I och med att vi skiftat decennium är det dags för en liten reflektion över vad som har varit och vad som ska komma. För 10 år sedan gick jag i gymnasiet och var sett till lyfta vikter det starkaste jag förmodligen någonsin kommer vara. 90 i bänk, 110 i böj, 130 i mark. Har ingen som helst önskan eller ambition att ta mig dit igen
efter en axelskada som sabbade alla mina favoritövningar för mig dog träningen totalt och jag hade ett par riktiga skitår. Misslyckade studier, ekonomisk kris, ensamhet, ångest och djup depression. Söp och knarkade för att fly från allt. Sen hittade jag till klättring 2015. Fick träna med fokus på roligt istället för prestation. Trappade upp efter begär istället för målsättningar. Ångestfritt och bra. Med klättringen kom så småningom träningsglädje, friluftsliv, nya livsval.
De senaste fyra åren av mitt liv har jag haft väldigt roligt med träningen. Men alla försök att strukturera och vara konsekvent med mitt tränande misslyckas antingen omedelbart eller så småningom.
Det är dags att bli konsekvent.
Jag måste hitta ett upplägg som passar mig och motiverar, är tillräckligt upprepande för att jag ska utvecklas men tillräckligt varierat för att jag inte ska tröttna/bli uttråkad. Rassk skriver hela tiden att failing to plan is planning to fail och det stämmer ju. Jag måste hitta en plan som funkar för mig, som ger mig en ihållande och utvecklande träning som gör mig glad och håller mig i utveckling. För tråkigare än att gymma 3ggr i vecka är ju att stå still. Det är mitt träningsmål detta år! Med det sagt är jag väldigt nöjd med åren som har varit. Utvecklingen jag har gjort är enorm, absolut inte sett till kroppsbyggnad, men jag har utvecklat en fysisk förmåga och en nischad kompetens som tillåter mig att vistas i otroliga miljöer på massa olika sätt. Där har framförallt de senaste två åren spelat roll, då jag verkligen tog klättringen utomhus och sedan lärde mig oerhört mycket genom vildmarksutbildningen och alla vägar och möjligheter jag hittat därigenom. Tyvärr har jag ju haft ett skitår ändå bara pga de senaste månaderna efter mammas plötsliga bortgång. Det har stundtals varit en alltför stor sorg, och det har berövat mig en viss gnista och all min livsmust. Jag ämnar vinna tillbaks dessa två så snabbt jag kan!
Just nu ser det ut som att jag flyttar upp till Östersund i slutet av maj. Det blir kanske en sommarsäsong på fjällstation i Jämtland (förhoppningsvis med mycket fjälllöpning och fjällklättring, även om min flickvän motsätter sig det senare med tanke på den svenska fjällklippans lösa karaktär), därefter kommer jag bo långsiktigt i en stad med en vettig klätterhall. Det ser jag mycket fram emot! Fram tills dess kommer jag cykla flera mil om dagen fem dagar i veckan, och förhoppningsvis klättra en hel del också.
Just nu kommer jag dock satsa på att vila då jag har en överansträngning i foten som inte vill ge med sig. Kan varken klättra eller springa. Kommande vecka är jag iofs i Åre och då får det gärna bli fullt ös. Och jag kommer ju fortsättningsvis cykla 40 mil i veckan... men men, ska vila foten så gott det går!
Jag har funderat på att börja träna efter boken Training for the new alpinism. Det skulle ge mig en mall att förhålla mig till med träning som inkluderar fjälllöpning och klättring, men även intervallträning och gym. Jag hoppas att det färdiga upplägget och ändamålet kommer vara tillräckligt för att motivera mig till att träna regelbundet, systematiskt, och att göra de där grejerna jag inte tycker är jätteroliga...
Framtiden är på många sätt oviss men jag känner mig optimistisk och lite glad i hågen trots allt. En sak är dock säker: jag kommer någon gång att ledklättra 8a utomhus, or die trying!