Ett liv utan barn?

[Rolv]

Ursprungligen postat av Shqypnia

Jag och min fru väntar barn just nu. Människor som kan skaffa barn men väljer att inte göra det påminner mig om vuxna människor som vill vara just barn hela livet och vägrar växa upp.

Anekdotisk så tycker jag att äldre människor som inte har barn har ett tråkigt och tomt liv.

Jag har barn som förgyller/är mitt liv och som jag älskar över allt annat!
Men för den sakens skull, innebär inte det att jag inte skulle kunna tänka mig att leva utan barn om jag fick möjlighet att leva om mitt liv.
Det är helt enkelt två helt olika liv, jag tror att jag skulle kunna ha fyllt upp mitt liv med mycket annat om inte min dotter funnits.
Men nu finns hon där, och det är jag jävligt glad för.
Tror dessutom att hon och eventuellt barnbarn kommer att förgylla mig på ålderns höst.
Något att tänka på är att vara förälder medför inte bara glädje utan även oro och uppoffringar.

Att vuxna ser ner/ifråga sätter andra vuxna som väljer att inte skaffa barn, är något som provocerar mig något fruktansvärt.
Det valet är väl individuellt och inte en självklarhet eller skyldighet för alla.



Skickat från min iPhone med Tapatalk

[BrunoC]

Ursprungligen postat av TranceII

Har vi inte precis haft trådar där folk säger att samhället måste förändras och kvinnors sexualitet måste kontrolleras för annars så får man massa ensamma män och de klarar inte av det utan att börja köra in skåpbilar i folksamlingar?

Det där är en bra poäng också. De flesta män klarar sig inte heller utan kvinnor då man behöver varandra. Men jag vill nog hävda att det är betydligt vanligare med miserabla ensamma barnlösa kvinnor än vad det är med män som kör skåpbilar in i folksamlingar pga. brist på närhet.

[Bärsärk]

Ursprungligen postat av BrunoC

Det där är en bra poäng också. De flesta män klarar sig inte heller utan kvinnor då man behöver varandra. Men jag vill nog hävda att det är betydligt vanligare med miserabla ensamma barnlösa kvinnor än vad det är med män som kör skåpbilar in i folksamlingar pga. brist på närhet.

Vi vill fortfarande inte ha dig här på forumet.

[Angel]

Jag vill ju som sagt ha barn om jag hittar en man, men fan vad jag ogillar barn generellt. Är på ett familjehotell på Cypern nu och fan vilka små monster de flesta ungar är, de dikterar villkoren totalt med sina föräldrar och allt föräldrarna gör är att muta, du får glass, du får bulle osv osv. Fattar inte ens varför de åker på semester med barn, föräldrarna ser helt förstörda och stressade ut.

[BrunoC]

Ursprungligen postat av Bärsärk

Vi vill fortfarande inte ha dig här på forumet.

Fortfarande?

[Stoltz]

Ursprungligen postat av wintersnowdrift

Jag tror visst att man kan ångra att man skaffade barn, men ett större tabu att lufta finns knappast.

Det här har faktiskt både en mamma och en pappa luftat till mig när de varit fulla. De var inte föräldrar till samma barn då, utan två helt olika tillfällen och två helt olika familjer. Fy faaaan vad det gjorde ont att höra, även om det så klart var bra att de fick tala om det. Föräldralivet är nog inte all its cracked up to be för exakt alla, precis som i vartenda annan situation i världen...

Ursprungligen postat av Shqypnia

Människor som kan skaffa barn men väljer att inte göra det påminner mig om vuxna människor som vill vara just barn hela livet och vägrar växa upp.

Som att ****** och skjuta skarpt/ha effektiv insamling skulle vara ett mognadstecken. Hur många föräldrar finns inte som inte är något annat än barn med barn?

Jag hade den här diskussionen (Rättelse: "När ska ni skaffa barn?"-frågan kom upp, vi sade att vi inte ville ha, och vi drogs inför domstol) för några månader sedan och fy fan vilket liv det blev.

Om något är tecken på människor som inte vill växa upp är det ju när s.k. vuxna människor kissar på sig över att någon inte väljer samma livsstil som dem.

[Dåren]

Vem diskuterade du med, Stoltz? Förälder eller annan bekant?

[Stoltz]

Ursprungligen postat av Dåren

Vem diskuterade du med, Stoltz? Förälder eller annan bekant?

Annan bekant, en väns vänner. Smått olustigt egentligen att personer som jag inte träffat tidigare tar sig friheten att kommentera om mina livsval, i en sådan situation som det var (grillning och middag).

