Citat:
Ursprungligen postat av Langster
Vågar gör jag, men avstår helst.
Vad kommer jag att förlora på att ta det lugnt när jag har en infektion i kroppen? Vad kommer jag att vinna på att träna när jag har en infektion i kroppen?
Vad spelar det för roll om jag tränar i övermorgon, istället för idag?
Svårt att komma på något scenario där det är vettigt, eller nödvändigt att träna med halsont.
|
Går det över på två dagar, då spelar det väl ingen roll. Men ofta varar det betydligt längre än så. Då hade det varit guld värt att ha klartecken från någon kunnig att ”ingen fara, det är bara att fortsätta leva som vanligt”. För det är inte bara träningen som förstörs när man är förkyld, hela livet sätts på paus.
Liksom någon annan här i tråden förstördes i princip hela juni för mig för att jag tyckte att jag hade milda förkylningssymtom hela tiden. Det började en morgon med att jag kände mig ovanligt trött och att näsan rann lite. Det finns en regel på jobbet att det är förbjudet att gå dit om man känner sig det minsta förkyld, så jag stannade hemma. Jag mådde prima och hade utan tvekan kunnat jobba, men regler är regler och jag vill vara en god samhällsmedborgare.
Ovan nämnda symptom försvann gradvis… Men de byttes mot andra. Det var som om förkylningen vandrade runt i kroppen. Efter snuvan kom en lätt ömhet längst bak i svalget. Som sedan gav vika för två små, lätt ömmande blåsor på tungan. Och låt oss inte glömma de två-tre dagar jag tyckte att mitt luktsinne hade ändrats.
Dagarna blev till veckor. Efter fjorton dagar var jag nära att bli spritt språngande galen. Galenskapen hade två orsaker:
1) Att jag inte kunde jobba, träna, eller umgås socialt. Jag dissade en födelsedagsfest under den här tiden. Och dejting… Ja, jag gick faktiskt på en dejt. Efter att ha förklarat hela situationen sa tjejen ”lol, jag skiter i om jag blir förkyld”, och sedan tutade vi och körde. Men det räckte inte för att uppehålla den mentala hälsan.
2) Att jag inte visste hur länge förkylningen skulle vara, eller när jag skulle räkna mig som frisk. Jag hade några månader tidigare isolerar mig när jag fick corona; det var avsevärt mindre tärande på psyket, för där fanns det en riktlinje: tio dagars isolering, sedan är allt frid och fröjd. Men förkylningen… Jag var tvungen att känna efter varje morgon när jag vaknade, och sedan fortsätta känna efter hundra gånger under dagen, och varje gång ta ställning till om det var ett förkylningssymtom eller inte. ”Rinner näsan för att jag precis åt något kryddstarkt? Är smärtan på halsen bara muskelvärk? Känns det mer eller mindre nu än vad det gjorde för två timmar sedan?”
Jag är dessutom ganska säker på att jag fungerar så att jag kan få symptom av psykosomatiska skäl. Att jag helt enkelt inbillar mig att jag känner saker. Vilket jag också hela tiden fick ta med i beräkningen.
På morgonen efter att det hade gått tre veckor — längre än någon förkylning skulle vara, enligt alla sidor jag hade börjat googla fram — hade symptomen morfat till att det gjorde pyttelite ont om jag tryckte på en precis punkt på vad som kändes som en pytteliten knöl högst upp över struphuvudet på höger sida. Hur jag hittade det symptomet vet jag inte, men det gjorde iallafall inte ett dugg ont när jag svalde, pratade eller gjorde någon annat utom att trycka på den knappnålshuvudsstora punkten.
Vad göra? Fortsätta isolera mig pga vad som kan vara en inbillad sjukdom, kanske hela juli, och varför inte augusti och september också, och fortsätta förlora tusenlappar på jobbet, förfalla fysiskt ytterligare och driva mig själv allt djupare ner i galenskap? Ah, hell no. Jag gjorde en Kev88 och tänkte ”fuck it, nu bestämmer jag mig för att jag är frisk. Vad det än är för skit jag har så måste det ha slutat smitta vid det här laget”. Jag hade gjort fyra coronatester under den här perioden, alla negativa. Tjejen jag dejtade hade försäkrat mig om att jag inte smittat henne med någonting, dessutom.
Så jag började jobba, träna och socialisera som förut. Kanske har jag infekterat någon genom det. Kanske ligger det just nu en gamling någonstans i Riga och rosslar sina sista lunginflammerade dödsrosslingar på grund av mig. Men jag är tillräckligt ondskefull för att tycka att det är värt risken.
Så jag förstår trådskaparens dilemma.
Epilog: Jag känner mig totalt symptomfri just nu. Men jag vågar sätta hundra spänn på att jag kommer vakna upp i morgon och känna något pyttelitet symptom bara för att jag skriver detta.