Jag beklagar sorgen.
Känner såväl igen det där. I början känns det så.... konstigt. Det blir aldrig som det var förut, men på något vis lär man sig leva med det och tillslut vänjer man sig. Eller det är kanske fel ord, man lär sig acceptera det.
Vill passa på och dela med mig av en liten rolig händelse som ändå berör ämnet.
För några veckor sedan stod jag i min hall och skulle ge mig ut. Helt plötsligt blir jag stel som en pinne, nackhåren reser sig....
Vad i helvete! Det luktar Morfar här.
Till ämnet hör att min morfar somnade in 1998, men den doften glömmer jag aldrig. Det är liksom ingen svag aning heller, utan det verkligen LUKTAR!
Jag fattar absolut ingenting, står i någon minut och försöker samla mig. Hur i hela friden går det här till? Är han här och hälsar på? Ja varför inte egentligen, men varför skulle det lukta just nu? Jag hinner säkert tänka ut 20 otroligt logiska och även konstiga anledningar till varför det luktar innan jag kommer på det....
Min morbror, dvs min morfars son var och hälsade på några dagar innan, och han glömde sin skinnjacka, den hänger på kroken i hallen. Jag går dit och luktar på jackan. DET FULLKOMLIGT OSAR MORFAR om den!
Min morbror luktar alltså numera likadant som min morfar gjorde!?
Jag har aldrig märkt det förut konstigt nog, men denna gång gick det inte att missa.
Så jag står där som en idiot och luktar på min morbrors jacka och känner exakt samma lukt som jag inte har känt på 15 år!
Alltså minnenas television, släng er i väggen :-)
Min morbror har fått tillbaka jackan, men nu vet jag ju vart jag ska nosa någonstans när jag känner för det :-)
Mvh Robin
__________________
Dom kallar mig hårding för jag är så hård
|