Världens töntigaste intresse

[Ladugårdsdörr]

Ursprungligen postat av trädgårdsmöbel

1. Att vara fotbolls eller hockey- fan

Jag tycker det är stor skillnad på att hålla på sitt lokala lag, samma lag som farsan och farfar håller på och det där extrema crinchbeteendet att som vuxen man hålla på Manchester United, Barcelona eller något annat internationellt storlag. Tänk er en blekfet mellanchef med glasögon som står och gapar vid sidolinjen när åttaåringen spelar match och Liverpooltröjan spänner över gödbuken...

[trädgårdsmöbel]

Ursprungligen postat av stridis

Har fortfarande Vampire:The Masquerade samt Vampire
Storytellers handbook i stora bokhyllan i vardagsrummet.

För helv... Fattas bara en flickvän med självskadebeteende och steampunkhatt med svetsglasögon således.

[Kaalle]

Bordsrollspel var skitkul när man var barn, sen känner jag att stimulansen man fick från det avtog i takt med att fantasiförmågan blev sämre och sämre, och det blir den ju med åldern per automatik.

Jag hade i vilket fall fan dödat för att ha en genuin hobby eller passion i nuläget, nördig eller ej. Äta mat och kolla youtube är ungefär det jag tycker är roligast.

[Mental]

Ursprungligen postat av trädgårdsmöbel

För helv... Fattas bara en flickvän med självskadebeteende och steampunkhatt med svetsglasögon således.

Bättre än att vara Incel


Jag var rollspelsnörd upp till gymnasiet typ, och visst begränsade det utbudet på damer, men man slapp ju vara singel

[stridis]

Ursprungligen postat av trädgårdsmöbel

För helv... Fattas bara en flickvän med självskadebeteende och steampunkhatt med svetsglasögon således.

Steampunk?! Nä vet du vad:

[delta_mats]

Appropå trainspotters så är det ett ganska utbrett fenomen. Jag blir fotad titt som tätt.
Ibland ser man samma fotograf som stått på ett ställe dyka upp längre fram, då har dom satt sig i bilen och kört dit innan tåget.
Det finns även ett populärt forum där dessa tågnördar postar sina bilder och skriver om alla möjliga grejer rörande tåg. Har själv varit inne och kikat några gånger, allt som oftast är det helt ointressanta saker som diskuteras. De flesta är bara tågnördar men det finns även lokförare som är tågnördar och dessa är oftast lite underliga kufar, de lever och andas verkligen järnvägen. Det är hela deras identitet.

[MasterChief]

Eftersom jag är en passionerad fågelskådare sedan många år så behöver jag nog expandera trådens läsares kompetens kring denna hobby. Visst finns det ett fåtal pensionärer som åker till en park med en liten kikare. Och det är ju toppen att de får motion och lite luft. Men det är inte riktigt så vi som älskar fågelskådning jobbar.

För det första är fåglarnas liv otroligt varierat och de allra flesta är väldigt skygga. Är man då intresserad att se fler arter än det "vanliga dussinet" så krävs det planering, kunskap och tålamod. Och just kunskap får man genom intensivt övande; det går absolut inte att lära sig artbestämma fåglar (vi pratar inte om blåmesar nu) med att läsa en bok vid skrivbordet. Det är långt och tålmodigt fältarbete som krävs. Ofta är det långa observationsavstånd, svåra ljusförhållanden och korta ögonblick man ser fågeln. Att kunna artbestämma (många fåglar) är en konstform som tar många år att bli skicklig i. Det är inte bara utseendet utan även hur fågeln rör och beter sig. Fåglar kan även skifta i utseende under året och efter ålder. Jag lägger nog 20 timmar i veckan i snitt året om. Ändå känner jag mig som en nybörjare.

