Är du rädd för döden? - Sidan 4 - Kolozzeum Forum

gustafffsson · 2012-10-02, 00:12

nja är inte så rädd för döden man skulle kunna säga att jag längtar efter den enbart för att få veta vad som händer efteråt om det bara blir svart eller vad som händer, är otroligt sugen på att få veta det.vill dock vänta minst 20år till innan jag får uppleva det.

Sniggel · 2012-10-02, 00:28

Citat:

Ursprungligen postat av gustafffsson

nja är inte så rädd för döden man skulle kunna säga att jag längtar efter den enbart för att få veta vad som händer efteråt om det bara blir svart eller vad som händer, är otroligt sugen på att få veta det.vill dock vänta minst 20år till innan jag får uppleva det.

Om det är som jag tror (slut på medvetande/existens) så kommer du inte få reda på något alls.
Då får du ju aldrig ett "Aha-ögonblick", inte ens för en liten liten bråkdel av en sekund. För icke-existens är ju inget man kan uppleva.

arachnid · 2012-10-02, 01:21

Den enda garantin vi har i livet är att det tar slut.

Inte rädd för döden, men själva döendet känns inte så kul.

Trots allt är det väldigt få förunnat en smärtfri död i sömnen, de flesta lider svårt en tid innan de slutligen går bort.

Värsta för mig är nog vetskapen att jag troligtvis kommer att tyna bort, halvt bortglömd på nåt carema-liknande boende, med endast ånger och dåliga minnen som sällskap.
Ungefär så majoriteten av befolkningen dör idag.

"döden är en befriare"
heter det ju.

vem f*n vill leva för evigt.

spoon · 2012-10-02, 01:41

Citat:

Ursprungligen postat av clappen

Jag förstår dock inte hur man kan vara rädd för döden.

Jag förstår inte hur man kan vara så oförmögen till att sätta sig in i andras situation.

On topic. Ja det är jag och jag undviker helst att tänka på det. Man har bara ett liv och att det ska ta slut är ju hemskt att tänka på. Min syn på detta har ändrats från att jag var 15 till 30.

BlötSnö · 2012-10-02, 01:43

Jepp. Det är jag.
Har gnagt i mitt sinne sedan 12-13-årsåldern och fortfarande inte släppt. Kommer och går i oregelbundna cykler. Om jag koncentrerar mig ordentligt och tänker riktigt grundligt på det så kan jag jaga upp mig själv till halv hysteri. Fullkomligt livrädd för det.
Hoppas att det kommer att uppstå någon form av acceptans längre fram genom att jag lyckas slå knut på hjärnan och lura den på något vis att tro något annat än det jag tror i dagsläget, eller att jag bara "gillar läget".
Det har blivit mindre tankar åt det hållet på senare år, dock. Ganska skönt, men samtidigt ligger det där i bakgrunden och jag vet att det kommer tillbaka och måste hanteras igen och igen och igen...

Sniggel · 2012-10-02, 01:47

Det blir nog svårare och svårare att uppskatta livet ju äldre man blir. Vi är nog biologiskt programmerade för att vara lyckliga när vi är oerfarna, eftersom stimulit av upplevelser är som högst då och minskar i intensitet ju äldre man blir.
Att komma till något "afterlife" kräver ju isåfall att ens sinne ändras så man blir något/någon som fungerar helt annorlunda "mentalt".
En s.k "själslig" person snarare än en biologisk/kemisk.

Nu utgår jag förstås ifrån uppfattningen att vi inte är annat än biologiska varelser och förstår att vissa anser att vi även är "själsliga". Dvs att vår personlighet delvis (att säga "helt" är befängt då det är så tydligt att personligheten påverkas drastiskt av diverse kemikalier och elektriskt stimuli) är pga en osynlig själ som tolkar hjärnans input och styr dess output i varierande grad.

Men den enklaste förklaringen gör det för sannolikt att vi inte är mer än biologiska eller fysiska varelser beroende på hur långt man vill dra benämningen. "We are the universe, experiencing itself" - och universum går att förklara "fysiskt" och helt utan något koncept av "själ".

