Marcus - Marklyft & Löpning - Sidan 237 - Kolozzeum Forum

shadowfire · 2018-09-26, 13:50

För min del får musik i öronen mig att både prestera bättre, få bättre självförtroende då jag inte lyssnar på min egen ansträngning samt ger mig påslag på endorfiner och serotonin vilket gör att hela passet känns typ dubbelt så roligt. På långdistanstävlingar tar jag med mig musik och har det som hjälpmedel ifall jag kommer in i ett tillstånd där allt bara känns kräktungt och jobbigt.

Jag personligen ångrar att jag inte började träna med musik långt innan. För min del så är det nog att jag lyssnar alldeles för mycket på min egen andning och när den låter ansträngd/hörs mycket, så upplever jag att allt är jobbigt/svårt. När jag inte fokuserar på andningen så fokuserar jag istället på ansträngningen vilket kan kännas helt ok även om jag flåsar mycket.

Jag tror också du kommer att gilla Sandsjöbacka trail, särskilt då du gillar på att "bara grisa på". Dock bör du vara medveten om att trail på vintern är galet stor skillnad mot för trail på sommaren och går rätt så rejält mycket långsammare. Minsta lilla nedförsbacke i skogen där 30 löpare innan har trampat blir rena rama polerade skidbackarna om det ligger lite snö och man springer en del över frusna vattenpölar, frusna bäckar osv. Förra året på ett träningspass ihop med 944RS och Poxeman, så fick jag hasa mig ner på arslet nedför en frusen bäck. Trots att jag hade metalldubb.

Är det blötsnö så är det å andra sidan som att springa en tävling med någon som hela tiden drar en i fötterna..

MackeJuve · 2018-09-27, 14:34

Citat:

Ursprungligen postat av shadowfire

För min del får musik i öronen mig att både prestera bättre, få bättre självförtroende då jag inte lyssnar på min egen ansträngning samt ger mig påslag på endorfiner och serotonin vilket gör att hela passet känns typ dubbelt så roligt. På långdistanstävlingar tar jag med mig musik och har det som hjälpmedel ifall jag kommer in i ett tillstånd där allt bara känns kräktungt och jobbigt.

Jag personligen ångrar att jag inte började träna med musik långt innan. För min del så är det nog att jag lyssnar alldeles för mycket på min egen andning och när den låter ansträngd/hörs mycket, så upplever jag att allt är jobbigt/svårt. När jag inte fokuserar på andningen så fokuserar jag istället på ansträngningen vilket kan kännas helt ok även om jag flåsar mycket.

Jag tror också du kommer att gilla Sandsjöbacka trail, särskilt då du gillar på att "bara grisa på". Dock bör du vara medveten om att trail på vintern är galet stor skillnad mot för trail på sommaren och går rätt så rejält mycket långsammare. Minsta lilla nedförsbacke i skogen där 30 löpare innan har trampat blir rena rama polerade skidbackarna om det ligger lite snö och man springer en del över frusna vattenpölar, frusna bäckar osv. Förra året på ett träningspass ihop med 944RS och Poxeman, så fick jag hasa mig ner på arslet nedför en frusen bäck. Trots att jag hade metalldubb.

Är det blötsnö så är det å andra sidan som att springa en tävling med någon som hela tiden drar en i fötterna..

Tack för alla tips, de uppskattas jättemycket! Trodde jag hade svarat på detta, men icke.

Om en timme blåser domaren igång sista matchen i höstcupen - finalen! Börjar bli redigt taggad. Hoppas jag orkar gymma efteråt för imorgon tänkte jag ta det kolugnt