Och när man letar efter rariteter (alltså fåglar som inte häckar i Sverige) så krävs det ju även att man vågar artbestämma (eftersom många rapporterar in det till artportalen och tex birdalarm). Inte så kul att göra fel. Jag har ibland förmånen att gå tillsammans med några av Sveriges skickligaste skådare. Deras förmågor gränsar nästan till magi. De hör och ser saker som jag missar (trots hårt övande i många år). Tex var när en ytterst erfaren skådare satte en bergtajgasångare bara på ett par lockrop. En raritet som endast setts ett fåtal gånger i Sverige. Många med 20-30 års erfarenhet hade missat fågeln. Han rapporterade ut det vilket innebär att många for till platsen och kunde även dokumentera och konstatera att det var rätt. Det finns ett tävlingsmoment i skådandet som gör det än mer spännande. Alltid kul att hitta någon raritet, en art man aldrig sett förut eller en art som uppträder i en oväntad biotop eller tidpunkt. Det händer i princip alltid något kul när man är ute. Och ju mer man övar desto roligare blir det. Och man blir aldrig fullärd. Ett intressant fall var en vitvingad tärna som väckte mycket uppmärksamhet. Men efter ett dygn och många bra skådare senare kunde man konstatera att det var den vanligare svarttärnan. Juvenila tärnor kan vara väldigt lika varandra så även skådare med 40 års övande tog fel.

Skådandet kräver koncentration och tålamod. Det går inte bara att promenera in i en skog och förvänta sig att fåglarna visar upp sig. Man måste ge det tid, stanna upp, och låta naturen "växa fram". Står man stilla i 20 minuter så vaknar ofta skogen till liv och helt plötsligt ser man fåglar överallt. Allt annat försvinner, problem hemma och på jobbet är som bortblåsta. Det är helt magiskt.

Skådningen innebär även att man får se mängder av natur från hela Sverige (och även andra länder såklart, även om det inte händer lika ofta). Stora och härliga naturupplevelser får man i mångfald. Skådningen är heller inte speciellt fysiskt enkel. Det är mycket kånkande på utrustning och ibland i otillgänglig miljö och långa strapatser. Visst, det går att bara stå i ett fågeltorn men det tröttnar man ju på till slut. Jag kör mycket offroad och har vid flera tillfällen slagit mig halvt fördärvad när man rasat ner för en hal slänt. Har även blivit jagad av både tjurar och griniga vildsvin. Att vara ute i vildmarken innebär alltid att man behöver förbereda sig och ha koll på utrustning och sig själv. Framförallt om man kombinerar vandring med skådning och är ute flera dagar i ett sträck. Jag personligen uppskattar kombinationen av rörelse och skådande.

All naturtid gör även att man får upp intresset för andra delar av naturen. Allt från geologi, naturgeografi, växter, träd och insekter. Och ju mer man lär sig ju mer fascinerande blir det. Det kan liksom aldrig bli tråkigt, det finns alltid nya saker att upptäcka.

Det är även en stark community kring skådningen så det är alltid kul att följa andras skådares upplevelser. Man träffar även många trevliga personer ute i fält (alla åldrar, färger och kön). Det är långt från händelselöst. I naturen händer alltid något till slut.

Jag ägnar mig även åt fågelfotografering (rätt seriös) så det ger ytterligare en dimension till skådandet. Jag ska ju inte bara se fågeln, utan även få den på bild. Och få saker är svårare att fota än fåglar. De är skygga och man kan liksom inte bestämma bakgrund, ljussättning osv. Man har ofta bara någon sekund på att sätta inställningarna utifrån tillgängligt ljus, omgivningens utmaningar (tex fota svart fågel mot ljus bakgrund) och fågelns rörelse. Oftast är det en miljard grenar i vägen och kameran är otymplig (500 mm).Att få en bra bild är därför otroligt tillfredställande. Hittills har jag lyckats fota (med bra kvalitet) över 200 arter och det är i sig en liten tävling. Alltid extra kul att få en ny art på bild. Och till fotograferingen så har man även njutningen att sitta i Lightroom och sortera, redigera och pula. Det är även kul att printa bilder, göra böcker och tavlor. Många bekanta och vänner har faktiskt önskat sig bilder av mig så mina alster hänger på deras väggar. Det är lite kul faktiskt.

