Kan man leva ett helt liv ensam?

[Gober]

Jag är en semi-ensamvarg. Som ung stormtrivdes jag i att hänga i det stora gäng vi var på den tiden. Samtidigt kunde jag ibland längta efter att stänga in mig i ensamheten och sitta hemma och spela tv-spel eller kolla film. Ofta kände jag mig tvingad att dra ut och festa varenda helg, ville bara ligga där hemma med mitt playstation 1 och en påse godis, när polare efter polare ringde och tjatade på att jag skulle komma ut fick jag höra att jag var en trist jävel.

I vuxen ålder har det där hängt kvar. Jag har mest haft utåtriktade sociala jobb och trivs med att träffa folk och snacka skit osv, men efter jobb stänger jag av den där knappen och då vill jag bara hem och ha lugn och ro. Samma sak med fester nuförtiden, händer väldigt sällan. När jag väl är på fest har jag oftast kul men det räcker med ett par gånger per år.

I min röriga ungdom träffade jag en tjej och drog från Skåne till Östergötland vilket innebar att jag sakta gled ifrån alla mina barndomsvänner. När förhållandet tog slut och jag kom tillbaka var det lite försent då de fått en helt ny umgängeskrets. Nu har de alla barn och jag och min sambo är lite senare med det vilket ytterligare bygger en brygga. Att skaffa nya riktigt nära vänner i min ålder händer nog inte riktigt så därför blir det nuförtiden att jag träffar mina gamla polare på herrmiddag ett par gånger per år och det plus några träffar med nyare vänner vi besöker i tex Stockholm ett par gånger per år räcker faktiskt för att fylla upp mitt sociala behov.

Nu har jag dock sambo vilket givetvis gör att jag inte lever som en isolerad ensamvarg i hemmet. Ibland åker tjejen iväg på kortare affärsresor och det är ganska skönt att ha några dagar per år då man är helt ensam med sig själv. Men ganska snabbt saknar man att ha den man älskar bredvid sig i sängen när man lägger sig, att ge den personen en kram och känna värmen från en annan människa, att ha någon (irl) att berätta om sin roliga eller pissiga dag osv.

Känner att jag är helt off topic, men slutsatsen är att om jag levt helt isolerad hade jag blivit tokig, bokstavligt talat. Att leva ett liv utan partner hade givetvis gått, men så otroligt mycket hade gått förlorat som man får om man verkligen hittar någon som man vill leva med. Att leva utan partner och kompisar går givetvis det också, då de flesta kan få någon form av social kontakt genom skola och arbete. Att leva utan partner, vänner och dessutom vara arbetslös eller jobba ensam hemma, nej det hade jag aldrig klarat med psykiska välmåendet i behåll.

Några nämner att sociala medier är bra för de som inte får mycket mänsklig kontakt, men samtidigt kan det nog vara farligt också. Det finns ju exempel på folk här på brädan som helt och hållet lever sina liv på nätet, och de verkar ofta inte må särskilt bra. Måste ju vara lätt att tappa kontakten med samhället totalt och det kan nog vara svårt att ta sig ur det utan hjälp.

Ursprungligen postat av Bärsärk

Är asexuell.

Ursprungligen postat av Bärsärk

Jag tror att jag är deprimerad men det är väl alla nu för tiden så jag tänker inte söka för det, jag klarar av att leva mitt liv och de som drabbas är väl nära och kära

Frågan är väl om du är asexuell eller om det beror på din depression? Om du mår psykiskt dåligt är det ju nära till hands att tro att icke befintlig sexlust beror på depression. Dessutom tror jag att många som levt ensamma väldigt länge börjar vänja sig och tro att de inte vill ha/behöver närhet och intimitet. Därmed inte sagt att det inte finns asexuella individer.

Alla drabbas förmodligen av depressioner mer eller mindre genom livet. Men om om en inte kommer det och det drabbar "nära och kära" så borde du väl fundera på att göra något åt det, om du nu bryr dig om de du kallar nära och kära?

[anvihl]

Många onödiga svar i den här tråden.

Självklart går det, är man väldigt introvert och har en personlighetstyp som är väldigt självständig kan det vara ett måste att leva utan partner för att trivas med livet.

