Borde jag sluta träna?

[chidde]

Kanner precis likadant

I ar har jag borjat kanna att aldern borjar komma ifatt, jag har haft mindre ork pa gymmet och oftast latar jag mig mest hemma

Forut korde jag 45-50min effektiva pass pa gymmet, mobiltelefonen stannade alltid i skapet men nufortiden (nar jag val gar) tappar jag intensiviteten efter 20min och manga ggr scrollar jag pa telefonen mellan seten

Det var redan svart att halla igang tidigare i ar, lockdown har i UK har gjort det annu svarare och nu ar vi inne pa 2nd lockdown

Jag har formodligen aldrig varit sa nara pa att avsluta mitt gymmedlemskap som i ar...

[Navi]

Ursprungligen postat av svenbanan

Ifall du tränar mycket och hårt kan du ju eventuellt ha övertränat. Stress från pluggandet kan ju ha påskyndat den processen också. Ett av symptomen på överträning är ju att man tappar motivationen.

Jag säger inte att det nödvändigtvis är så i ditt fall. Men baserat på det du skriver så är det kanske en möjlighet iaf.

Ifall detta är fallet så bör du helt klart dra ner på träningen. Både mängdmässigt, men också minska intensiteten.

Stressen från studierna tror jag också har bidragit till jag inte återhämtar mig lika bra. Jag upplever också att förlorat den identitet av mig själv som gav allt för träningen. Hela mitt liv kretsade kring träning under min kandidat, då jag inte hade närmelsevis lika mycket studiebelastning. Min master tycker jag också är genuint intressant, vilket gör att mina tankar går till annat än träning. Dio fångade det på ett bra sätt tyckte jag. Att det finns mycket annat i livet som inte är träning.

Mitt problem är att jag inte kan göra något lagom. Jag går all in på allt jag tar mig för. Detta har dock oftast varit till min fördel, både tränings-och studiemässigt, men nu när jag inte har samma lust till att gå all in på träningen försvinner också glöden.

Ursprungligen postat av Raschmus

Jag hade minskat träningen ordentligt, kanske även kvalitén till en nivå som du tycker är skön som bara ger energi snarare än drar energi.

Jag har i perioder haft för mycket omkring mig och då har träningen istället för att vara inspirerande och återkopplande blivit ännu en tid- och energitjuv istället.

Jag hade däremot inte slutat träna helt, har man rutin att ha hög träningsvolym så tror jag snarare det kommer påverka dig negativt att sluta tvärt och du kommer förmodligen känna dig som både mental och fysisk chipspåse.

Så har det varit för mig i varje fall, lycka till med din master!

Jag skulle ändrat rubriken (men det gick inte efter jag publicerat inlägget) till att jag inte borde träna lika mycket. Jag kommer fortfarande köra mina morgonpass med 30 min kondition följt av någon timma styrka. Det är framförallt eftermiddagspassen jag kommer dra ner på. Att sluta träna helt skulle vara förödande för min självbild. Jag ser mig själv som en tränande person, det är en stor del av min identitet. Har ibland tänkt på vad som skulle hända om jag skadade mig... Det hade varit oerhört tufft psykiskt.

Tack för lyckliga tillrop!

Ursprungligen postat av Stuffer

Jag har minskat på gymmandet men ökat konditionsträningen.
Måste du verkligen åka till gymmet för att träna kondition? Varför inte träna ute?
Jag blir i alla fall uttråkad efter 2 minuter om jag sätter mig på en cykel inomhus eller ställer mig på ett löpband.

Halva grejen med mina löprundor tycker jag är att komma ut och få lite frisk luft. Försöker lägga dem på lunchen så vissa dagar finns faktiskt en chans att man får lite sol på sig också

Jag kan ta promenader utomhus, absolut, men löpträning eller cykling har jag aldrig uppskattat. Jag står på en crosstrainer och tittar på serier oftast, det har jag tidigare tyckt varit den mest tillfredsställande konditionsträningen.

Ursprungligen postat av Langster

Ja, du borde sluta träna.

Se hur det känns. Bara för att du slutar träna 1 vecka, 1 månad, 6 månader eller 1 år behöver det inte betyda att du aldrig mer tränar i hela ditt liv. Och om 5 år kommer uppehållet du gör nu inte att göra någon som helst skillnad, om något så gör det möjligtvis en positiv skillnad.

Min erfarenhet är att man vänjer sig av med träning blixtsnabbt och man får svårt att förstå hur man kunde lägga så mycket tid på det.

