Tack för alla svar! Garanterat stressrelaterat kombinerat med hypokondri som troligen gör det onödigt värre än vad det behöver vara.
Nu när det har gått ett par dagar sedan läkarbesöket samt att jag läst här så är det bättre - åtminstone har jag vant mig och förberett mig på att det kan vara i flera veckor eller till och med månader i "värsta fall".
Härnäst fokuserar jag nu på att träna, jobba med det jobb jag har (trots negativ påverkan och en jävla idiotkund från sydvästra Europa som ej har betalat ännu - länge leve nätfrilansering haha), samt att kliva upp samma jävla tid varje dag nu och se till att få solljus under dagen (duh).
Citat:
Ursprungligen postat av Akerhage
För mig har skaffandet av hund nog gett mig motsatt effekt. Hur mycket jag än älskar min 13-åriga hårboll så har det på något sett satt en inre stress i mig.
Detta då jag känt mig ganska låst då han måste ut 3-4 gånger per dag och han har sina middagstider, varje dag, i 13 år!
Så att åka in till stan, dra till havet gå ut med polarna, dra på resa etc blir ofta stressigt då man inte vill lämna hunden ensam. Att göra saker genererar i att jag MÅSTE lösa hundvakt etc. Du måste gå ut när du egentligen vill lägga dig etc. Livet blir fyllt med ännu mer måsten, vilket orsakar stress för mig.
Ångrar dock inte en sekund att jag har min Sam, han är verkligen mitt allt och nu är jag mer stressad i att han är så gammal och hur jag kommer må när han går bort.
|
Jag lider med dig mannen. Föräldrarnas hundar som har varit med sedan 14 år tillbaka börjar försvinna en efter en. Kommande år nu är det en tik (12 år gammal) och en hane (13 år gammal) som troligen kommer att trilla av pinnen.
Jag vill hinna ta en bild med dem sittandes i min famn (precis som jag gjorde men första hanen som lämnade jordelivet vid 13,5 års ålder) innan det blir för sent men det har ej blivit av ännu men jag siktar på att göra det nu till helgen.
Det är också en stressfaktor för mig spekulerar jag. Det är riktigt viktigt att få ett "bra avslut" för att man inte skall gå omrking med "ångrande sorg" resten av sitt liv för att man inte tog ett riktigt farväl.
Husdjur som lever så här länge lämnar större avtryck på ens liv än vad vissa medmänniskor som man vuxit upp med kan göra, troligen på grund av "den villkorlösa kärleken".