Citat:
Ursprungligen postat av 1x0
Hur går det med träningen och livet?
|
Har inte varit inne på min egna tråd på en väldigt lång tid. Tänkte försöka recappa senaste halvåret (?) lite snabbt.
Mina intressen har fluktuerat rätt så mycket sedan förra sommaren. Det var en lärorik och rolig sommar där jag provade på mycket nytt. Vill samla på mig så många erfarenheter som möjligt.
Har börjat tänka mycket på framtiden och vad jag vill hålla på med resten av livet. Jag har en väldigt sentimental personlighet, reflekterar, grubblar enormt, tänker tyst för mig själv och pratar högt med mig själv nästintill vardagligen. Detta har orsakat mig många fler dåliga saker än bra senaste åren - ja i stort sen sedan min skeva kroppssyn och syn på hela mig själv relativt till andra i min omgivning formades i 13-årsåldern. Växlar mellan att tycka synd om mig själv och att närmast hata mig själv och bli äcklad. Kan inte heller låta bli att jämföra mig själv med nästan varenda person jag träffar dagligen. Man förstörs och bryts ner sakta men säkert av det. Visst hade man velat ändra på sig vissa saker men att grubbla igen och igen på sånt man inte kan förändra hjälper exakt noll. Har bearbetat mina problem om och om igen men känner alltid efter några veckor för att göra det en gång till.
Jag tror du och alla andra förstår att jag har ramlat i en smärre depression, en sommardepression som har återkommit regelbundet senaste åren. Blir alltid så här bitter, nere och allmänt melankolisk när sommaren närmar sig. Jag vet inte varför - kan vara att sommaren väcker många känslor hos mig och får mig att tänka på barndomsminnen... eller att det är knappt någon skola de här sista veckorna och man har exakt ingenting att vakna upp till på morgonen. Känns så meningslöst allt det här, men det finns ändå så mycket jag vill prova på och uppleva innan jag känner mig färdig.
Enda botemedlet är att hålla sig sjukligt upptagen. Har fixat två sommarjobb på 45-55h totalt/vecka samt lovat min mentor att i förväg läsa en extra mattekurs under sommarlovet. Förstår inte mina problem, jag har så enormt mycket att vara tacksam och glad över. Inte bara trygg, säker, mat på bordet etc, utan hade t.ex som mål att fixa bra resultat på högskoleprovet - jag fick 1.8 denna vår vilket jag tar mig in på läkarprogrammet t.ex med (har ingen aning vad jag vill läsa till helt ärligt, är en extrem hoppjerka), men blev inte något gladare p.g.a det. Innan kändes det som att jag skulle vara världens lyckligaste om jag bara fixade det också bland allt annat som jag har lyckats med men, trots en dryg dubbling av mitt resultat på en termin så var det första jag gjorde att jämföra mig själv med de som fått 1.85, eller 1.9 eller 2.0. Jag vet inte varför, kan bara inte låta bli. Denna extrema mindervärdeskomplex har jag haft länge, denna offermentalitet kanske några skulle kalla det. Blev grovt mobbad under störra delen av grundskolan vilket periodvis har sporrat mig och periodvis sänkt mig, samt ÄS under högstadiet.
Hur som helst, det här är inget rop på hjälp. Känns bara bra att skriva ner det. Gäller bara att hålla ut denna sommar också. Måste ändra på mitt tankesätt långsiktigt, gärna redan igår.
Till träningen. Tränar i snitt 3 pass i veckan, runt 90-120 min. Har börjat köra väldigt mycket cirkelträning, supersets etc vilket möjliggör 35-45 sets av rätt så tung träning på varje pass. Vill träna så lite som möjligt för så bra resultat som möjligt just nu. 1% effort, 50% results. Eller inte 1%, blir ändå 6-7 timmars träning i veckan. Kan absolut inte träna när jag inte är fokuserad eller när jag tänker på något helt annat, så ser till att träna med en bra vän som kan hålla en fokuserad. Man vill ju inte vara den som sitter och tittar på medans polaren tränar.
Egentligen tror jag högre frekvens med lägre daglig volym skulle vara bättre för mig men nära vänner, vardagsumgänge och allt det sociala är det enda som håller mig ovanför ytan just nu, så ser till att ha 3-4 dagar i veckan helt fria åt det just nu.