[baktung]

Problemet är att försöka hitta någon att vilja ha barn tillsammans med. När redan det känns hopplöst så fokuserar man inte direkt på senare stadier. Egna barn känns så fantastiskt avlägset att tankarna kring det blir lika flyktiga som tankarna på att göra en seriös satsning på att bli astronaut.

Samtidigt är jag lika öppen för att skaffa barn som jag är inför att träffa en partner. Den stora frågan för mig är dock fortfarande om det överhuvudtaget kommer vara värt att göra ett försök att hitta någon. Jag har gjort ett försök med nätdejting men återgick snabbt till mitt nuvarande stadie. Insåg efter ett par försök helt enkelt att bilden man får av en presentation på nätet skiljer sig diametralt från den människa man tillslut träffar. I samtliga fall. Så den grejen fungerar absolut inte.

Varje nivå på stegen känns alltså som ett oöverstigligt berg:

1. Bestämma sig för om man vill träffa någon. Orkar jag verkligen ta hänsyn till en annan människas vilja och behov hela dagarna?
2. Försöka komma i kontakt med någon. Problematiskt när man inte har lust att gå någon annanstans än till gymmet, avskyr sol och avskyr att resa.
3. Verkligen träffa någon man står ut med, och som dessutom står ut med mig. Kommer hon tillåta att jag lägger mig och vilar en halvtimme efter varje måltid? Bör jag verkligen slösa veckor av en annan människas liv när hon ändå kommer inse vilken urbota livstrött individ jag måste få vara emellanåt?
4. Övertyga sig själv om att kärlek har uppstått, när man i själva verket bara valt en partner utifrån uppenbara kvaliteter, och förmodligen gjort så från den återstod av tillgängliga singlar som själva varit för ofriska eller osociala för att träffa någon på ett normalt sätt. Därav formuleringen "står ut med".
5. Överleva den första obligatoriska nedkärningsfasen på åtminstone ett halvår innan det överhuvudtaget blir normalt att tala om att skaffa barn.
6. Övertyga sig själv om att man verkligen är rätt person att uppfostra ett barn, när det finns en risk att man i framtiden hamnar i en pendel mellan olika maniska eller depressiva tillstånd? Eller när man framför allt inte är säker på om man överhuvudtaget kommer orka försörja sig själv om ett par år? Femton år? Imorgon?

Å andra sidan skulle min unge klara sig bra i skolan och bli en hyfsad atlet. De förutsättningarna hade jag åtminstone sett till att skänka mitt barn.

Eller så tar man en ålandsbåt och hoppas på det bästa.

[BelowAverage]

Ursprungligen postat av baktung

Problemet är att försöka hitta någon att vilja ha barn tillsammans med. När redan det känns hopplöst så fokuserar man inte direkt på senare stadier. Egna barn känns så fantastiskt avlägset att tankarna kring det blir lika flyktiga som tankarna på att göra en seriös satsning på att bli astronaut.

Samtidigt är jag lika öppen för att skaffa barn som jag är inför att träffa en partner. Den stora frågan för mig är dock fortfarande om det överhuvudtaget kommer vara värt att göra ett försök att hitta någon. Jag har gjort ett försök med nätdejting men återgick snabbt till mitt nuvarande stadie. Insåg efter ett par försök helt enkelt att bilden man får av en presentation på nätet skiljer sig diametralt från den människa man tillslut träffar. I samtliga fall. Så den grejen fungerar absolut inte.

Varje nivå på stegen känns alltså som ett oöverstigligt berg:

1. Bestämma sig för om man vill träffa någon. Orkar jag verkligen ta hänsyn till en annan människas vilja och behov hela dagarna?
2. Försöka komma i kontakt med någon. Problematiskt när man inte har lust att gå någon annanstans än till gymmet, avskyr sol och avskyr att resa.
3. Verkligen träffa någon man står ut med, och som dessutom står ut med mig. Kommer hon tillåta att jag lägger mig och vilar en halvtimme efter varje måltid? Bör jag verkligen slösa veckor av en annan människas liv när hon ändå kommer inse vilken urbota livstrött individ jag måste få vara emellanåt?
4. Övertyga sig själv om att kärlek har uppstått, när man i själva verket bara valt en partner utifrån uppenbara kvaliteter, och förmodligen gjort så från den återstod av tillgängliga singlar som själva varit för ofriska eller osociala för att träffa någon på ett normalt sätt. Därav formuleringen "står ut med".
5. Överleva den första obligatoriska nedkärningsfasen på åtminstone ett halvår innan det överhuvudtaget blir normalt att tala om att skaffa barn.
6. Övertyga sig själv om att man verkligen är rätt person att uppfostra ett barn, när det finns en risk att man i framtiden hamnar i en pendel mellan olika maniska eller depressiva tillstånd? Eller när man framför allt inte är säker på om man överhuvudtaget kommer orka försörja sig själv om ett par år? Femton år? Imorgon?