För vissa personlighetstyper går det absolut inte utan att bli grymt deprimerad som vissa i tråden påpekar, det är inte något man kan lägga över på alla andra dock, vi är INTE lika som individer, inte heller våra behov av socialt umgänge eller hur mycket man värdesätter socialt umgänge.

Jag har själv tvingat mig in i relationer för att det är någon slags norm man känner sig pressad av, den enda relationen jag varit glad över var med en tjej som var precis lika självständig som jag, vi var särbos, träffades bara ibland när båda kände för det och hade inga som helst krav på varandra. Kan jag inte få en ny sådan relation är jag hellre utan. Klängiga ultasociala känslomässiga människor är det värsta jag vet.

Det här betyder inte att jag är ensam mot min vilja eller att jag mår dåligt över att vara ensam som många vill välja att tro, tvärtom, jag tror jag är lyckligare med mitt liv än många som lever i utslitna relationer av den normativa rädslan över att vara ensam.

Jag förstår helt om man ogillar att vara ensam, som sagt finns det dom individer som nästan måste ha en partner för att vara lyckliga och jag respekterar det, så snälla, respektera även oss ensamvargars val, vi är inte tragiska typer som är ensamma mot vår vilja.

[Fuark]

Särbo låter optimalt och är ett tämligen nytt begrepp för mig. Älskar att spendera tid med mig själv men älskar även att skeda och hänga med polare, gillar allt.

Att ha en partner och att ha egna batcaves låter riktigt härligt. Minimum vore väl att ha ett rum för sig själv om man nu bor sambo. Jag älskar mig själv för mycket för att inte få spendera tid med mig själv på egen hand

[Gober]

Ursprungligen postat av anvihl

Många onödiga svar i den här tråden.

Självklart går det, är man väldigt introvert och har en personlighetstyp som är väldigt självständig kan det vara ett måste att leva utan partner för att trivas med livet.

För vissa personlighetstyper går det absolut inte utan att bli grymt deprimerad som vissa i tråden påpekar, det är inte något man kan lägga över på alla andra dock, vi är INTE lika som individer, inte heller våra behov av socialt umgänge eller hur mycket man värdesätter socialt umgänge.

Jag har själv tvingat mig in i relationer för att det är någon slags norm man känner sig pressad av, den enda relationen jag varit glad över var med en tjej som var precis lika självständig som jag, vi var särbos, träffades bara ibland när båda kände för det och hade inga som helst krav på varandra. Kan jag inte få en ny sådan relation är jag hellre utan. Klängiga ultasociala känslomässiga människor är det värsta jag vet.

Det här betyder inte att jag är ensam mot min vilja eller att jag mår dåligt över att vara ensam som många vill välja att tro, tvärtom, jag tror jag är lyckligare med mitt liv än många som lever i utslitna relationer av den normativa rädslan över att vara ensam.

Jag förstår helt om man ogillar att vara ensam, som sagt finns det dom individer som nästan måste ha en partner för att vara lyckliga och jag respekterar det, så snälla, respektera även oss ensamvargars val, vi är inte tragiska typer som är ensamma mot vår vilja.

Givetvis är alla olika. Jag skulle heller aldrig klara en klängig partner som agerar blodigel dygnet runt.

Jag kan också förstå att en del inte vill ha barn, en del inte vill leva ihop med en partner osv. Däremot om någon vill isolera sig helt från mänsklig kontakt, då kan iaf jag undra om det går och fortfarande må bra?

[Fuark]

Ursprungligen postat av Gober

Givetvis är alla olika. Jag skulle heller aldrig klara en klängig partner som agerar blodigel dygnet runt.

Jag kan också förstå att en del inte vill ha barn, en del inte vill leva ihop med en partner osv. Däremot om någon vill isolera sig helt från mänsklig kontakt, då kan iaf jag undra om det går och fortfarande må bra?

Tror inte på konceptet att isolera sig helt oavsett hur skönt det är att inte behöva socialisera. Med tanke på att många hormoner som utsöndras vid mänsklig kontakt spelar en stor roll i "lycka" och "glädje".

