Funderar ibland på hur extremt tryggt det måste vara att kunna slåss på riktigt. Om man förenklar lite så borde t.ex. Jon Jones kunna ha känslan av att det inte finns en enda person på hela klotet som kan spöa honom, vilken jävla grej
Karate-Jan är och förblir förebilden:
"Han övernattade i Östersund inför en fjällvandring. När han sent i onsdagskväll gick ut på gatan kom tre huvklädda ynglingar fram. Enligt Erikson var de i 16-17-årsåldern.
De hotade honom med ett basebollträ och krävde pengar.
– Glöm det sa jag, säger Jan Eriksson till Länstidningen.
När han inte ville ge dem några pengar försökte de slå honom med ett basebollträ – men det fick rånarna snabbt ångra.
För flera år sedan, när Jan Eriksson bodde i Örnsköldsvik, tog han svart bälte i karate. Karate-Jan må vara snart 70 år – men kunskaperna sitter i.
Den första smällen parerade han med sin högra arm. Den andra med vänster arm. Sedan slog han ner dem allihop.
– Jag är nästan 70 år. Men jag sparkar fortfarande rätt bra. Så förmodligen (blev) tre-fyra revben knäckta på den här första jag tog. Sedan slog jag mitt i pannan på en annan så han stöp, säger Karate-Jan till Länstidningen."
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a...oppade-ranarna