Backdays nya och gamla bilder

[Backday]

Ursprungligen postat av iPad

Nu är det dags för en ny historia tycker jag

Skickat från min GT-I9305 via Tapatalk 2

OK då, jag ska försöka med några korta historier om ,``vilken tur jag hade
den där dagen , det kunde ha gått riktigt illa``.Alla har säket upplevt såna händelser där det till slut ordnade sig.

Minnen av den här historien(som jag ska berätta) , kommer tillbaka till mig då och då.
Vi var flera klasser av elever i 12-13 årsålder som hade någon sorts friluftsdag i närheten(1 km bort ungefär) av en gammal stor gruva son inte var i bruk längre.
Under lunchrasten som var en timme lång , kom vi grabbar i klasserna på den spännande iden att smitta bort till gruvan och kolla lite.

Vi var ungefär 15 st som ganska snart hittade 2 små vagnar på den gamla gruvans järnväg. De här vagnarna var av den typen ``dressin``, ni vet de där som kördes manuellt när man tryckte upp och ner på en ``t-stång``.

Vi fick väldigt lite plats att stå, sitta, eller hänga på sidan på de små vagnarna.Men vi körde iväg ändå, det var lite lutning ned mot gruvans ingång som var någon km bort, så det gick hyfsat fort.

Nu tror ni att vi körde i fullfart in i gruvan och kraschade på något sätt, men nej, och jag själv kom inte så långt.

Jag hängde på baksidan av första vagnen, när jag blev knuffad ner av någon annan kille som höll på att ramla själv.Jag ramlade på rygg och tappade luften, kunde inte röra mig, överkroppen låg utanför , men
benen låg över den ena rälsen.

Som sagt jag kunde inte lyfta på benen(underbenen), och jag såg hur den andra vagnen närmade sig snabbt.Jag försökte lyfta benen en sista gång när vagnen var bara någon meter ifrån nu.

Jag var chockad och orkade inte, men en kille som låg på framsidan av den
vagnen, som kom emot mig streckte sig framåt och slog mina ben hårt åt sidan och uppåt. Jag fick en liten smäll på fotterna som jag inte ens kände då; men blåmärken efteråt talade om vilken tur jag hade den dagen.

Jag reagerade konstigt eller normalt för adrenalin stinna tånåringar.Jag sprang, och så småningom hann ikap vagnarna som killarna lyckades bromsa, innan de kom in i gruvan.Vi bara skämtade bort händelserna och fortsatte att skoja om lilla äventyret.

Och än idag grämer jag mig över att jag aldrig tackade min räddare; faktum är att jag inte insåg det allvarliga i händelsen förrän flera år efter,
och då var han borta.............