Finner du ditt liv meningsfullt?

[Eddie Vedder]

Det som "oroar" mig är att ju mer tiden går desto mer saker som jag sett fram emot att uppleva upplevs men meningslösheten kvarstår. För x antal år sedan fanns saker jag i framtiden ville uppleva. Vissa saker har jag nu upplevt och har erfarenheter ifrån.

Knappast som att jag stannat upp och uppskattat det, snarare är det nya saker jag längtar till. Med erfarenheten av att det hittills bara inneburit att jag vill vidare igen så skrämmer det mig eftersom jag antagligen kommer känna på samma vis då.

När jag väl fått en examen t.ex. (vilket är ett mål). Då kommer jag inte känna att jag uppnått något, snarare lär jag få panik inför vad det blir härnäst. Låt säga att jag då får ett jobb, vips kommer jag känna en ny press inför att klara det och behålla det. Etablerar jag mig på arbetsmarknaden kommer antagligen nya framtidsplaner komma och så känns det som det kommer fortsätta. Känslan av att "bara jag kommer dit så blir det bra" är väl det som skrämmer eftersom den känslan bara kommer på nytt hela tiden.

Svårt att föklara.

[Nordenator]

Jag ser verkligen livet som något totalt meningslöst. Framförallt mitt liv som är bara en liten obetydlig del i det stora meningslösa. Antingen är det bara en slump att jag finns här på den ytterst lilla tidsenheten för världen sett, eller så finns inte slumpmomenten och jag är befriad från fri vilja i ett deterministiskt universum styrt av orsak och verkan. Även om jag sprider min säd vidare och hjälper mänskligheten lite på vägen kommer inte jag vara ihågkommen, och även om jag nu blev det skulle det vara meningslöst eftersom jag är död och begraven. Inte ens om jag föder femton fula ungar kommer det ändra utseendet på universum.

Med detta i åtanke är jag varken deprimerad eller bitter. Det är min bild av livet. Men det betyder inte att jag inte njuter av denna lilla tid som jag fått. Någon "carpe diem"-attityd traskar jag inte runt med, men jag är inte heller riktigt någon som tycker om att ha massor med dödtid.

Även fast det finns tråkiga dagar så finns det fler roliga, och småsakerna i livet ser till att även de tråkiga inte är utan nöjen. Även fast jag är övertygad av att min existens är i stort meningslös väljer jag hellre att finnas. Åtminstone så länge det faktiskt är underhållande. När jag är 73 och varje toalettbesök känns som en våldtäkt kan jag nog gärna hoppa av tåget.

Livet får helt klart tummen upp, även om det egentligen är jävligt onödigt. Helt klart intressant att det finns också.

[Chaan]

Nej

[Avesta]

För mig är allt bara en evig väntan, men jag vet inte riktigt på vad. Enda anledningen till att jag kämpar vidare är min inställning till min familj, speciellt min mor och far. De förlorade allt de hade byggt upp i sina liv och vandrade ut i världen, och allt jag känner är en skyldighet att ställa saker till rätta så att dem inte behöver oroa sig mer och kan leva i lugn och ro.

Utöver det finns det ingen tid att fundera på mig själv och vad jag vill, jag vet bara att jag vill ha en liten plats i världen där jag inte behöver arbeta och inte behöver genomlida vintrarna. Ett hus i södra Spanien + lugn+ro.

Så där ser det ut när jag tänker efter spontant, och för att uppnå det behöver jag arbeta upp tillräckligt med kapital för att kunna leva på avkastningen (Det förklarar även varför jag studerar just nu).

[Tolkia]

Ursprungligen postat av Eddie Vedder

Det som "oroar" mig är att ju mer tiden går desto mer saker som jag sett fram emot att uppleva upplevs men meningslösheten kvarstår. (...) Knappast som att jag stannat upp och uppskattat det, snarare är det nya saker jag längtar till. Med erfarenheten av att det hittills bara inneburit att jag vill vidare igen så skrämmer det mig eftersom jag antagligen kommer känna på samma vis då. (...) Känslan av att "bara jag kommer dit så blir det bra" är väl det som skrämmer eftersom den känslan bara kommer på nytt hela tiden.

Jag tror inte att det är så svartvitt som du beskriver det. Det är nog sällan man kommer till en punkt i livet när man känner att det inte finns något mer man vill, eller någonting som man skulle kunna få att vara lite bättre; det är väl delvis det som får oss att fortsätta leva överhuvudtaget. Det måste inte nödvändigtvis innebära att man i evig otillfredsställelse jagar efter ett "sen" man aldrig kommer att nå. Det handlar nog om vad man förväntar sig av sitt "sen", om det är att just den här specifika saken skall bli bättre på just det här sättet, eller att ett väldigt ospecifikt "allt" skall bli väldigt ospecifikt "bra". Sedan gäller det också att inte låta sin önskan om att i en avlägsen framtid uppnå en stor sak få en att missa sådant som är bra på mikroskalan. Typ att även om man längtar efter att ha etablerat sig på marknaden som framgångsrik egen företagare fortfarande kunna längta efter nästa helgs cykeltävling.