Jag har ofta tänkt på hur jag kommer se på den här tiden av mitt liv när (om) jag blir pappa och har ett krävande jobb. Kommer jag sakna den här tiden? Kommer jag ångra att jag tränade bort stora delar av min studietid? Kommer jag gräma mig över hur mycket jag tänkte på träning och min kropp? Jag vet inte. Att jag ställt mig frågande till min egen träning hoppas jag dock kan vara ett steg på vägen mot en hälsosammare inställning som jag kan finna glädje i.

Ursprungligen postat av Diomedea exulans

Jag tror att träningen är viktigast för oss som är lite fuckade i huvudet. Ja, det finns många människor som är genomlyckliga fast de aldrig tränar. Men jag tror att de personerna är såna som inte blev valda sist i brännbollen på mellanstadiet, som blev av med oskulden i högstadiet och som fick sitt första sommarjobb i gymnasiet. Välanpassade, mentalt friska personer som gått igenom alla nödvändiga utvecklingsstadier i rätt ordning och upplevt livets skuggsidor som utmaningar de lyckats besegra för att komma vidare ut på andra sidan som starkare och klokare individer. Idag får de sitt dopamin, serotonin och allt annat viktigt som slutar på -in genom givande och utvecklande yrken, hobbyer, familjemedlemmar, vänner och romantiska relationer.

Vi som är trasiga och felläkta inombord behöver försätta våra kroppar och hjärnor i falska fight-or-flight-situationer flera gånger i veckan för att vi ska få alla viktiga hormoner utsöndrade i någorlunda korrekt mängd. Vi behöver se förändringar i spegeln eller på pulsklockan för att känna att vi tar oss framåt i livet. Träningen är ett opium för oss.

Eller jag vet inte.

Ditt sista stycke tycker jag är väldigt relaterbart. Mina föräldrar är de lyckligaste jag vet, och jag har flera gånger konfronterat dem om deras inställning till sina egna kroppar och träning. Samma bild uppenbarar sig varje gång - de bryr sig verkligen inte. Pappa tränar tre dagar i veckan och är jättenöjd över det. Ibland kör han tre set bänk och går hem, ibland ett tufft spinningpass. Det hade varit så skönt att ha den inställningen, men jag är alldeles för kroppsfixerad och beroende av att se framgång i träningen. Det är ett opium för mig, japp.

Ursprungligen postat av skyffelmördarn

Jag har halverat mina vikter (i vissa övningar mer) senaste 3 åren gått ner 20 kg och så vidare, om man ibland längtar tillbaka? Absolut. Men varje gång jag tänker i de banorna så påminner jag mig själv om hur löjligt det är att sträva efter att bli stor och stark.

Tror man kommer tacka sig själv senare i livet.

Hittade du något annat i livet som gav dig mening, eller varför drog du ner på träningen?

[svenbanan]

Om det nu finns nån koppling till överträning (för mycket och för hård träning i förhållande till återhämtning) så kan du ju kanske ha i åtanke att det är bra mycket mer påfrestande för kroppen med löpning än styrketräning. Dvs det är mycket lättare att få överträningssymptom från löpträning. Speciellt intervaller, tröskelträning och "springa 5km så snabbt som möjligt". Så ifall du tror det är en bidragande faktor så kan du ju hellre sikta på mängdträning än kvalitetsträning.

[Kev88]

Ursprungligen postat av Langster

Min erfarenhet är att man vänjer sig av med träning blixtsnabbt och man får svårt att förstå hur man kunde lägga så mycket tid på det.

Jag önskar att min erfarenhet var densamma! Jag tvingandes till träningsstopp mellan 2016-2018 p.g.a. skador och det var två fruktansvärt abstinensfulla år, det jagade mig t.o.m. i mina drömmar. På det så rök en stor del av självkänslan i takt med atrofin.

[skyffelmördarn]

Ursprungligen postat av svenbanan

Om det nu finns nån koppling till överträning (för mycket och för hård träning i förhållande till återhämtning) så kan du ju kanske ha i åtanke att det är bra mycket mer påfrestande för kroppen med löpning än styrketräning. Dvs det är mycket lättare att få överträningssymptom från löpträning. Speciellt intervaller, tröskelträning och "springa 5km så snabbt som möjligt". Så ifall du tror det är en bidragande faktor så kan du ju hellre sikta på mängdträning än kvalitetsträning.

Det handlar inte om överträning, det handlar om att träna på bara för tränandets skull vilket över tid leder till skador, förr eller senare kommer alla som tränar att bli skadade om man fortsätter att utmana ödet och öka år ut och år in.

[skyffelmördarn]

Ursprungligen postat av Navi

Hittade du något annat i livet som gav dig mening, eller varför drog du ner på träningen?

Det här kanske låter deppigt men jag kom väl till insikt att jag tränade på en nivå som man skulle göra om man tävlade och det har jag inte för avsikt att börja göra så då blir ju "meningslöst" att träna och försöka öka i styrka hela tiden bara för sakens skull.

