Tråden där vi delar med oss av självupplevda tecken på att vi börjar bli vuxna

[wintersnowdrift]

Ursprungligen postat av Gregow

Med åren går vi alla i barndom igen.

Det är nog så. En sak som faktiskt har slagit mig är hur otroligt o-vuxna de flesta faktiskt är. Mao: det är inte bara jag. Det är inte bara ungdomar som vill utvecklas, ha nån slags spänning i tillvaron, känna sig behövda och älskade, idka hett sexuellt umgänge, göra något meningsfullt av sin tid, osv. Jag trodde att det med vuxenhet per automatik kom någon slags... avtrubbad förnöjsamhet, och så kanske det är för vissa. Dock ej för mig och många andra, har jag upptäckt. Det kanske är ett vuxenblivande att förstå att man inte nödvändigtvis blir vuxen, vad vet jag.

[Mats J]

Vuxen eller bara gammal kanske

Mer avtrubbad och likgiltig kring saker, extremt sällan jag blir upprymd eller upprörd över saker. Bra saker händer och skit händer helt enkelt och är lite man kan göra åt det.

Tar tillvara tiden bättre och tar inget föregivet, skjuter inte upp saker.

Mycket större konsekvens tänk, är det värt att utsätta sig för det här - stor risk att skada sig eller hamna i jobbiga situationer. Så agerar mer försiktigt.

Lever genom barnen, deras intressen etc. styr totalt vad som sker och vad man gör. Sina egna intressen kommer långt ner och bryr mig inte heller över det.

Helt ok med ett lugnt liv där jag lägger mig 22 och kliver upp 6:00 varje dag oavsett helg, vardag eller semester, och livet kretsar runt att renovera huset och skjutsa/hämta barn. NOLL sug efter fester, sociala grejer etc.

Mer eftertänksam och praktisk än falla för impulser, hellre lägga 30k på nya vitvaror än den där häftiga elektriska prylen jag suktat efter länge.


Summerat så känner jag mig riktigt vuxen numer - all ungdomlig livsglädje, impulsivitet och naiva livssyn är borta, känner mig som en gammal ärrad silverback gorilla som hjälper, leder och beskyddar sina barn och familj genom livet och är rätt likgiltig till något annat.

[egge]

Till och från får jag ett konstigt sug efter att skriva en bitter insändare över någon värdslig sak som en saknad trafikskylt eller ett grönområde som inte nyttjas på rätt(tm) sätt. Hittills har jag inte gått från tanke till handling men jag har å andra sidan alltid varit segstartad.

[Läskeblask]

Ursprungligen postat av wintersnowdrift

Det är nog så. En sak som faktiskt har slagit mig är hur otroligt o-vuxna de flesta faktiskt är. Mao: det är inte bara jag. Det är inte bara ungdomar som vill utvecklas, ha nån slags spänning i tillvaron, känna sig behövda och älskade, idka hett sexuellt umgänge, göra något meningsfullt av sin tid, osv. Jag trodde att det med vuxenhet per automatik kom någon slags... avtrubbad förnöjsamhet, och så kanske det är för vissa. Dock ej för mig och många andra, har jag upptäckt. Det kanske är ett vuxenblivande att förstå att man inte nödvändigtvis blir vuxen, vad vet jag.

Jag tror många är fullständigt avtrubbade och försöker hålla fasaden. Jag tycker vuxenheten betyder att man klarar av sin ekonomi,jobb och kan priorisera. Nog skrattar man åt samma saker som man gjorde när man var 15.

[wintersnowdrift]

Ursprungligen postat av Läskeblask

Jag tror många är fullständigt avtrubbade och försöker hålla fasaden. Jag tycker vuxenheten betyder att man klarar av sin ekonomi,jobb och kan priorisera. Nog skrattar man åt samma saker som man gjorde när man var 15.

Jag tänker ibland att det hade varit skönt att vara mer "avtrubbad". Eller nöjd, för att använda ett mer positivt laddat ord. Ungefär det som Mats J beskriver. Men alltså näe, jag är ingen silverbackgorilla och tvivlar på om jag kommet bli det heller. Jag har massor av drömmar och idéer som jag vill förverkliga, och jag har gjort många magkänslebaserade crazy grejer det senaste året (som att säga upp mig från en trygg välbetald tjänst utan att ha en garanterad inkomst mitt uppe i en global pandemi). Tanken på att livet från och med nu kommer innebära att jag lever genom mitt barn och renoverar hus... nä, det hade inte funkat för mig. Är helt enkelt inte särskilt vuxen.