Fågelskådningen innebär även en del planering vad man vill göra för resor. Man lyckas sällan genom slumpmässiga promenader i skogen. Det är medvetna val som gjort utifrån research.

Sen finns det alltid vissa skådare som jag personligen kan tycka är lite extrema (och därmed kanske närmar sig tönteri). Det är till exempel de som verkar helt strunta i naturen och upplevelsen utan maniskt jagar nya arter. De verkar mest vara stressade och hobbyn en belastning. Allt är bara en tävling.

Folks bedömning av en hobby lägger jag ingen vikt vid. De flesta oinitierade vet ju inte ens vad det innebär. Så länge personen verkar lycklig, sköter övriga livet och inte skadar någon så är väl allt toppen. Nu när barnen är myndiga och frugan föredrar trädgårdsarbete framför att umgås med mig så gör hobbyn mig till en gladare och roligare person att vara med.

[Gregow]

Fågelskådning låter ungefär som Pokemon, fast på riktigt. Gissar dock att ni inte brukar fånga fåglarna för att sen låta dem slåss mot varandra?

[MasterChief]

Ursprungligen postat av Gregow

Fågelskådning låter ungefär som Pokemon, fast på riktigt. Gissar dock att ni inte brukar fånga fåglarna för att sen låta dem slåss mot varandra?

Liknelsen med Pokemon är ju rätt bra.

Men nä, ingen jakt. Jag, och de flesta andra, är mycket måna om att göra minsta tänkbara avtryck i naturen.

[Livet]

Ursprungligen postat av Gregow

Fågelskådning låter ungefär som Pokemon, fast på riktigt. Gissar dock att ni inte brukar fånga fåglarna för att sen låta dem slåss mot varandra?

Det hade ju iaf gjort intresset väldigt mycket mindre töntigt.

[mattilainen]

Många intressen kanske är töntigt per se men blir man tillräckligt bra på något så går det från töntigt till häftigt.

Jag älskar att nörda ner mig i saker då jag vill lära mig nya saker. Kört rubiks kub i ett par år nu och mitt rekord är 17 sekunder. Töntigt till en början, riktigt jävla tufft när man blir "bra" på det.

Köpt en enhjuling, töntigt men desto bättre man blir, tufft!

Börjat lira Schack, töntigt för många men sjukt tufft om man blir bättre än 95 % av folket.

Tyvärr är många rädda för vad andra tycker, vilket jag tycker är just töntigt. Gör det som du gillar, tycker någon det är töntigt vem bryr sig?

[Langster]

Ursprungligen postat av MasterChief

Eftersom jag är en passionerad fågelskådare sedan många år så behöver jag nog expandera trådens läsares kompetens kring denna hobby. Visst finns det ett fåtal pensionärer som åker till en park med en liten kikare. Och det är ju toppen att de får motion och lite luft. Men det är inte riktigt så vi som älskar fågelskådning jobbar.

För det första är fåglarnas liv otroligt varierat och de allra flesta är väldigt skygga. Är man då intresserad att se fler arter än det "vanliga dussinet" så krävs det planering, kunskap och tålamod. Och just kunskap får man genom intensivt övande; det går absolut inte att lära sig artbestämma fåglar (vi pratar inte om blåmesar nu) med att läsa en bok vid skrivbordet. Det är långt och tålmodigt fältarbete som krävs. Ofta är det långa observationsavstånd, svåra ljusförhållanden och korta ögonblick man ser fågeln. Att kunna artbestämma (många fåglar) är en konstform som tar många år att bli skicklig i. Det är inte bara utseendet utan även hur fågeln rör och beter sig. Fåglar kan även skifta i utseende under året och efter ålder. Jag lägger nog 20 timmar i veckan i snitt året om. Ändå känner jag mig som en nybörjare.

