Varvetmilen 2018
Dagen innan
Tryckte i mig så mycket mat jag orkade på fredagskvällen. Hade aktiverat mig hyggligt under dagen men sket i kvällsjoggen. Benen kändes helt återhämtade från allt skit som jag har utsatt dom för under tidigare veckor. Mentalt kändes det bra. Det är klart att man var nervös men främst så kände jag en jäkla beslutsamhet. Så trött på att gå och fundera över hur det kommer att gå - nu ville jag få det gjort.
Innan loppet
Vaknade kl. 07 av klockan. Värmde på spaghetti och köttbullar som jag åt tills jag kände mig snäppet över belåten. Det var lite gambling då jag givetvis var livrädd för att få håll under loppet. Efter lite slappande så gick jag ut och gick. Kände mig så pass sprittig i benen att jag gjorde kortare, spontana rusher då och då. Kl. 09 satte jag mig i bilen och åkte mot Mjölby.
När starten närmade sig så började jag värma. Joggade längs med banan och slängde även in lite fartökningar. Det blev inte en så rejäl värmning som jag hade tänkt mig men jag insåg idag att jag nog inte är bekväm med att göra alltför mycket innan ett lopp. Den lite slöare uppvärmningen fungerar för mig. 10 minuter innan start ställde jag mig på min startplats. Ett par minuter innan start fixade jag så att musiken var i ordning. En minut innan start förberedde jag klockan. Sen ljöd signalen.
Varv 1 (0-3,3 km)
Vi sätter av i en jävla fart. Lopp-syndromet nummer 1: alla spurtar i början. Jag hade dock en lite speciell huvudmålsättning för dagen, om ni minns? Att inte lämna något i tanken. Trots att vi låg i ~3:50 så kändes det bekvämt för mig. Då var det bara att köra. Jag visste ju helt ärligt inte exakt vad jag kunde förvänta mig tidsmässigt. Det här var mitt första 10K-lopp och dessutom med lite speciella förutsättningar i.o.m. den flacka banan. Jag kanske kunde springa närmare 40 om allt gick precis som det skulle? Hade verkligen ingen aning. A blessing and a curse.
Med det sagt så höll jag igen något och tempot sjönk till mer rimliga nivåer. Efter ett par km låg jag strax över 4-tempo. Kroppen kändes verkligen kanon och andningen var inga problem ö.h.t. Mentalt så jobbade jag mycket med positiva tankar: "Snart är första varvet klart, då är det bara ett varv kvar eftersom att sista varvet knappt gills då det typ är klart då". Ungefär så. Det handlar mest om att lura mig själv men jag är väldigt glad att jag ändå tänker på det sätter, för det fungerar fan.
Första tre kilometerna gick i ungefär 4:04-tempo.
Varv 2 (3,3-6,6 km)
Under varv 1 levde jag i någon sorts tro att jag skulle kunna få en sluttid närmare 40 minuter, nu började den tron att delvis försvinna. Tempot var som värst 4:08 och jag började att få destruktiva tankar: "42 minuter är ju bra, jag kanske ska nöja mig med det idag?". Samtidigt så kändes kroppen fortsatt bra och jag insåg att det fr.o.m. nu är 100 % mentalt. De negativa tankarna slogs bort med den besvikelse som jag vet att jag kommer att känna om jag ger upp och saktar ned trots att det fysiskt går att fortsätta. Det tände mig och jag ökade tempot marginellt.
När jag passerar startlinjen för det sista varvet så känner jag beslutsamheten återkomma. Jag har inte börjat att hyperventilera ännu och tempot som är kring 4:06 borde kunna sänkas under det sista varvet.
Varv 3 (6,6-10,2 km)
Sista varvet. Det är nu allt avgörs. Jag har börjat att andas hårdare men för att vara en avslutning så känns det ändå oförskämt bra. Tempot har lagt sig på 4:04 igen, vilket är det medeltempo som jag oftast har sett när jag har kollat på klockan under loppet. "Bleed it out - Linkin Park" kommer på mycket tidigare än jag tänkt mig(var min tänkta spurtlåt) men jag vänder det till något positivt och får ny energi. Jag måste ligga i!
Runt åtta km börjar det bli helt sinnessjukt jobbigt. Jag hör genom musiken hur mycket jag låter. Jag kommer på mig själv med att blunda. Jag får t.o.m. tanken "åtta km kanske räcker idag?", en tanke som jag givetvis slår bort direkt. Nu handlar det bara om att hålla ihop. Tempot jag ska rädda är 4:04, det finns inget tempo att vinna. BARA HÅLLA IHOP!
Målet närmar sig, en km kvar. Jag försöker se det positivt: "bara upp här, sen en sväng, en kort raka, en sväng till, sen upplopp". Sjukt nog så fungerar det. Jag har aldrig varit så sliten men jag nöter på! Tempot på klockan förändrar sig inte utan förblir 4:04.
På upploppet sliter jag av mig lurarna. Jag hör hur jag är den som låter överlägset mest bland mina löparkollegor: "OOOOAAAAHHH, OOOOOOAAAAH, OAAAAAAH!". Det skulle lika gärna kunna vara en man som är på väg att dö som en 27-årig singelkille på väg in i mål. Jag trycker mig över mållinjen och kollar klockan: 4:04 är intakt.
Jag gjorde det, det jag nästintill drömt om: jag gav allt och överträffade mina förväntningar. I en hög så ligger jag på asfalten, frustandes. Jag bryr mig inte om att jag låter som en flock gnuer. Tvärtom: jag är vansinnigt stolt över det. Så låter en man som gjorde det han kom dit för.
Resultat
Min klocka
Distans: 10,22 km
Tid: 41:37
10K: 40:54
Bästa 5K: 20:09
Medeltempo: 4:04 min/km
Varvetmilens mätningar
Tid: 41:31
Placering: 67(av 346 som slutförde)
Slutord
De sista två-tre kilometerna var det jobbigaste jag någonsin har gjort. Jag är sjukt stolt över hur jag höll ihop loppet. På många sätt så blev det hela precis så som jag hade önskat mig: ett ärligt max och en bra tid. En bonus är ju den, i mitt tycke, fina placeringen.
På ett år har jag gått från en kroppsvikt närmare 100-strecket och kass kondition till en kroppsvikt under 90 kg och att springa milen på närmare 40 minuter. Det är jag fan nöjd över. Det roligaste är dessutom att det finns så mycket mer att hämta, i framtiden alltså. På det här jävla loppet fanns det nog bara sekunder att hämta
Tack för mig, nu blir det BIRA!