[Langster]

Ursprungligen postat av Kev88

Jag önskar att min erfarenhet var densamma! Jag tvingandes till träningsstopp mellan 2016-2018 p.g.a. skador och det var två fruktansvärt abstinensfulla år, det jagade mig t.o.m. i mina drömmar. På det så rök en stor del av självkänslan i takt med atrofin.

Uppehåll pga skada eller sjukdom är jobbigare än när man helt enkelt har för mycket annat att göra, eller när man bara tar en paus för att man känner sig uttråkad av träningen.
Skador uppstår oftast när man är på topp och pressar sig själv till max, då är det inte kul att plötsligt behöva sluta med det som ju gick så bra.

Är man uttråkad eller saknar motivation som trådskaparen - då är det läge att göra ett uppehåll, eller pröva något helt annat ett tag. Oftast kommer motivationen tillbaka... dock så skulle jag aldrig ha motivation att träna 2 ggr per dag, särskilt inte av något hälsoargument. Tar det så mycket tid så är jag hellre ohälsosam.
Man bör även försöka se sin träning över ett längre perspektiv, uppehåll då och då - om man för övrigt är konsekvent - gör ingen större skillnad i det långa loppet. Har man tränat i typ 10 år så kommer man inte göra så stora framsteg hur ofta eller mycket man än tränar. Och tar man ett uppehåll och sedan börjar igen tar det inte så lång tid innan man är tillbaka på den nivån där man inte direkt kan göra några framsteg igen.

[Langster]

Ursprungligen postat av skyffelmördarn

Det här kanske låter deppigt men jag kom väl till insikt att jag tränade på en nivå som man skulle göra om man tävlade och det har jag inte för avsikt att börja göra så då blir ju "meningslöst" att träna och försöka öka i styrka hela tiden bara för sakens skull.

Om det är kul så varför inte?
Om det blir ångestfyllt och smärtsamt är det iofs ingen bra idé.

Jag har haft liknande tankar ibland, speciellt när jag i min ungdom tränade kampsport - varför ska jag bli bra på att slåss? Jag la ner typ 10 år på kampsport och sen slutade jag. Inget jag ångrar idag, varken att jag tränade eller att jag slutade med det. Samma tankar kommer ibland med styrketräningen, varför ska jag vara stark, varför ska jag ha muskler? Men själva tränandet är tillräckligt kul för att fortsätta.

[skyffelmördarn]

Ursprungligen postat av Langster

Om det är kul så varför inte?
Om det blir ångestfyllt och smärtsamt är det iofs ingen bra idé.

Jag har haft liknande tankar ibland, speciellt när jag i min ungdom tränade kampsport - varför ska jag bli bra på att slåss? Jag la ner typ 10 år på kampsport och sen slutade jag. Inget jag ångrar idag, varken att jag tränade eller att jag slutade med det. Samma tankar kommer ibland med styrketräningen, varför ska jag vara stark, varför ska jag ha muskler? Men själva tränandet är tillräckligt kul för att fortsätta.

Precis, jag tränar ju fortfarande men jag lämnar betydligt mycket mera reps i tanken nu än vad jag gjorde för 10 år sedan. Jag brukar försöka få in 3-5 pass per vecka men blir det bara 2 pass så gör det inget det heller.

[Navi]

På grund av sjukdom tvingades jag till ett par dagar utan konditionsträning. Det är skönt på ett sätt, men samtidigt så ser jag det jag befarade. Känner mig som en disktrasa, blöt och vattnig. De gånger jag slutat konditonsträna blir jag alltid som en säl i kroppen, vilket inte direkt motiverar mig att minska min konditionsträning. Jag har dock sovit väldigt bra, och inte känt mig lika trött på eftermiddagarna (trots sjukdom) vilket är positivt.

Kanske kan det ge sig efter ett tag, men just nu känns allt vad gäller träning och kroppsfixering för jävligt.

[Navi]

Bumpar den här igen eftersom jag gärna hade läst lite råd och jag behöver skriva av mig.

När jag hade tid över i julas tog träningen mer och mer tid från min tillvaro, och nu har jag kommit in i vanan att jag tränar två pass om dagen (innan skolan är det cykling och styrka, och efter skolan cykling igen). När jag läste om WHO:s nya råd blev jag givetvis inte sugen på att dra ner min träning, utan hade råden som motivation att fortsätta. Men nu har träningen börjat gå ut över mitt liv på andra sätt. Jag är väldigt trött emellanåt, och vissa dagar (framförallt lördag/söndagar) så vaknar jag helt tom. Tappar lust till det mesta i livet: relationer, träning, studier osv. Under veckan, när jag är i min träningsrutin, så kan det flyta på rätt bra men tillslut är det som att kroppen säger stopp. Jag svimmade i duschen förra veckan och fick åka till sjukhuset. Det kanske inte har något med min träning att göra, men den dagen var en sån dag jag kände mig helt tom. Jag vill inte känna såhär.