MackeJuve · 2018-09-28, 07:05

Gårdagen blev INTE kul. Finalen var jämn och fastän de pressade på så lyckades vi freda vårt mål. Räddning på mållinjen, brytningar i sista sekunden etc. Det står 1-1 och går mot straffar. Mot slutet av matchen går min backkollega upp i nickduell och bollen fortsätter mot vår målvakt. Jag tycker att bollen ser ut att gå till vår målvakt och reagerar på tok för sent, står och glor någon sekund innan jag inser att det är min boll att ta hand om. Börjar springa allt jag har mot bollen men deras anfallare hinner före, springer förbi mig och serverar den andra anfallaren öppet mål. Hade jag inte tvekat hade det inte blivit mål. Jag är ingen stjärna och saknar en hel del vad gäller spelförståelse så att man tabbar sig någon gång får man köpa, har väl hänt förut även om det inte är så ofta. Men i en final dit vi har krigat oss via sex-sju matcher, där folk har gett allt för att vi ska kunna vinna hela skiten... Att då sabotera för fjorton av mina bästa polare, det var fan hemskt. Det var inte så att det var ett meningslöst 5-1-mål direkt, det avgjorde precis allt. Att vi inte vann en Korpen-cup var en sak, det är sekundärt. Det är mer själva grejen att den investerade tiden och svetten helt plötsligt blev helt meningslös p.g.a. mig. Får hoppas att man kan använda det som tändvätska imorgon...

Min äckliga jävla telefon ringde inte imorse. Den hade uppdaterat sig själv under natten och då jag har viss säkerhet på den hade den förblivit i något sorts avstängt läge. Därmed uteblev morgongymningen som jag hade tänkt mig. Nu får det bli efter jobbet, trots det som väntar imorgon. Borde vara kolugnt eftersom att jag inte planerar att göra något som kan ge träningsvärk.

MackeJuve · 2018-09-28, 17:43

28/9

Löpning
1,3 km, 6-tempo(200 m i 3:50)

Bänkpress
100x5
100x5
100x5

Dips
+20x5
+30x5
+35x5

Militärpress
50x5
60x5
70x3

Latsdrag
3 set

Biceps
2 set

Skickat från min SM-G950F via Tapatalk

svenbanan · 2018-09-29, 10:04

Citat:

Ursprungligen postat av MackeJuve

Visst kan det går för fort med musik i öronen. Jag tycker dock att detta är ett ganska litet problem nu när man har GPS-klockor, det är lätt att se om det tempo man håller är rimligt eller inte.

På LL är det viktigt för mig att tiden går snabbt. Det gör den med musik, det är lättare att försätta sig själv i en annan värld och inte glo på klockan i tid och otid. Drömmen är ju liksom att man tar en kik varje km och allt går som planerat. Ofta finns risken att man glor var hundrade meter och då går tiden långsamt.

Jag drar nog av lurarna ganska så sent. Litar inte på att publiken ska motivera mig mer än musiken

-------------

Vi vann igår! 3-1 och därmed final, en final som är flyttad till torsdag. Tyvärr så är våra två bästa spelare borta då så den blir nog tuff.

Idag tänker jag att jag bakar ihop en drös med saker. Jogga fem km eller så till gymmet, dra av avskalade intervaller(typ 4x2 min) och gymma lite därefter. Att köra intervallerna känns som en toppen-idé, få lite speed och självförtroende inför helgen.

Kanske skillanden är hur mycket man tenderar att kolla på klockan? Jag kollar nog inte på klockan särskilt ofta. Jag gjorde inte ens det förr då jag inte hade GPS och istället hade nogrannt uppmätta slingor där jag visste exakt vid vilken sten jag skulle knäppa för att få en kilometer-mellantid.

På dessa slingar knäppte jag min mellantid och kollade vilket tempo jag hade hållit förra mellantiden. Men ifall det var ett lugnt distanspass så var det nog ofta så att jag inte orkade kolla klockan, utan att jag bara knäppte mellantiden, och sedan ägnade mig åt nörderi efteråt.

Men jag har också ofta haft extremt lätt att typ börja dagdrömma mig bort under löppass. Nästan så att jag kommit in i nåt slags meditationsliknande stadie. Framförallt då såklart under lugnare och rätt långa pass.

