I onsdags fick jag äntligen veta varför jag haft så ont i kroppen de senaste dagarna - jag vaknade med influensa, feber, och hela baletten
Som tur är kunde jag ta två dagar totalt nedbäddad, och det har börjat bli bättre. Jag har även fått uppleva mitt livs första migrän (i alla fall så var det väldigt likt vad andra berättat för mig om migrän) och jesus kristus på korset, de som har migrän återkommande går ju igenom ett rent helvete. Varje gång jag ställde mig upp så var det som att någon kastade en tennisboll på mitt ena öga utifrån samtidigt som någon kastade kanonkulor från insidan.
Dock! Inget negativt som inte för något positivt med sig, jag har legat och haft youtube igång hela dagarna och tittat på POV-grejor. Inte den vanliga sortens POV då, utan från hinderbanelopp
Så jag började räkna - Vi är halvvägs igenom Februari. Man kan säga att jag har lite drygt tre och en halv månad kvar. Det känns plötsligt väldigt lite, men som jag feberyrande deklarerade i förrgår, och som jag skrivit här - Även om jag så ska linda ihop mina fötter och smalben så ska jag ta mig igenom det här förbannade loppet!
Men hur som, tre och en halv månad.
Sen jag började träna för det har jag gått från att inte kunna göra pull ups på 120kg till att kunna göra tre stycken på 121kg. Bra framsteg, förhoppningsvis kan jag fortsätta. Att göra samma sak med Dipsen är nästa steg.
Konditionsmässigt har det blivit bättre, men ganska långt ifrån så mycket som jag hoppats. Jag tror att oavsett vad domen om mina fötter blir när jag träffar sjukgymnasten på Tisdag så måste jag se till att konditionen går framåt, hur jag än gör det. Att cykla med frakturer i fötterna borde inte påverka skadeåterhämtningen (sade läkarna senast i alla fall) och smärtan kan jag bita ihop med. Kanske cykla två gånger i veckan och springa en om det går?
Smidighet och vighet är en annan femma, jag har inte sett några framsteg alls. Nu mäter jag inte med måttband heller, men man har ju en uppfattning och jag ser inte alls några förändringar i någon kroppsdel. Axlarna är som de alltid varit, benen är som de alltid varit, ryggen är som den... Ja, ni fattar. Så jag måste helt enkelt lägga mer energi på det, även om det bär emot som in i helvete vartenda gång jag gör det.
För tro det eller ej - Jag har faktiskt varit vigare i benen en gång för några år sedan, jag blev påmind om det när jag hittade ett gammalt foto där jag nästan når marken med fingrarna samtidigt som jag har raka ben. Det kändes helt surrealistiskt, för jag kommer inte alls ihåg detta och inte heller varför jag slutade. Men om jag känner mig själv rätt - För att jag tyckte det vore bra att öka volymen på allt annat jag gjorde utan hänsyn till helheten. Det låter som jag
Och där i ligger nog mina största svaghet - Jag älskar att ge volym till det jag tycker är roligt och minska volymen på det jag tycker är tråkigt, precis som när jag var barn och ökade volymen på TV-spel och minskade volymen på läxorna samtidigt som jag sade till både föräldrar och lärare att jag faktiskt gjorde mina läxor. Sen att jag gjorde dem hafsigt och dåligt är ju en annan femma, jag gjorde ju dem och därför hade jag gjort rätt
Detta känns igen - om jag verkligen hade velat ge loppet mitt allt så hade jag droppat 10kg, lågvolymat styrketräningen, ökat konditionen ett snäpp, och fyrdubblat stretchningen. Men samtidigt - När man identifierat sig som den klenaste och tanigaste killen i världen under så många år, är det ganska skönt att gå förbi ett fönster, se sin reflektion och se någon som faktiskt ser ut att vara stark. Sen att helheten inte är det är en annan femma.
Så jag bråkar lite med mitt ego, men jag ska nog lyckas med det. Om nu bara febern kunde lägga sig.
#billigselfiemedskägg