Och när man letar efter rariteter (alltså fåglar som inte häckar i Sverige) så krävs det ju även att man vågar artbestämma (eftersom många rapporterar in det till artportalen och tex birdalarm). Inte så kul att göra fel. Jag har ibland förmånen att gå tillsammans med några av Sveriges skickligaste skådare. Deras förmågor gränsar nästan till magi. De hör och ser saker som jag missar (trots hårt övande i många år). Tex var när en ytterst erfaren skådare satte en bergtajgasångare bara på ett par lockrop. En raritet som endast setts ett fåtal gånger i Sverige. Många med 20-30 års erfarenhet hade missat fågeln. Han rapporterade ut det vilket innebär att många for till platsen och kunde även dokumentera och konstatera att det var rätt. Det finns ett tävlingsmoment i skådandet som gör det än mer spännande. Alltid kul att hitta någon raritet, en art man aldrig sett förut eller en art som uppträder i en oväntad biotop eller tidpunkt. Det händer i princip alltid något kul när man är ute. Och ju mer man övar desto roligare blir det. Och man blir aldrig fullärd. Ett intressant fall var en vitvingad tärna som väckte mycket uppmärksamhet. Men efter ett dygn och många bra skådare senare kunde man konstatera att det var den vanligare svarttärnan. Juvenila tärnor kan vara väldigt lika varandra så även skådare med 40 års övande tog fel.

Skådandet kräver koncentration och tålamod. Det går inte bara att promenera in i en skog och förvänta sig att fåglarna visar upp sig. Man måste ge det tid, stanna upp, och låta naturen "växa fram". Står man stilla i 20 minuter så vaknar ofta skogen till liv och helt plötsligt ser man fåglar överallt. Allt annat försvinner, problem hemma och på jobbet är som bortblåsta. Det är helt magiskt.

Skådningen innebär även att man får se mängder av natur från hela Sverige (och även andra länder såklart, även om det inte händer lika ofta). Stora och härliga naturupplevelser får man i mångfald. Skådningen är heller inte speciellt fysiskt enkel. Det är mycket kånkande på utrustning och ibland i otillgänglig miljö och långa strapatser. Visst, det går att bara stå i ett fågeltorn men det tröttnar man ju på till slut. Jag kör mycket offroad och har vid flera tillfällen slagit mig halvt fördärvad när man rasat ner för en hal slänt. Har även blivit jagad av både tjurar och griniga vildsvin. Att vara ute i vildmarken innebär alltid att man behöver förbereda sig och ha koll på utrustning och sig själv. Framförallt om man kombinerar vandring med skådning och är ute flera dagar i ett sträck. Jag personligen uppskattar kombinationen av rörelse och skådande.

All naturtid gör även att man får upp intresset för andra delar av naturen. Allt från geologi, naturgeografi, växter, träd och insekter. Och ju mer man lär sig ju mer fascinerande blir det. Det kan liksom aldrig bli tråkigt, det finns alltid nya saker att upptäcka.

Det är även en stark community kring skådningen så det är alltid kul att följa andras skådares upplevelser. Man träffar även många trevliga personer ute i fält (alla åldrar, färger och kön). Det är långt från händelselöst. I naturen händer alltid något till slut.

Jag ägnar mig även åt fågelfotografering (rätt seriös) så det ger ytterligare en dimension till skådandet. Jag ska ju inte bara se fågeln, utan även få den på bild. Och få saker är svårare att fota än fåglar. De är skygga och man kan liksom inte bestämma bakgrund, ljussättning osv. Man har ofta bara någon sekund på att sätta inställningarna utifrån tillgängligt ljus, omgivningens utmaningar (tex fota svart fågel mot ljus bakgrund) och fågelns rörelse. Oftast är det en miljard grenar i vägen och kameran är otymplig (500 mm).Att få en bra bild är därför otroligt tillfredställande. Hittills har jag lyckats fota (med bra kvalitet) över 200 arter och det är i sig en liten tävling. Alltid extra kul att få en ny art på bild. Och till fotograferingen så har man även njutningen att sitta i Lightroom och sortera, redigera och pula. Det är även kul att printa bilder, göra böcker och tavlor. Många bekanta och vänner har faktiskt önskat sig bilder av mig så mina alster hänger på deras väggar. Det är lite kul faktiskt.