[Langster]

Ursprungligen postat av wintersnowdrift

Jag tänker ibland att det hade varit skönt att vara mer "avtrubbad". Eller nöjd, för att använda ett mer positivt laddat ord. Ungefär det som Mats J beskriver. Men alltså näe, jag är ingen silverbackgorilla och tvivlar på om jag kommet bli det heller. Jag har massor av drömmar och idéer som jag vill förverkliga, och jag har gjort många magkänslebaserade crazy grejer det senaste året (som att säga upp mig från en trygg välbetald tjänst utan att ha en garanterad inkomst mitt uppe i en global pandemi). Tanken på att livet från och med nu kommer innebära att jag lever genom mitt barn och renoverar hus... nä, det hade inte funkat för mig. Är helt enkelt inte särskilt vuxen.

Tror det är rätt vanligt att gubbar har tröttnat på det mesta vid 45, om de har det killräckligt drägligt så får det duga så. Sen handlar det mest bara om att upprätthålla status quo.

Men tanter får aldrig nog av livet.

[Gregow]

Ursprungligen postat av wintersnowdrift

Det är nog så. En sak som faktiskt har slagit mig är hur otroligt o-vuxna de flesta faktiskt är. Mao: det är inte bara jag. Det är inte bara ungdomar som vill utvecklas, ha nån slags spänning i tillvaron, känna sig behövda och älskade, idka hett sexuellt umgänge, göra något meningsfullt av sin tid, osv. Jag trodde att det med vuxenhet per automatik kom någon slags... avtrubbad förnöjsamhet, och så kanske det är för vissa. Dock ej för mig och många andra, har jag upptäckt. Det kanske är ett vuxenblivande att förstå att man inte nödvändigtvis blir vuxen, vad vet jag.

För min del har det blivit mer att jag kan ha båda delarna. Nu har jag för all del aldrig sökt spänning i tillvaron så som många andra gör. Jag tycker en bra bok är mer spännande än "hold my beer and watch this!". Däremot skulle jag dö långsamt om jag slutade utvecklas, aldrig lärde mig nya saker eller skaffade mig nya upplevelser. Samtidigt som jag känner på det viset har det med åren infunnit sig en behaglig förnöjsamhet också. Jag är liksom mer tillfreds med mig själv, att livet inte alltid är så perfekt och jag kan acceptera det dåliga medan jag är gläds åt det goda.

Om jag sedan blivit mer vuxen måste jag reklamera mina Krumelurpiller.

[wintersnowdrift]

Ursprungligen postat av Langster

Tror det är rätt vanligt att gubbar har tröttnat på det mesta vid 45, om de har det killräckligt drägligt så får det duga så. Sen handlar det mest bara om att upprätthålla status quo.

Men tanter får aldrig nog av livet.

Lol, jag antar nu helt fräckt att du har aldrig blivit raggad på av en man med medelålderskris?

Du kan dock ha rätt, jag träffar tyvärr ganska få panter-tanter i mitt dagliga liv. Önskar jag kände fler.

Ursprungligen postat av Gregow

För min del har det blivit mer att jag kan ha båda delarna. Nu har jag för all del aldrig sökt spänning i tillvaron så som många andra gör. Jag tycker en bra bok är mer spännande än "hold my beer and watch this!". Däremot skulle jag dö långsamt om jag slutade utvecklas, aldrig lärde mig nya saker eller skaffade mig nya upplevelser. Samtidigt som jag känner på det viset har det med åren infunnit sig en behaglig förnöjsamhet också. Jag är liksom mer tillfreds med mig själv, att livet inte alltid är så perfekt och jag kan acceptera det dåliga medan jag är gläds åt det goda.

Om jag sedan blivit mer vuxen måste jag reklamera mina Krumelurpiller.

Mer självacceptans håller jag med om att jag har idag, jämfört med 20 something. Men att slut lära sig saker, eller sluta prioritera min egen self-actualization för att istället leva genom/för någon annan: nej. Och då har jag ändå försökt, för jag trodde att det var det man "skulle" göra. Jag blev dock bara deprimerad, frustrerad och allmänt olidlig snarare än förnöjd.

Jag har även haft vad som utåt sett är mångas bild av "ett perfekt liv" och känt att nä fy fasen, jag är ju inte glad. Instagram-perfektion har inget som helst egenvärde.

[Läskeblask]

Nog finns det massa folk som är trötta på tillvaron. Det är knappast konstigt när det skall jobbas, skötas om barn, fixas och lagas. Kroppen blir ju inte piggare direkt heller. Detta leder till att man satsar noll på sig själv, all energi går till att få vardagen att rulla

[Langster]

Ursprungligen postat av wintersnowdrift

Lol, jag antar nu helt fräckt att du har aldrig blivit raggad på av en man med medelålderskris?

Nej men gott om medelålders kvinnor med stor aptit på nya upplevelser.

[Langster]

Eller förresten nog har en och annan medelålders man försökt ragga upp mig när jag tänker efter… men bögar är ju lite annorlunda, därav kanske den engelska benämningen ”gay”?