Å andra sidan skulle min unge klara sig bra i skolan och bli en hyfsad atlet. De förutsättningarna hade jag åtminstone sett till att skänka mitt barn.

Eller så tar man en ålandsbåt och hoppas på det bästa.

Jag gillar dig. Jag skulle föda dina barn om det gick! #messias, no homo

Däremot behöver man ju inte lösa alla svårigheter du listat samtidigt utan det går väl sin gilla gång.
Om du inte snabbspolar genom att satsa på / i / genom en sprucken kondom på Ålandsfärjan.
Tänker ungefär likadant fast inte lika mörkt, det känns avlägset och osannolikt men tanken på en eller två kiddos är inte helt oangenäm.
Avseende ens lämplighet att bli förälder pga X skavanker känns det inte som någon är förskonad från sånt och likförbannat blir de flesta rätt välfungerande på det stora hela. Men det är nog bra att i förväg fundera på sina brister och hur / om man kan hantera dem i familjesituation.

[d1anny2]

Ursprungligen postat av wintersnowdrift

Jag tror visst att man kan ångra att man skaffade barn, men ett större tabu att lufta finns knappast.

Jag tror även att "tänk om jag ångrar mig?" är en ganska dålig anledning att skaffa barn om man velar.

Anledningen att man ångrar barn är sannolikhet att det blev snorungar och sedan dryga folk som inte ringar utan att behöva pengar. Mycket av det som blev har att göra vilka sidor man själv bidrog till att främja och lägga lock på. Kanske ångrar man isf sitt misslyckande.

[d1anny2]

Ursprungligen postat av Shqypnia

Jag och min fru väntar barn just nu. Människor som kan skaffa barn men väljer att inte göra det påminner mig om vuxna människor som vill vara just barn hela livet och vägrar växa upp.

Anekdotisk så tycker jag att äldre människor som inte har barn har ett tråkigt och tomt liv.

Tyvärr har även många äldre med barn ett tomt och tråkigt liv.

[Alexton]

Ursprungligen postat av d1anny2

Anledningen att man ångrar barn är sannolikhet att det blev snorungar och sedan dryga folk som inte ringar utan att behöva pengar. Mycket av det som blev har att göra vilka sidor man själv bidrog till att främja och lägga lock på. Kanske ångrar man isf sitt misslyckande.

För män är det oftast bara att dra. Vilket det finns ett antal som gör.
Så att säga att ingen skulle ångra barn är absurt.

[CalleP]

Just nu som 26 åring känns barn avlägset, kanske när jag är äldre, med rätt person och ifall jag känner mig redo.

[baktung]

Ursprungligen postat av BelowAverage

Jag gillar dig. Jag skulle föda dina barn om det gick! #messias, no homo

Vi får adoptera helt enkelt. Bytas av varje halvår, slipper det bli så höga reskostnader. Ryssland eller Asien?

Ursprungligen postat av BelowAverage

Däremot behöver man ju inte lösa alla svårigheter du listat samtidigt utan det går väl sin gilla gång.
Om du inte snabbspolar genom att satsa på / i / genom en sprucken kondom på Ålandsfärjan.
Tänker ungefär likadant fast inte lika mörkt, det känns avlägset och osannolikt men tanken på en eller två kiddos är inte helt oangenäm.
Avseende ens lämplighet att bli förälder pga X skavanker känns det inte som någon är förskonad från sånt och likförbannat blir de flesta rätt välfungerande på det stora hela. Men det är nog bra att i förväg fundera på sina brister och hur / om man kan hantera dem i familjesituation.

Nog för att jag överdrev cynismen här ovan, men som du säger är det lätt hänt att tankarna skenar med dessa frågor. Ibland kan jag annars också drabbas av en behaglig värme över tanken på barn. En slags momentan barnlängtan. Så sent som för en timme sen gjorde jag varm choklad, vilket kanske händer ett par gånger om året, och tänkte då tillbaka på all kärlek min pappa gav mig genom att varje morgon ha vispat färdigt chokladen lagom tills jag skulle äta frukost inför skolan. Det vore mysigt, och faktiskt en ynnest, att själv få ge en morgontrött liten parvel samma dagliga bevis på sin oersättlighet.

Man skulle förmodligen ångra sig om man inte tog dessa känslor på allvar. Det är värt att lägga manken till för att hitta någon form av kärlek. Även om den inte kommer att vara sådär sagolik så att tid och rum försvinner. Även om det nästan alltid bara känns omöjligt att bli förälskad.

Ett försök till. Och sen ett till.