Bestämmer yrket/statusen värdet som människa?

[trädgårdsmöbel]

Mer så för män än kvinnor. Vi bedöms mer efter vad vi gör, de mer efter vem de är.

[Plasttiger]

Ursprungligen postat av r3mpuh

Maffiaboss körde full.

Köra truck är svårt & kan inte tänka mig ett modigare jobb än att vara kassapersonal, dem måste ju för bövelen stirra coronadöden i vitögat på daglig basis & bara hoppas på att den inte hostar tillbaka på dem. Vårdpersonal är ju mesar i jämförelse, dem har/tillåts ju skyddsutrustning.

Vad var det du jobbade med förresten?
Vuxen bidragstagare?

Magstarkt att lacka ned på vårdpersonal - en av de få samhällsbärande funktionerna..

Ursprungligen postat av Läskeblask

Truckchaufförer och kassapersonal är slit och släng-folk tyvärr. Man vet att man är en obetydlig ersättbar del i ett stort maskineri.

Samma gäller för vårdpersonal hos 9/10 arbetsgivare.

[sumialic]

Bara du bestämmer värdet på dig själv.

I slutändan dör man ändå så ingenting spelar någon roll.

Gör det som gör dig lycklig och låt inte några hinder stå i vägen vare sig de är dina egna mentala spöken, kommer från bekanta eller är skapade av samhället.

Är du nöjd med ditt liv? Bra, kör på. Är du inte nöjd? Dags för förändring.

[Langster]

Ursprungligen postat av Läskeblask

Jag har själv haft ångest för mitt jobb som inte dirent är dåligt och lönen är strax över medel men ändå har man det där mindervärdeskomplexet över att man inte är ingenjör, FN-soldat, läkare eller har nåt betydelsefullt jobb. Kanske har jag en för romantisk bild av det hela?

36 500 är medellönen för män i Sverige. Det låter rätt högt tycker jag. Men du ligger strax över det?

[PureWhey]

Ursprungligen postat av Langster

36 500 är medellönen för män i Sverige. Det låter rätt högt tycker jag. Men du ligger strax över det?

Vad är medianen?

Vad är medel om man räknar bort topp 5%?

Sent from my ONEPLUS A5010 using Tapatalk

[Ett Orm]

Vilket yrke, status eller titel man har ändrar naturligtvis värdet man har som medborgare. Sen kan vi ju tycka att det inte är så och tom låtsas om att det inte är så, men likväl är det så.

[Al3x]

Ursprungligen postat av Plasttiger

Vad var det du jobbade med förresten?
Vuxen bidragstagare?

Magstarkt att lacka ned på vårdpersonal - en av de få samhällsbärande funktionerna..



Samma gäller för vårdpersonal hos 9/10 arbetsgivare.

+1
Hoppas verkligen du trollar r3mpuh

[bigtraps]

Ursprungligen postat av xcv

Jag tror definitivt att många tänker så, tyvärr. Kommer från en förort med hyresrätter bara, där nästan alla föräldrar var knegare/ej högskoleutbildade.

När jag började på gymnasiet i en klass med folk från innerstan/"fina" villaområden så blev det rätt snabbt tydligt att framgång mättes i karriär för många av dessa.

Själv är jag obrydd. Har haft massa olika jobb, kneg, grovjobb, mataffär osv, men sitter nu på ett lite "finare" jobb. Trivdes jättebra med flera av dessa. Man ska göra det man mår bra av. Lön och status är inte värt ett skit om man har ångest varje morgon. Kan ibland fråga mig "hur fan kan man vilja jobba med det där?" men det handlar ju bara om att jag personligen inte hade velat det. Är fullt ödmjuk inför att andra har andra preferenser och kanske skulle hata mitt jobb om de gjorde det.

Mycket bra skrivit

[wintersnowdrift]

Ursprungligen postat av xcv

Jag tror definitivt att många tänker så, tyvärr. Kommer från en förort med hyresrätter bara, där nästan alla föräldrar var knegare/ej högskoleutbildade.