[userfriendly]

Jag tänker nog i grund och botten att livet är meningslöst. Men man blir ju galen av att tänka så. Försöker i stället tänka att livet går ut på att skapa mening. Jag har fått ett liv och jag kan göra vad jag vill med det. Jag får helt enkelt se till att göra det jag har möjlighet och lust att göra under tiden jag är här. Och jag har efter nån slags livslång (eh, ja 21 år iaf) kamp - en tid då det enda jag har gjort har varit att kämpa emot och dunka huvet i väggen och hoppas att väggen går sönder och inte jag, kommit till en punkt då jag tycker att livet är helt fantastiskt. Om man bara är öppen för det och faktiskt SER det som är bra och fint så är man ju hela tiden med om helt otroliga saker. Bara att lära känna sig själv är värsta ju grejen (haha, jag låter såååå töntig, jag vet).
Och det handlar så klart om inställning, men inställningen gör allt. Fokuserar man på det som är bra - så kommer det som är bra till en.

FÖr mig har det även varit viktigt att få balans mellan kropp, sinne och känslor/själ (om man vill kalla det för det). Att använda alla delar på ett balanserat sätt.

[ceejay]

Känns meningsfullt, japp. Det är kul att leva.

[Eddie Vedder]

Ursprungligen postat av Tolkia

Jag tror inte att det är så svartvitt som du beskriver det.

Nej jag vet det. Rent intellektuellt vet jag det i alla fall. Tyvärr är jag ibland oförmögen att faktiskt känna det. Jag avundas något enormt på spontana människor som tar vardagen hyfsat lugnt och då och då hittar på diverse saker som förgyller livet utan att behöva planera in absurdum och känna att saker och ting måste bli klara först.

[userfriendly]

Men.. jag kan nog gilla meningslösa saker också. Alltså.. tex. mitt jobb är ju en enda stor mening. Och jag kan bli så trött på det. Ibland vill jag verkligen flytta saker från ett ställe till ett annat dagarna i ända.
Visst, religiösa människor är väl enligt statistiken lyckligare, men vilket ångest det måste vara att hela tiden också passa sig för att göra fel saker för att inte komma till himlen. Veta att jag är bara här för att få komma vidare blablabla
Mening är så klart bra, det ger en drivkraft och ett mål. Men .. att göra saker utan mål är fan ännu bättre ibland

Jag har blivt så j*la yogifierad...

[Fearstrike]

Jag kan själv bara hålla med Coxie, då har jag ändå haft ett bra och fungerande förhållande med någon jag fortfarande älskar i fem år. Jag har alltid resonerat likadant och har aldrig kommit för mig att sluta det.

Jag kan själv bara komma fram till att livet bara består av prövningar, varför skulle man ens bry sig om att gå igenom dessa svårigheter? Jag menar visst, det finns många fina sidor av livet. Men det är DEFINITIVT inte övervägande goda från dåliga.

Jag kommer skaffa ungar i framtiden, jag kommer säkert älska att ha barn. Men jag tror ändå att jag kommer resonera likadant. Hitills har livet vart som jag förväntat mig, förutom det att jag fortfarande resonerar på samma sätt. Försöker dock se det positivt så jag inte förpestar min flickvän, som inte resonerar likadant.

[userfriendly]

Gud, jag tänker på ett gäng munkar som står och bygger vääärsta typ pärlplattan fast med sandkorn, och det tar flera år att göra allt exakt.. bara för att rasera det sen..

[Fearstrike]

Kan även så här i efterhand när jag läst lite mer i tråden även hålla med Eddie enormt mycket. Som om jag skrev det själv.

[Fearstrike]

Det kan dock tilläggas att jag har en tendens att sätta enorm press på mig själv, och är en väldigt stolt person. Jag har kommit underfund på senaste tid att detta är något som knappast bidrar till lycka.

Jag försöker numera ta varje dag som den kommer och bry mig lite mer om mig själv och försöka göra saker som jag tycker är roligt...

[mikaelj]

Ursprungligen postat av coxie

jag köper en del av ni skriver, speciellt det om prestationsbaserad självkänsla (vilket min psykolog pratat mycket om). Jag lever inte direkt dåligt, men jag är inte lycklig i min vardag. Resa, träna o.s.v. är saker som gör mig glad, men bara för stunden. <snip>

sedan tror jag mitt grundproblem är att jag funderar för mycket på detta, men det går inte att sluta tänka.

+1

[mikaelj]

Ursprungligen postat av Tolkia

Angående kroppens förfall, som nämnts ovan, så har det mycket mindre betydelse för huruvida man upplever sitt liv som meningsfullt eller värt att leva än vad man kanske tror innan man upplevt det. Utan att förneka någon som upplevt det motsatta sin åsikt.

Mm, det är bara så frustrerande när man vet att man egentligen borde vara smartare, snabbare, starkare & snyggare än vad man (jag) faktiskt är. Största problemet är att känna mig korkad.

Å andra sidan, som du säger, gör det ju att jag ganska enkelt blir glad, eftersom det ju går att nå upp till min "rätta" nivå, eftersom min nuvarande oftast är hej teflonpanna. :-)