Fågelskådningen innebär även en del planering vad man vill göra för resor. Man lyckas sällan genom slumpmässiga promenader i skogen. Det är medvetna val som gjort utifrån research.

Sen finns det alltid vissa skådare som jag personligen kan tycka är lite extrema (och därmed kanske närmar sig tönteri). Det är till exempel de som verkar helt strunta i naturen och upplevelsen utan maniskt jagar nya arter. De verkar mest vara stressade och hobbyn en belastning. Allt är bara en tävling.

Folks bedömning av en hobby lägger jag ingen vikt vid. De flesta oinitierade vet ju inte ens vad det innebär. Så länge personen verkar lycklig, sköter övriga livet och inte skadar någon så är väl allt toppen. Nu när barnen är myndiga och frugan föredrar trädgårdsarbete framför att umgås med mig så gör hobbyn mig till en gladare och roligare person att vara med.

Tönt!

[Ett Orm]

Ursprungligen postat av Gregow

Fågelskådning låter ungefär som Pokemon, fast på riktigt. Gissar dock att ni inte brukar fånga fåglarna för att sen låta dem slåss mot varandra?

Cock magic!

Nått för Dio kanske?


Även om jag själv föredrar Randys variant:

[shut teh face]

Jag tycker MasterChiefs intresse är coolt och jag är lite avundsjuk.

[delta_mats]

Ursprungligen postat av MasterChief

Eftersom jag är en passionerad fågelskådare sedan många år så behöver jag nog expandera trådens läsares kompetens kring denna hobby. Visst finns det ett fåtal pensionärer som åker till en park med en liten kikare. Och det är ju toppen att de får motion och lite luft. Men det är inte riktigt så vi som älskar fågelskådning jobbar.

För det första är fåglarnas liv otroligt varierat och de allra flesta är väldigt skygga. Är man då intresserad att se fler arter än det "vanliga dussinet" så krävs det planering, kunskap och tålamod. Och just kunskap får man genom intensivt övande; det går absolut inte att lära sig artbestämma fåglar (vi pratar inte om blåmesar nu) med att läsa en bok vid skrivbordet. Det är långt och tålmodigt fältarbete som krävs. Ofta är det långa observationsavstånd, svåra ljusförhållanden och korta ögonblick man ser fågeln. Att kunna artbestämma (många fåglar) är en konstform som tar många år att bli skicklig i. Det är inte bara utseendet utan även hur fågeln rör och beter sig. Fåglar kan även skifta i utseende under året och efter ålder. Jag lägger nog 20 timmar i veckan i snitt året om. Ändå känner jag mig som en nybörjare.

Och när man letar efter rariteter (alltså fåglar som inte häckar i Sverige) så krävs det ju även att man vågar artbestämma (eftersom många rapporterar in det till artportalen och tex birdalarm). Inte så kul att göra fel. Jag har ibland förmånen att gå tillsammans med några av Sveriges skickligaste skådare. Deras förmågor gränsar nästan till magi. De hör och ser saker som jag missar (trots hårt övande i många år). Tex var när en ytterst erfaren skådare satte en bergtajgasångare bara på ett par lockrop. En raritet som endast setts ett fåtal gånger i Sverige. Många med 20-30 års erfarenhet hade missat fågeln. Han rapporterade ut det vilket innebär att många for till platsen och kunde även dokumentera och konstatera att det var rätt. Det finns ett tävlingsmoment i skådandet som gör det än mer spännande. Alltid kul att hitta någon raritet, en art man aldrig sett förut eller en art som uppträder i en oväntad biotop eller tidpunkt. Det händer i princip alltid något kul när man är ute. Och ju mer man övar desto roligare blir det. Och man blir aldrig fullärd. Ett intressant fall var en vitvingad tärna som väckte mycket uppmärksamhet. Men efter ett dygn och många bra skådare senare kunde man konstatera att det var den vanligare svarttärnan. Juvenila tärnor kan vara väldigt lika varandra så även skådare med 40 års övande tog fel.

