Citat:
Ursprungligen postat av Raschmus
lever du?
|
Ja
Och tack för omtanken.
För två år sedan satt jag häktad under en period, skäligen misstänkt för något jag inte hade gjort. Jag fick brev från flickvänner, polare och familj som alla skrev till mig med en beklagande ton som om jag redan var dömd medan jag inte kunde göra något annat än att försöka förklara att jag var oskyldig, precis som alla andra. I slutskedet dök ytterligare ett vittne upp, berättade sin historia, visade sin film och plötsligt stod jag ute på gatan bland vanligt folk som inte hade en aning om vad som hade hänt mig.
Jag gick från att kallsvettas ångest från och med uppvaknande till och med att jag somnade av mental utmattning till att bli friad och förväntas återgå till vad jag gjorde innan. Jag kände mig så svag att jag packade min väska, tog med mig mina pengar och reste utomlands, drogade, söp och knullade i drygt ett halvår innan jag hade lyckats förtränga häktestiden så pass att jag egentligen bara visste vad som hade hänt, inte vad jag hade känt.
Det jag har gått igenom de senaste månaderna är ungefär att jämföra med detta. Innan beskedet kände jag för en gångs skull i livet hyfsad kontroll över mig själv. Jag tränade hårt, festade hårt och jobbade hårt men jag förstörde inte mig själv på något sätt. Och trots att jag gick in för allt jag gjorde så var det nästan som om även den höga hastigheten i livet övergick i någon slags slentrianmässig rutin där jag blev fartblind, i positiv benämning. Jag kände mig som en ångvält.
När det sedan visade sig att jag egentligen inte mådde bra så gick jag in i någon slags trans som jag ännu inte kommer ihåg. När detta sedan sjönk in så var det som om jag återigen stod på gatan bland alla andra, ensam och utan någonting att leva för. Det kanske låter sjukt men när livet har kastats om till att inte längre kretsa runt pengar, tjejer och "ha kul" utan enbart om överlevnad så känns det plötsligt inte alls lika tacksamt att återgå till att "ha kul". Ena stunden hade jag sådan dödsångest att jag fick fysiska magknip för att några veckor senare försöka bry mig om att någon är ledsen eller vad vi ska äta till middag.
Jag är verkligen ung och dum. Ung, dum och lack. Jag hade inte ens orken att sticka utomlands den här gången utan jag kastade ut mitt ex, stängde av mobilerna och har ägnat de senaste veckorna åt tjejer, droger och alkohol.
Jag har inte svarat på sms eller samtal från min familj eller vänner och inte era PM heller men att veta att det finns folk, okända som kända, där ute som bryr sig om mig har gjort mig tårögd gång på gång. Jag kommer aldrig kunna sätta ord på min tacksamhet gentemot er.
Nåväl, idag var jag och tränade. Har inte blivit många pass på senaste men nu känner jag för att vända på det här på riktigt.
Bänkpress:
Stegring upp till en tung etta.
Trappa ner igen.
Bänk med fötterna uppe:
3x10
2x8
Dips superset chins:
5x10
T-bar:
5x10
Biceps superset lyft åt sidan:
10x10