Mycket går att kringgå med en hund, ASMR och droger. Men det känns sub-optimalt

[cero]

Ursprungligen postat av Alexton

Det går att fortfarande ha mycket av sin frihet och slippa många av de laster som förhållande innebär genom att skaffa en särbo.

Verkar vara vanligt bland äldre (50+) personer. Då slipper man mycket av slentriangnället angående var durkslaget ska vara i för skåp och om sköljmedlet verkligen är optimalt + inredning

Jag skulle nog faktist föredra att leva själv tills dess att jag får barn osv. Att ha någon omkring sig konstant är inte så lockande. Jag är väldigt social men i vissa stunder känner jag att jag inte riktigt kan slappna av om jag inte är helt ensam. Men risken är tyvärr att parrelationer blir väldigt distanserade och att man får en känsla av att båda lever helt separata liv.

[mangemani]

hur "isolerar man sig helt från mänsklig kontakt"? är det ens möjligt?
ok att man inte har en partner och isolerar sig på det sättet, men mänsklig kontakt har man ju hela tiden på ett eller annat sätt, tex när man handlar, när man jobbar, framför datorn(om man ser det som kontakt med människor), bara man går utanför dörren och folk hejar med mera, sen har man väl även familj också som åtminstone vill träffas nån gång om året.

[Action Fighter]

Lever som dig just nu och känns väldigt deppigt faktiskt. Tycker det är riktigt jobbigt att inte ha någon att vara med och jag är rätt likgiltig för att umgås med vänner och familj och finner ingen tillfredställelse i det så det är inte direkt en möjlighet. Många tycker ju livet är ok om man har vänner och så men lägger inget värde i det personligen faktiskt. Tror du kommer bli deppad om du fortsätter som du gör faktiskt.

[Bärsärk]

Ursprungligen postat av Tolkia

Det lät ju verkligen oerhört sympatiskt.

Drabbas lät lite väl dramatiskt, men det är ju alltid alla andra runt omkring som är oroligare än vad man själv är.

[Bärsärk]

Ursprungligen postat av cero

Vad är det för logik? Sök hjälp, eller lev ett tråkigt liv. Ditt val.

Att vara "introvert" och att ha ett "litet socialt behov" är ofta ursäkter för att inte klara av att prestera socialt och bygga upp meningsfulla relationer som man kan glädjas av. Inte alltid, men ofta.

Jag menade bara på att det är lite inne just nu att kalla sig själv för deprimerad så jag drar mig för att kalla mig själv för det då jag egentligen inte har någon aning om hur det ligger till.

Jag presterade väldigt bra socialt när jag var yngre och hade många meningsfulla relationer, relation som jag än idag kan ta upp om jag bara lyfte luren Men det dog av någon gång efter 20, och har varit dött sen dess.

[Gober]

Ursprungligen postat av mangemani

hur "isolerar man sig helt från mänsklig kontakt"? är det ens möjligt?
ok att man inte har en partner och isolerar sig på det sättet, men mänsklig kontakt har man ju hela tiden på ett eller annat sätt, tex när man handlar, när man jobbar, framför datorn(om man ser det som kontakt med människor), bara man går utanför dörren och folk hejar med mera, sen har man väl även familj också som åtminstone vill träffas nån gång om året.

Det finns människor som sitter hemma största delen av dygnet, handla kan du göra 15min innan matbutiken stänger för att minimera kontakten med andra människor. Men det är ju inte den typen av kontakt vi talar om. Att betala i kassan på ICA är ju knappast samma sak som att faktiskt ha någon form av relation till en annan individ, och det är väl det vi talar om här.

[Minimjölk]

Svenska samhället i stort bygger på att man "tvingas" in i partnerskap med barn och hela faderullan.

Tvingas som i att beskattningssystemet är mer gynnsamt för ett par med medelinkomst än för en ensamvarg med finfin lön. Det är även väldigt gynnsamt att skaffa barn i Sverige, gratis skola och sjukvård samt barnbidrag och massa föräldraledighet mot betalning. Sedan att mycket i övrigt är anpassat till 2+2 gör att man om man är utanför denna normen inte får full utdelning.