Skådandet kräver koncentration och tålamod. Det går inte bara att promenera in i en skog och förvänta sig att fåglarna visar upp sig. Man måste ge det tid, stanna upp, och låta naturen "växa fram". Står man stilla i 20 minuter så vaknar ofta skogen till liv och helt plötsligt ser man fåglar överallt. Allt annat försvinner, problem hemma och på jobbet är som bortblåsta. Det är helt magiskt.

Skådningen innebär även att man får se mängder av natur från hela Sverige (och även andra länder såklart, även om det inte händer lika ofta). Stora och härliga naturupplevelser får man i mångfald. Skådningen är heller inte speciellt fysiskt enkel. Det är mycket kånkande på utrustning och ibland i otillgänglig miljö och långa strapatser. Visst, det går att bara stå i ett fågeltorn men det tröttnar man ju på till slut. Jag kör mycket offroad och har vid flera tillfällen slagit mig halvt fördärvad när man rasat ner för en hal slänt. Har även blivit jagad av både tjurar och griniga vildsvin. Att vara ute i vildmarken innebär alltid att man behöver förbereda sig och ha koll på utrustning och sig själv. Framförallt om man kombinerar vandring med skådning och är ute flera dagar i ett sträck. Jag personligen uppskattar kombinationen av rörelse och skådande.

All naturtid gör även att man får upp intresset för andra delar av naturen. Allt från geologi, naturgeografi, växter, träd och insekter. Och ju mer man lär sig ju mer fascinerande blir det. Det kan liksom aldrig bli tråkigt, det finns alltid nya saker att upptäcka.

Det är även en stark community kring skådningen så det är alltid kul att följa andras skådares upplevelser. Man träffar även många trevliga personer ute i fält (alla åldrar, färger och kön). Det är långt från händelselöst. I naturen händer alltid något till slut.

Jag ägnar mig även åt fågelfotografering (rätt seriös) så det ger ytterligare en dimension till skådandet. Jag ska ju inte bara se fågeln, utan även få den på bild. Och få saker är svårare att fota än fåglar. De är skygga och man kan liksom inte bestämma bakgrund, ljussättning osv. Man har ofta bara någon sekund på att sätta inställningarna utifrån tillgängligt ljus, omgivningens utmaningar (tex fota svart fågel mot ljus bakgrund) och fågelns rörelse. Oftast är det en miljard grenar i vägen och kameran är otymplig (500 mm).Att få en bra bild är därför otroligt tillfredställande. Hittills har jag lyckats fota (med bra kvalitet) över 200 arter och det är i sig en liten tävling. Alltid extra kul att få en ny art på bild. Och till fotograferingen så har man även njutningen att sitta i Lightroom och sortera, redigera och pula. Det är även kul att printa bilder, göra böcker och tavlor. Många bekanta och vänner har faktiskt önskat sig bilder av mig så mina alster hänger på deras väggar. Det är lite kul faktiskt.

Fågelskådningen innebär även en del planering vad man vill göra för resor. Man lyckas sällan genom slumpmässiga promenader i skogen. Det är medvetna val som gjort utifrån research.

Sen finns det alltid vissa skådare som jag personligen kan tycka är lite extrema (och därmed kanske närmar sig tönteri). Det är till exempel de som verkar helt strunta i naturen och upplevelsen utan maniskt jagar nya arter. De verkar mest vara stressade och hobbyn en belastning. Allt är bara en tävling.

Folks bedömning av en hobby lägger jag ingen vikt vid. De flesta oinitierade vet ju inte ens vad det innebär. Så länge personen verkar lycklig, sköter övriga livet och inte skadar någon så är väl allt toppen. Nu när barnen är myndiga och frugan föredrar trädgårdsarbete framför att umgås med mig så gör hobbyn mig till en gladare och roligare person att vara med.

Har du lagt ner stjärnskådningen? För visst var det du som höll på med det?
Lägg upp någon fin fågel du har fotat vetja!