet. Han hade kunnat dö, men gjorde det inte nu. Är ändå tacksam att jag fick någon slags "rutin", tog mig ut o sprang el styrketränade 1h/dygn jag bodde m honom för att kunna ha full fokus de dagar jag hade med min son. Men kanske är värt att tänka på, om det drar ut på tiden, att dela m dig kontinuerligt för det är lätt att förringa det. Upplevde en massiv trötthet efter 3 månader iaf, försökte döva den genom att ha eget sug på livet men det ekade lite ihåligt. Det är lätt, o inte så konstigt, att nästan allt man känner kretsar kring den sjuke o minimalt hos en själv och något mer hos ens nära.

Men samtalskontakt hade jag nog behövt, och att inte vara så noga med att finnas där relativt konstant. Ta bensträckare, fika, prata om vad som helst med vem som helst, kolla film för jag upplevde det iaf som att min kropp o sinne stelnade, tankarna höll sig positiva men som att kroppen blev deprimerad.

Självklart individuellt, men ta hand om dig själv också och tänk mer på vad du gör o känner än vad du inte gör el borde känna är bra att tänka på känner jag.

Återigen, beklagar och hoppas att det går så smärtfritt som möjligt, död är fan elakt och hur det än blir hoppas jag du kan ha de fina minnena levande. Kram.

Tack!

[blåvitt]

Bump

Mamma gick bort för två veckor sen idag i en brand. Det har utan tvekan varit det absolut värsta jag varit med om, en gastkramande sorg som kommer utan förvarning. Sista gången jag pratade med henne var det om ett sockerkaksrecept liksom, och vi sa hejdå i all hast. Jag kan tycka att det känns orättvist, att inte få en chans att säga allt det som fanns att säga. Om livet vore rättvist hade döden fått pausas, så att jag hade kunnat sitta med henne och gråta, krama, prata i en timme. Eller fem minuter, eller 30 sekunder för den delen. Bara att få säga hejdå... men det kommer jag aldrig få, och det känns tufft. Samtidigt så minns jag min mamma med full livskraft, skrattrynkor i sitt runda ansikte, med sin kärleksfulla solskensblick, vilket är något jag är väldigt tacksam för när jag läser den här tråden. Att inte behöva se henne vittra bort.

Mitt i allt det här ligger pappa på brännskadeintensiven i Uppsala. 16% brännskador och rök i lungorna är nog ingenting mot det faktum att han var vaken när det hände, han lyckades släcka branden. Men han lyckades inte rädda sin fru. Har sagt upp mig från ett riktigt drömjobb i Jämtland och sökt lagerjobb i Stockholm för att kunna vara nära honom hela tiden. Finnas till och visa med min kärlek att det som hänt inte är hans fel. När jag precis börjat landa i allt detta, börjat acceptera och finna någon slags ro i allting så ringer sjukhuset inatt och säger att han har ett läckage i buken och ska opereras akut. Nu är läget stabilt men det är ett på fem att han avlider i sviterna av det här...

Känns som att jag lika gärna skulle kunna hugga av mig en arm, livet vill ju uppenbarligen ta allt ifrån mig ändå.

[PureWhey]

Fy fa...