[Langster]

Ursprungligen postat av Läskeblask

Jag tycker tvärtemot. I unga år så hade man det tungt ibland men situationerna förändrades snabbt och det var arbetspraktiker, fester, ny skola och man brydde sig främst om vad som händer i helgen. Nu har man fru, hus och barn. Jobbar fulltid. Man funderar vad fan bör man göra för att stimulera sig själv.

Fast du kan hoppa upp och sätta dig på att ditt liv inte kommer att se ut så som det gör nu för alltid.

[trädgårdsmöbel]

Tror att efter 23 ca. dvs senaste 20 åren har jag blivit ointressant för alla kategorier av människor att ragga på. Enda undantaget är psykiskt sjuka kvinnor med självskadebeteende och/eller missbruksproblematik som jag dessutom är personal för.

[Diomedea exulans]

Ursprungligen postat av Langster

Tror det är rätt vanligt att gubbar har tröttnat på det mesta vid 45, om de har det killräckligt drägligt så får det duga så. Sen handlar det mest bara om att upprätthålla status quo.

Men tanter får aldrig nog av livet.

Ursprungligen postat av Langster

Nej men gott om medelålders kvinnor med stor aptit på nya upplevelser.

”Toxisk maskulinitet” är ett uttryck som får mycket skit av folk som inte är på vänsterkanten, men jag tycker det är ett jättebra uttryck för att beskriva ”dålig manlighet”, alltså att män känner sig tvingade att göra dåliga saker för att verka manliga. Jag tror att den nämnda bristen på engagemang kan vara ett uttryck för just toxisk maskulinitet. Inom vissa kretsar anses det omanligt att vara engagerad över något.

Jag tror många av oss känner igen det från högstadiet, en period där det ju var väldigt viktigt att göra rätt och vara tuff. En av sakerna som var obligatoriska var att tycka att allt som de vuxna gjorde var tråkigt. Sken man upp som en sol när man fick en rolig bok att läsa på engelskan eller nåt så tappade man sociala poäng.

Vi hade en 26-årig snubbe som var sån i min högskoleklass. En person som höll hårt på att ha dålig hållning och aldrig låta mungiporna eller tonfallet resa sig en mikrometer för högt. Jag och en annan skolkamrat pratade om honom ibland, om hur han betedde sig som man gjorde när man var 13-årig hiphopare.

Gubbar är nog mer fast i gamla kassa normer än oss andra. Jag kommer ihåg ett exempel när det var en tant som höll en lektion qi gong hemma hos min morbror; jag och ett gäng medelålders damer stod där och qi gongade, medan gubbarna nöjde sig med att stå och titta på, för visst är det ändå lite bögigt att pröva något nytt och vara lite nyfiken?

[Langster]

Ursprungligen postat av Diomedea exulans

”Toxisk maskulinitet” är ett uttryck som får mycket skit av folk som inte är på vänsterkanten, men jag tycker det är ett jättebra uttryck för att beskriva ”dålig manlighet”, alltså att män känner sig tvingade att göra dåliga saker för att verka manliga. Jag tror att den nämnda bristen på engagemang kan vara ett uttryck för just toxisk maskulinitet. Inom vissa kretsar anses det omanligt att vara engagerad över något.

Jag tror många av oss känner igen det från högstadiet, en period där det ju var väldigt viktigt att göra rätt och vara tuff. En av sakerna som var obligatoriska var att tycka att allt som de vuxna gjorde var tråkigt. Sken man upp som en sol när man fick en rolig bok att läsa på engelskan eller nåt så tappade man sociala poäng.

Vi hade en 26-årig snubbe som var sån i min högskoleklass. En person som höll hårt på att ha dålig hållning och aldrig låta mungiporna eller tonfallet resa sig en mikrometer för högt. Jag och en annan skolkamrat pratade om honom ibland, om hur han betedde sig som man gjorde när man var 13-årig hiphopare.

Gubbar är nog mer fast i gamla kassa normer än oss andra. Jag kommer ihåg ett exempel när det var en tant som höll en lektion qi gong hemma hos min morbror; jag och ett gäng medelålders damer stod där och qi gongade, medan gubbarna nöjde sig med att stå och titta på, för visst är det ändå lite bögigt att pröva något nytt och vara lite nyfiken?

Nja tror gubbar sätter värde i att vara handlingskraftig (byta däck på bilen ska göras i tid och alla verktyg har man förstås) och har säkerligen starka åsikter om saker och ting (om kvinnor och invandrare t.ex). En riktig karl visar känslor, eller åtminstone en: han kan bli riktigt förbannad, t.ex när han själv tappar något, då ska han skrika ”HELVETE” så att alla hör. Han kan även visa glädje och skratta gott när det skämtas om kvinnor eller invandrare.

Ovan tycker jag definierar toxisk maskulinitet.

Men nya saker, nej det faller inte en vuxen man i smaken.