Suttit här ett tag och funderat på vad i hela världen man ska skriva, OM man ska skriva.. Höll nyligen på att förlora min far så liknande ämnen är oerhört "touchy" för egen del, får flashbacks mest hela tiden just nu.
Jag känner dig inte, inte ens lite, men jag hoppas att det inte låter alltför konstigt om jag säger att jag skulle vilja krama om dig.
I dag var det två månader på dagen sedan mamma gick bort. Det första jag såg när jag kom upp i morse var den här blomman. Den fanns inte där i går, så den har slagit ut på några timmar, och den har aldrig blommat förut. Det var mammas blomma.
Jag går igenom precis samma resa med mina mamma och vet exakt hur du känner. jag hade tagit hand om henne konstant under denna tid, jag hade sett henne le, skratta, skrika, gråta och lida under hela processen. Man blir stark själv som person och man lär sig uppskatta livet på ett helt annat sätt än man gjorde förut.
__________________
Enklare o verka smart genom å citera andra..
I går natt dog min mamma efter en månads kamp mot matstrupscancer. Hennes sjukdom är anledningen till att jag inte varit aktiv överhuvudtaget här senaste tiden. Det här är första gången jag berättar om det utanför familjekretsen.
I slutet av juni var hon synbart helt frisk, klättrade upp på stolar och bytte gardiner själv (vilket är mer imponerande än det låter då man är 84 år gammal). Hon berättade att hon hade fått lite svårt att svälja fast föda och kände en lätt halsbränna. Vem kunde tro att det var en cancer som tydligen hade vuxit helt obemärkt i månader eller kanske år.
Plötsligt en dag gick det inte att svälja något annat än vatten överhuvudtaget och hon åkte in på akuten. Efter en del tester beslutades att dom skulle vidga strupen kirurgiskt, och under ingreppet märkte kirurgen vad som senare visades vara en stor tumör som vuxit runt hela matstrupen och antagligen ner i magsäcken.
Månaden därefter tillbringade hon på sjukhuset. I början fanns förhoppningen att hon skulle få åka hem igen när dom gett henne näring, och kanske skulle det gå att behandla cancern. Men förloppet var fruktansvärt snabbt; från helt symptomfri till oförmögen att öppna ögonen eller tala på mindre än en månad. Hon blev sämre och sämre och resultaten från Huddinge sade att det var långt gånget och obotligt, tom omöjligt att behandla i syfte att förlänga livet pga hennes ålder och svaghet.
På ett sätt var det förstås bra att det gick så fort som det gjorde, även om det inte gör det lättare att förstå eller acceptera det innerst inne. Och hon förvånade alla läkare med hur lite smärta hon upplevde, vilket gör mig glad. Mot slutet spenderade jag all min tid hos henne, och i dag är jag glad för det. Hon fick ett enkelrum när hon blev riktigt sjuk, och hennes sista nätter fick jag en säng så jag kunde stanna hos henne över natten när hon var orolig och hade svårt att andas och inte orkade vara vaken mer än sekunder i taget.
Hennes sista dag var hon inte kontaktbar, förutom en timme på kvällen, då hon ibland orkade öppna sina ögon, och svara på vad jag sade genom att klämma min hand. Sista natten flyttade jag min säng bredvid hennes och höll hennes hand hela natten. Vid 2-tiden på tidiga morgonen vaknar jag plötsligt och känner en konstig känsla i kroppen. Mamma andas lugnare än på länge, och 10 minuter senare drar hon ett sista andetag och sedan inget mer, helt fridfullt. Jag stannar hos henne ett tag innan jag ringer min bror och berättar att mamma är död, och han säger att han var vaken, då han klockan två, precis som jag, hade fått en konstig känsla och gått upp ur sängen. Jag tror egentligen inte ett dugg på sådant här, men det kändes väldigt konstigt.
I dag känns det tomt och konstigt. Att jag plötsligt inte längre kan träffa eller prata med mamma efter 40 år. Men jag är glad att hon fick leva ett långt och friskt liv, och att slutet blev snabbt och förvånande smärtfritt trots den hemska sjukdomen.
Farväl älskade mamma. Jag kommer att sakna dig för evigt.
Jag blev riktigt rörd av det här, fick tårar i ögonen. Jag ska värdera mina föräldrar högre, en dag kommer dem att lämna mig.
Stort av dig att dela med dig tycker jag. Önskar dig all styrka att bearbeta det som hänt, även om det är några månader efter nu.
Allt bra till dig.
__________________
Citat:
Ursprungligen postat av 40plus
när dom tajta kläderna vrängs av så väller fettet ut