Men vet inte vad jag ska göra. Jag tycker verkligen om träning - det är oerhört stor del av min identitet - och jag vet hur bra jag kan må av träning. Jag vill framförallt bygga muskler och ha hälsan, vilket också gör att jag äter uteslutande "nyttig" och oprocessad mat. Ibland orkar jag inte äta, vilket gör att jag blir ännu tröttare. Men ibland är magen som ett svart hål, bottenlös och svidande hunger.

[Vinter]

Låter som du har början på andra problem som är värre än överträning. Du skulle tjäna på att lägga upp ett schema och vänja dig in på mer normala rutiner. Jag menar efter du är klar med din master kommer du väl ha helt andra tider och kan inte vara trött och ofokuserad.
Det är ju lite hintar om ätstörning som måste fixas till med mycket självdiciplin.

[TheDoctor]

Ursprungligen postat av Diomedea exulans

Jag tror att träningen är viktigast för oss som är lite fuckade i huvudet. Ja, det finns många människor som är genomlyckliga fast de aldrig tränar. Men jag tror att de personerna är såna som inte blev valda sist i brännbollen på mellanstadiet, som blev av med oskulden i högstadiet och som fick sitt första sommarjobb i gymnasiet. Välanpassade, mentalt friska personer som gått igenom alla nödvändiga utvecklingsstadier i rätt ordning och upplevt livets skuggsidor som utmaningar de lyckats besegra för att komma vidare ut på andra sidan som starkare och klokare individer. Idag får de sitt dopamin, serotonin och allt annat viktigt som slutar på -in genom givande och utvecklande yrken, hobbyer, familjemedlemmar, vänner och romantiska relationer.

Vi som är trasiga och felläkta inombord behöver försätta våra kroppar och hjärnor i falska fight-or-flight-situationer flera gånger i veckan för att vi ska få alla viktiga hormoner utsöndrade i någorlunda korrekt mängd. Vi behöver se förändringar i spegeln eller på pulsklockan för att känna att vi tar oss framåt i livet. Träningen är ett opium för oss.

Eller jag vet inte.

Hundra tummar upp på den. Känner väl igen mig själv där i din text. Om jag inte utsätter mig kropp för regelbunden ansträngning så mår jag skit. Sen är vägen inte särskilt lång till diverse missbruk. Och det i sin tur leder aldrig någonstans trevligt.

Har alltid lyckats ta mig tillbaka upp när jag varit nästan för insyltad, men är rädd att så inte alltid kommer vara fallet. Så jag tränar för att inte sätta en metaforisk kula i pannloben.

[Don H]

Varsågod;

https://ortorexi.nu/2020/05/23/sympt...halsosam-sjuk/

[CalleP]

Ursprungligen postat av Navi

Bumpar den här igen eftersom jag gärna hade läst lite råd och jag behöver skriva av mig.

När jag hade tid över i julas tog träningen mer och mer tid från min tillvaro, och nu har jag kommit in i vanan att jag tränar två pass om dagen (innan skolan är det cykling och styrka, och efter skolan cykling igen). När jag läste om WHO:s nya råd blev jag givetvis inte sugen på att dra ner min träning, utan hade råden som motivation att fortsätta. Men nu har träningen börjat gå ut över mitt liv på andra sätt. Jag är väldigt trött emellanåt, och vissa dagar (framförallt lördag/söndagar) så vaknar jag helt tom. Tappar lust till det mesta i livet: relationer, träning, studier osv. Under veckan, när jag är i min träningsrutin, så kan det flyta på rätt bra men tillslut är det som att kroppen säger stopp. Jag svimmade i duschen förra veckan och fick åka till sjukhuset. Det kanske inte har något med min träning att göra, men den dagen var en sån dag jag kände mig helt tom. Jag vill inte känna såhär.

Men vet inte vad jag ska göra. Jag tycker verkligen om träning - det är oerhört stor del av min identitet - och jag vet hur bra jag kan må av träning. Jag vill framförallt bygga muskler och ha hälsan, vilket också gör att jag äter uteslutande "nyttig" och oprocessad mat. Ibland orkar jag inte äta, vilket gör att jag blir ännu tröttare. Men ibland är magen som ett svart hål, bottenlös och svidande hunger.

Du kan ju träna lite mindre än vanligt bara, kör typ 2 dagar i veckan så som du gör nu och resten vilar du.