Att välja bort en partner idag innebär också att man väljer bort en hel del annat umgänge. med en partner får man nya vänner och familj från dennes sida, nya kontakter i partnerns liv kan bli dina vänner, parmiddagarna löser av varandra. Du blir av många direkt accepterad för att du är partner till X istället för att de vid första bedömningens er dig som den ensamma och mystiska singeln. Dessutom om ni väljer att skaffa barn så kommer du oundvikligen få en massa socialt umgänge via dem mot skola och deras vänners samt deras föräldrar. sedan då det faktumet att har du skaffat dig barn så har du troligtvis en vän för livet så du kommer aldrig vara ensam.

Jag tycker det är intressant att ett partnerskap överlag medför allting ovan och att man om man väljer bort partnerskap blir utesluten ur denna delen av naturligt eller kanske man skall säga påtvingat socialt umgänge.

Det räcker alltså inte att man älskar sin partner för vem den är utan man måste även väga in dennes familj och umgänge. Många väljer nog tyvärr att stirra lite för mycket på detta och glömmer bort kärleken till partnern som är viktigast.

Vi är alla olika och har därmed olika behov av socialt umgänge men människan är i grunden ett flockdjur, vi uppfostras och lär av varandra och faktum är att vi fortsätter utvecklas även i vuxen ålder och det sociala samspelet gör oss bättre på att läsa och interagera med andra människor livet ut.

Fördelen med att var själv är att du bättre kan tillgodose din egna vilja och inte ständigt behöver kompromissa bort dig själv. Man slipper även en hel del jobbiga situationer som kan dyka upp. Den stora nackdelen som jag ser det är att man medvetet eller medvetet riskerar att bli mer och mer isolerad och om man en vacker dag inser att man vill börja umgås igen så kräver det troligtvis rätt mycket av individen för att kraftsamla och klara av detta.

[agazza]

Självklart kan du göra det.

Men ensamheten blir nog påtaglig när man blir äldre.

Ifall man nu är introvert så kanske man bör söka rätt på en sambo som är introvert.

Har man inte behovet så klarar man sig säkert galant ensam.

När vi blir gamla så har vi ju ändå det digitala umgänget.

[Blaine]

Är inte det svenska folket rätt bra på att skiljas också (helst när man skaffat barn)? Med andra ord, samhällets normer och hur andra lever stressar ihjäl pöbeln som känner att de måste leva efter ett visst mönster, men utgången blir ofta inte optimal:
"Möt Lisa, ensamstående mamma med en son på tre år. Har skiftat pojkvänner sedan högstadiet, och läser nu upp sina betyg på komvux. Hennes väninnor är i samma situation."

Jag är och har alltid varit en ensamvarg, redan från tidig ålder, men jag har upplevt kamratskap genom åren och nu när jag börjar bli något äldre så är behovet inte lika stort. Jag intalar mig själv att det är så det är, vilket det delvis är utan tvekan, men jag har ändå en stor längtan efter mer social gemenskap och skulle gärna vilja ingå ett sunt partnerskap. Samtidigt så skulle jag inte vilja leva något annat liv och vara någon annan än den jag är. Jag älskar att resa på egen hand och helt enkelt underhålla mig själv intellektuellt, vilket alldeles för många är för dåliga på. Jag är rätt säker på att jag hittar en passande livspartner till slut.

En klyscha är att gå medelvägen; inte ständigt i balans, utan vardagarna bör skifta från perioder av ensamhet till perioder av social gemenskap. Så länge behoven i slutändan tillfredsställds så tror jag att det är gynnsamt.

[mangemani]

Ursprungligen postat av Gober

Det finns människor som sitter hemma största delen av dygnet, handla kan du göra 15min innan matbutiken stänger för att minimera kontakten med andra människor. Men det är ju inte den typen av kontakt vi talar om. Att betala i kassan på ICA är ju knappast samma sak som att faktiskt ha någon form av relation till en annan individ, och det är väl det vi talar om här.

nja, kontakt för mig kan vara att man hejar på en annan människa, behöver inte betyda ett längre samtal precis eller bekant/vänskaps känslor.
isolera sig från all mänsklig kontakt för mig är när man typ lever under jorden där det inte finns en enda människa så långt ögat kan nå och man är helt isolerad och ensam och någon sådan människa har jag aldrig hört talas om.