För den som har svårt att greppa det här med icke-existens så är det bara att fundera på "hur det var" innan vederbörande var född eller "hur det upplevs" att vara i djupsömn, dvs när man inte drömmer eller förnimmer något öht. Svårare än så är det inte att greppa "icke-existens".
"Men det måste finnas NÅGOT efter livet?"
Det "gick ju bra" att inte finnas under 16 miljarder år (eller hur stor den där siffran nu är) så varför skulle det inte gå bra i åtminstone 16 miljarder år till efter döden?

BlötSnö · 2012-10-02, 01:55

Citat:

Ursprungligen postat av Sniggel

Det "gick ju bra" att inte finnas under 16 miljarder år (eller hur stor den där siffran nu är) så varför skulle det inte gå bra i åtminstone 16 miljarder år till efter döden?

Därför att innan jag föddes visste jag inte att det fanns något att förlora. Nu vet jag att jag kommer att förlora allt... Typ...
Å andra sidan: Om någon skulle fråga mig om jag ville leva för alltid skulle svaret förmodligen vara nej.

TREX · 2012-10-02, 01:58

Jag är i princip bara rädd för en plågsam och eller i kombination orättvis död, typ påkörd till att ligga och dö nerpissad i nått dike i flera timmar innan man slutligen rosslar fram sitt sista andetag.

Eller att man dör för en skitsak, typ halkar i duschen eller kör av vägen för man kollar mobilen/nått annat typiskt osmart/klantigt.

Klassiskt hjärtdöd känns också lite "fittigt", alldeles för ospännande.

C.E.J. · 2012-10-02, 05:38

Inte rädd för döden, kan inte minnas att jag någonsin "varit sådan". Däremot vill jag inte dö, och "vem fan vill leva för evigt", jo jag.

Citat:

Ursprungligen postat av feyin

Jag tror att när man drabbas av död (hos anhöriga då) och upplever konsekvenserna och fortsätter leva sitt liv efter detta inser man att det är en naturlig del av livet.

Varför måste man drabbas av död för att inse det, och vad finns det att inse? Att alla så småningom dör trodde jag var något alla lärde sig typ i dagisåren, men tydligen inte då.

Anatis87 · 2012-10-02, 06:39

Rädd? Nja, de är ett faktum att vi kommer dö och det är jag tillfreds med.

Dock så får jag en obehaglig känsla kring att jag inte kan påverka när & hur.
Att se mina nära & kära försvinna en efter en.

Doctor Snuggles · 2012-10-02, 06:58

Citat:

Ursprungligen postat av BlötSnö

Därför att innan jag föddes visste jag inte att det fanns något att förlora. Nu vet jag att jag kommer att förlora allt... Typ...
Å andra sidan: Om någon skulle fråga mig om jag ville leva för alltid skulle svaret förmodligen vara nej.

Du kommer inte förlora någonting. Det kommer inte finnas någon "du" som förlorar någonting efter du är död. Du kommer inte sväva i någon slags evig limbo i mörker och reflektera över allt du förlorat (eller det finns iaf ingen rimlig, rationell, anledning att tro det).

Doctor Snuggles · 2012-10-02, 07:02

Citat:

Ursprungligen postat av arachnid

vem f*n vill leva för evigt.

Jag. Varför skulle man inte vilja leva för evigt? Så länge man är vid god mental och fysisk hälsa? Blir det för träligt har man ju alltid alternativet att ta livet av sig.

Spartansk · 2012-10-02, 07:08

Jag är lite rädd för att hamna i helvetet, faktiskt... En sån där "man vet aldrig"-grej.

Pernam · 2012-10-02, 07:13

Nej, jag är inte rädd för att dö. Iaf inte för döden som sådan, men däremot så är jag kanske rädd för att dö med tanke på mina barn och att jag inte skulle få vara med dom under deras uppväxt. Så det korrekta svaret är kanske "nja".

Doctor Snuggles · 2012-10-02, 07:17

Citat:

Ursprungligen postat av Spartansk

Jag är lite rädd för att hamna i helvetet, faktiskt... En sån där "man vet aldrig"-grej.

Är du också rädd för att hamna i himlen med 40 oskulder, eller x antal får, eller whatever floats your boat?

Gör inga dumheter utanför kön i helvetet bara: