Tråden där vi delar med oss av självupplevda tecken på att vi börjar bli vuxna

[Diomedea exulans]

Jag tänkte vi kunde ha en tråd där vi delar med oss av saker som vi har märkt hos oss själva, stora som små, som tyder på att vi är vuxna.

Det är helt fri tolkning på ordet ”vuxen”. Ni kan mena i ”tråkig” mening a la att inte längre tycka det är roligt med tecknat, ”allvarlig” mening som i att ni har blivit mer ansvarstagande och mogna, och allt däremellan. Kan bli kul att se vad folk säger.

Ni behöver alltså inte uppleva er som vuxna eller mogna i allmänhet för att svara i tråden. Det räcker med att ni bara är grownups/adults på en viss punkt.

Mitt första sånt här vuxentecken var nog när jag var elva och kom på mig själv med att inte längre tycka att barnprogrammen var roliga.

Det som fick mig att komma på idén till tråden var dock att jag har märkt att jag inte längre attraheras av tjejer som är ca 20. När jag var 25 trodde jag att jag skulle vara attraherad av snygga 18-åringar livet ut. Men nu när medelåldern står för dörren tycker jag såna känns för ”barn-aktiga”, även om jag kan notera att de rent fysiskt har de attribut jag uppskattar hos äldre.

[Lucipha]

Det största tecknet för mig är än så länge att jag är helt bekväm (till och med nöjd) med att jag alltid kommer i sista hand efter resten av familjen.

[trädgårdsmöbel]

Jag har börjat bli bekväm med att vara gubbsjuk och har inget behov av att ursäkta mig för det.

[Langster]

När man når insikten att ingenting varar för evigt. Det man har idag kan vara borta i morgon, det man inte har idag kan vara något man tar för givet i morgon. Och man är okej med det.

”This too shall pass” är från början ett persiskt ordspråk, vilket syftar på att både olycka och lycka är förgängligt.
Har man det jobbigt en period i sitt liv när man är yngre, t.ex i skolan så kan det verka som att hela livet kommer att vara så och att ens mående är kroniskt. Skolan och människorna där är hela ens värld.
Men när man blir äldre märker man att livet kan förändras drastiskt och att nya miljöer innebär helt nya förutsättningar.

[skyffelmördarn]

Ursprungligen postat av Langster

När man når insikten att ingenting varar för evigt. Det man har idag kan vara borta i morgon, det man inte har idag kan vara något man tar för givet i morgon. Och man är okej med det.

”This too shall pass” är från början ett persiskt ordspråk, vilket syftar på att både olycka och lycka är förgängligt.
Har man det jobbigt en period i sitt liv när man är yngre, t.ex i skolan så kan det verka som att hela livet kommer att vara så och att ens mående är kroniskt. Skolan och människorna där är hela ens värld.
Men när man blir äldre märker man att livet kan förändras drastiskt och att nya miljöer innebär helt nya förutsättningar.

Det och att man inte kan påverka något, det känns som att allting är förutbestämt i alla fall. Jag kan bryta benet imorgon och på sjukhuset kommer jag träffa min framtida fru, typ lite så känns det som att livet är. Saker bara händer hela tiden och man har ingen aning om varför, positivt som negativt.

Jag tror det är en vuxen insikt i alla fall.

[Läskeblask]

Jag tycker att ingenting händer.. Nuförtiden så bryr man sig inte heller om ytliga saker i samma mån. Jag lever genom mitt barn. Den där energin man hade förr när det gällde små saker som långhelger t.ex är borta. Det känns som att hoppade glatt dansande på en äng men nu rör sig fram i ett dike med gyttja upp till midjan

[40plus]

Att kroppen sviker mig. Hemorrojd från ingenstans. Sedan inflammerad prostata på det. När det lagt sig så ploppar nån jävla tilltäppt körtel upp 1mm från rövhålet och sitter i vägen där i 2 veckor. Sedan nästa grej, domningar och stickningar i underbenen i 2 veckor. Och så lite hjärtskit på det, hjärtafan bestämde sig plötsligt för att producera ett extraslag var tredje hjärtslag dygnet runt i ca 2 veckor.

Har gjort utredningar på både hjärtskiten och underbenen. Jag är frisk som en nötkärna och allt är "normalt".

Plötslig fäbless för att vara naken. Sover gärna naken och om det är varmt inne går jag gärna runt naken hos flickvännen. Detta leder till mer snopplekar då hon tydligen inte kan se den utan att dra och pussa på den, kanske därför min prostata svullnade upp?

Sista grejen är väl en mer avslappnad attityd till livet och allt som händer i det. Det mesta känns som oviktiga småsaker ej värt att tänka på eller må dåligt över. Ett stabilt och tryggt mående helt enkelt.

[Läskeblask]

Ursprungligen postat av Langster

När man når insikten att ingenting varar för evigt. Det man har idag kan vara borta i morgon, det man inte har idag kan vara något man tar för givet i morgon. Och man är okej med det.

”This too shall pass” är från början ett persiskt ordspråk, vilket syftar på att både olycka och lycka är förgängligt.
Har man det jobbigt en period i sitt liv när man är yngre, t.ex i skolan så kan det verka som att hela livet kommer att vara så och att ens mående är kroniskt. Skolan och människorna där är hela ens värld.
Men när man blir äldre märker man att livet kan förändras drastiskt och att nya miljöer innebär helt nya förutsättningar.

Jag tycker tvärtemot. I unga år så hade man det tungt ibland men situationerna förändrades snabbt och det var arbetspraktiker, fester, ny skola och man brydde sig främst om vad som händer i helgen. Nu har man fru, hus och barn. Jobbar fulltid. Man funderar vad fan bör man göra för att stimulera sig själv.

[agazza]

Vi anställde två killar nyss som inte visste vad en scanner var eller hur den funkar, dom körde fotoappar i telefonen för sånt.

Vilket var smidigt.

[Diomedea exulans]

Ursprungligen postat av 40plus

Att kroppen sviker mig. Hemorrojd från ingenstans. Sedan inflammerad prostata på det. När det lagt sig så ploppar nån jävla tilltäppt körtel upp 1mm från rövhålet och sitter i vägen där i 2 veckor. Sedan nästa grej, domningar och stickningar i underbenen i 2 veckor. Och så lite hjärtskit på det, hjärtafan bestämde sig plötsligt för att producera ett extraslag var tredje hjärtslag dygnet runt i ca 2 veckor.

Har gjort utredningar på både hjärtskiten och underbenen. Jag är frisk som en nötkärna och allt är "normalt".

Känner igen det här från andra. Jag kan inte relatera, eftersom jag hade kass kropp som liten och bara har fått bättre med åren.

Vill minnas att jag alltid gick till mamma och klagade över att jag hade ont någonstans. ”Känn inte efter så gör det inte ont”, svarade hon alltid.

En smärta jag hade i höften var så allvarlig att till och med mamma tog den på allvar, och jag åkte iväg och röntgade mig när jag var 11.

Har pratat om förut om hur jag fick ont i alla leder när jag började träna. Upptäckte min första hemmorojd vid 14... Nä, det är tur att jag är som Benjamin Button på den här punkten.

Ursprungligen postat av 40plus

Plötslig fäbless för att vara naken. Sover gärna naken och om det är varmt inne går jag gärna runt naken hos flickvännen. Detta leder till mer snopplekar då hon tydligen inte kan se den utan att dra och pussa på den, kanske därför min prostata svullnade upp?

Sista grejen är väl en mer avslappnad attityd till livet och allt som händer i det. Det mesta känns som oviktiga småsaker ej värt att tänka på eller må dåligt över. Ett stabilt och tryggt mående helt enkelt.

Även här har jag nog gått i motsatt riktning. Minns att jag streakade på fester, brukade bada näck efter krogen osv i tonåren.

[wintersnowdrift]

Jag har inga starka självupplevda tecken på att jag är vuxen. En och annan bekymmersrynka i pannan kanske? Känns fortfarande som att jag lajvar förälder när jag hämtar mitt barn på förskolan, och jag är väl en ganska icke-typisk morsa i största allmänhet så inte ens föräldraskapet verkar ha kunnat få mig att växa upp.

Jag var nog mer mogen och lillgammal som 20-nånting än vad jag är nu. En mental Benjamin Button.

[Gregow]

Ursprungligen postat av wintersnowdrift

Jag har inga starka självupplevda tecken på att jag är vuxen. En och annan bekymmersrynka i pannan kanske? Känns fortfarande som att jag lajvar förälder när jag hämtar mitt barn på förskolan, och jag är väl en ganska icke-typisk morsa i största allmänhet så inte ens föräldraskapet verkar ha kunnat få mig att växa upp.

Jag var nog mer mogen och lillgammal som 20-nånting än vad jag är nu. En mental Benjamin Button.

Med åren går vi alla i barndom igen.

[Kaalle]

En identitet och självbild som skiljer sig radikalt från hur jag uppfattade mig själv i yngre år. I positiv mening då, handlar inte om att man lär sig älska sig själv eller dylikt trams men det är helt enkelt inte så noga längre, man är den man är. Det är rätt skönt, sen är saker och ting betydligt mindre spännande, det är väl baksidan av myntet så att säga.

[Uncle Joe]

Jag har börjat klippa ut reakuponger. Och störa mig på mopedister som kör precis utanför där vi bor. Sånt som pensionärer gör.

[Wain]

Började ta fullt ansvar för mina egna handlingar, gissar runt 7-årsåldern någonstans.