När jag började på gymnasiet i en klass med folk från innerstan/"fina" villaområden så blev det rätt snabbt tydligt att framgång mättes i karriär för många av dessa.

Jag är också uppvuxen i mindre fancy förort (till Stockholm) och gick i en innerstadsgymnasieskola med "elitstämpel" där många av eleverna var ifrån innerstan, Lidingö eller Saltsjöbaden (diplomatbarn, barn till politiker, barn till VD:ar för något av Sveriges största bolag osv), uppblandat med oss som "bara" hade bra betyg. Jag trodde när jag började på skolan i min enfald att eftersom intagningspoängen var hög så kommer folk vara smarta och på riktigt intresserade av att lära sig saker. Inget hade kunnat vara mer fel. Ett par personer hade på riktigt IQ långt under medel men hade på något vänster ändå fått höga betyg från samskolan ute i Saltis (kanske för att föräldrarna tjatat hål i huvudet på lärarna, vad vet jag?) och väldigt många var inte ett dugg intresserade av annat än att festa på Stureplan. De pluggade därför att deras sociala bakgrund sa att man måste bli jurist eller ekonom innan man hoppar in i familjeföretaget eller får nån annan privilegierad jump start in i arbetslivet.

Summan av ovanstående: ett på ytan fint yrke eller framgångsrik karriär säger mycket lite om hur passionerad, intresserad, intelligent eller kreativ en person är.

[Langster]

Ursprungligen postat av PureWhey

Vad är medianen?

Vad är medel om man räknar bort topp 5%?

Sent from my ONEPLUS A5010 using Tapatalk

Medianlönen för både män och kvinnor var 30 900 kr 2018.

[wintersnowdrift]

Ursprungligen postat av PureWhey

Vad är medianen?

Vad är medel om man räknar bort topp 5%?

Sent from my ONEPLUS A5010 using Tapatalk

Här finns statistik från 2018. Medianlön 29900 för kvinnor och 32200 för män. 90:e percentilen ligger på 49200 totalt, 53100 för män. Spridningen i Sverige är rätt låg även om det såklart finns en liten klick som tjänar rejält mycket.

[Langster]

Ursprungligen postat av wintersnowdrift

Jag är också uppvuxen i mindre fancy förort (till Stockholm) och gick i en innerstadsgymnasieskola med "elitstämpel" där många av eleverna var ifrån innerstan, Lidingö eller Saltsjöbaden (diplomatbarn, barn till politiker, barn till VD:ar för något av Sveriges största bolag osv), uppblandat med oss som "bara" hade bra betyg. Jag trodde när jag började på skolan i min enfald att eftersom intagningspoängen var hög så kommer folk vara smarta och på riktigt intresserade av att lära sig saker. Inget hade kunnat vara mer fel. Ett par personer hade på riktigt IQ långt under medel men hade på något vänster ändå fått höga betyg från samskolan ute i Saltis (kanske för att föräldrarna tjatat hål i huvudet på lärarna, vad vet jag?) och väldigt många var inte ett dugg intresserade av annat än att festa på Stureplan. De pluggade därför att deras sociala bakgrund sa att man måste bli jurist eller ekonom innan man hoppar in i familjeföretaget eller får nån annan privilegierad jump start in i arbetslivet.

Summan av ovanstående: ett på ytan fint yrke eller framgångsrik karriär säger mycket lite om hur passionerad, intresserad, intelligent eller kreativ en person är.

Jag håller med om detta, och det citerade inlägget av xcv. Just att ett fint yrke och framgångsrik karriär inte behöver säga något om personen. Men på samma gång kan det säga något om en person om denne sitter fast i ett låglöne/lågstatusjobb hela livet som denne uttryckligen hatar.

[wintersnowdrift]

Ursprungligen postat av Langster

Jag håller med om detta, och det citerade inlägget av xcv. Just att ett fint yrke och framgångsrik karriär inte behöver säga något om personen. Men på samma gång kan det säga något om en person om denne sitter fast i ett låglöne/lågstatusjobb hela livet som denne uttryckligen hatar.

När jag jobbade som statstjänstehen (och hade börjat vantrivas som det pga det extremt sävliga tempot) ordnade arbetsgivaren en så kallad "inspirationsföreläsning" med en psykolog (tror han heter Per Naroskin). Han drog vid detta tillfälle en anekdot om ett djur som heter sjöpung (det finns alltså på riktigt). Sjöpungen har en uppgift här i världen: att simma runt i havet och hitta en korall att sätta sig på. När sjöpungen hittat sin korall så äter den upp sin egen hjärna - eftersom den inte längre behöver hjärnan, den har ju slutfört den uppgift i livet som kräver hjärnkapacitet (att hitta en korall). Slutklämmen var att majoriteten av alla svenskar beter sig så här när de får en fast tillsvidareanställning: sjunker ner på sin stol och äter upp sin egen hjärna. Där och då bestämde jag mig för att säga upp mig och söka nytt jobb

Det är lätt att fastna, trots att man vantrivs i situationen, eftersom det kräver en hel del energi att ta sig ur den.

[yia]

Ursprungligen postat av wintersnowdrift

Det är ju ganska tydligt i tider som dessa vilka som har så kallat samhällsviktiga jobb och vilka som mest är lite överflödigt lullull.

Med det sagt så är det såklart skillnad på att arbeta med något som få personer kan göra (av olika skäl), och att arbeta med något som de flesta klarar av rent intellektuellt/fysiskt/talangmässigt. Alla kan inte sjunga som Beyoncé, eller ta sig igenom ett ingenjörsprogram på universitetet, men de flesta klarar av att lära sig en kassaapparat. Sen behöver man inte vara en ointressant eller korkad person för att man har valt ett "enkelt" yrke, verkligen inte.

Spontant känns det ändå som yrkesval hänger ihop mer med personlighet idag, eftersom alla har så många chanser i livet, universtitet är gratis o.s.v. Man jag håller helt med att förr var det mycket mer så som du beskriver att det fanns väldigt kompetenta och intelligenta personer som helt enkelt inte fick några möjligheter utan livet var mer bestämt och hierarkiskt. Om du var äldste bondson var det inte direkt att sticka till KTH och läsa till ingenjör. Då skulle du bli bonde. För att inte tala om hur det var för kvinnor.

Sedan är det väldigt tufft att vara VD på ett stort företag. Det krävs en viss typ av personlighet och en sådan skulle bli galen av ett enklare arbete utan intellektuell stimulans eller att det händer något. Den typen av personlighet skulle göra vad som helst för att komma därifrån. Det är faktiskt rätt intressant att lyssna på vissa poddar där de intervjuar den här typen av framgångsrika företagare, entreprenörer och kända näringslivspersoner. Man slås verkligen av hur enormt mycket energi de har, ofta från tidig ålder och hur otroligt mycket risk vissa tar. Det är inte en slump att de hamnar där de gör.

[chidde]

Ursprungligen postat av wintersnowdrift

Det är lätt att fastna, trots att man vantrivs i situationen, eftersom det kräver en hel del energi att ta sig ur den.

Lattare an vad man tror faktiskt, nar man har samma tider dag in och dag ut och far ut samma varje manad blir det oundvikligt att man hamnar i den bubblan, sen har man ju en "period" dar man ar hungrig, darefter prioriteras annat (t ex familj, egen hobby, hus etc)

For att svara pa TS's fraga sa tycker jag det ar viktigare att svara pa en annan fraga forst, hur mater man success?

Ar det manadslon?
Ar det talang?
Ar det hur manga hjarnceller som forbruks per arbetsdag?
Ar det hur samhallsviktigt ett yrke ar?