Kanske för att då jag började med löpträning på åttiotalet så hade jag inte ens en klocka som jag kunde knäppa mellantider med. Jag minns iofs att jag hade en vanlig analog klocka som jag försökte mig på att "knäppa" mellantider med några gånger. Men det innebar ju alltså att ställa om klockan till 12:00 då man startade och sedan försöka memorera minutvisaren och sekundvisarens positioner vid varje mellantid. Helt värdelöst!

svenbanan · 2018-09-29, 10:19

Citat:

Ursprungligen postat av shadowfire

För min del får musik i öronen mig att både prestera bättre, få bättre självförtroende då jag inte lyssnar på min egen ansträngning samt ger mig påslag på endorfiner och serotonin vilket gör att hela passet känns typ dubbelt så roligt. På långdistanstävlingar tar jag med mig musik och har det som hjälpmedel ifall jag kommer in i ett tillstånd där allt bara känns kräktungt och jobbigt.

Jag personligen ångrar att jag inte började träna med musik långt innan. För min del så är det nog att jag lyssnar alldeles för mycket på min egen andning och när den låter ansträngd/hörs mycket, så upplever jag att allt är jobbigt/svårt. När jag inte fokuserar på andningen så fokuserar jag istället på ansträngningen vilket kan kännas helt ok även om jag flåsar mycket.

Jag tror också du kommer att gilla Sandsjöbacka trail, särskilt då du gillar på att "bara grisa på". Dock bör du vara medveten om att trail på vintern är galet stor skillnad mot för trail på sommaren och går rätt så rejält mycket långsammare. Minsta lilla nedförsbacke i skogen där 30 löpare innan har trampat blir rena rama polerade skidbackarna om det ligger lite snö och man springer en del över frusna vattenpölar, frusna bäckar osv. Förra året på ett träningspass ihop med 944RS och Poxeman, så fick jag hasa mig ner på arslet nedför en frusen bäck. Trots att jag hade metalldubb.

Är det blötsnö så är det å andra sidan som att springa en tävling med någon som hela tiden drar en i fötterna..

Knepigt ändå att det kan vara så olika.

Jag får inte alls de där negativa tankarna då jag flåsar som en älg som håller på att få en hjärtattack.

Då jag låg i lumpen så hade vi nåt kompanimästerskap i löpning (tror det var 10km) där alla startade samtidigt. Jag och den snubben jag brukade träna med hade tänkt att bara jogga runt för vi var slitna från nåt tidigare pass och vi låg typ sist, till och med efter den tjocka killen med astma, efter nästan en kilometer. Men då fick vi för oss att det skulle vara skitcoolt ifall vi lyckades springa om allihopa fast vi låg så långt efter. När det var typ 500m till mål kom jag ikapp han som låg trea (ettan och tvåan hade redan gått i mål för långe sedan) och lade mig i rygg på honom inför en spurtuppgörelse som jag vann med nån meter. Snubben jag spurtade mot berättade efteråt att då jag kom ikapp honom så tyckte han inte ens det var värt att trycka på för att bli av med mig, eftersom han var bombsäker på att jag var helt slut. Då hade jag tydligen rosslat som nån slags tbc-patient, och han trodde jag knappt skulle orka ta mig i mål. Min upplevelse av det loppet (och spurten) var att jag hade massor av krafter kvar.

Angående andingen kontra ansträngning så kan jag nog inte säga säkert vad det är jag "lyssnar" på. Förmodligen bägge skulle jag tro. På lugna distanspass där man inte vill vara så mycket över pratfart längre stunder så är det nog mest andningen. Ifall man försöker maxspringa 5-10km så är ju andningen åt helvete redan från början så då försöker man väl kanske hålla sig på rätt sida "spygränsen" så länge som möjligt.

pepplez · 2018-09-29, 13:24

Första kilometern på över 6 min, måste varit tjockt med folk? En annan kompis klockade in den närmre 5 min, han startade en timma senare.

Rahf · 2018-09-29, 13:37

Är på plats sista 2km. Markus har inte passerat Abborrbacken ännu och har hyfsat jämna splittar på 4:50ish. Folk ser riktigt plågade ut här.

svenbanan · 2018-09-29, 13:56

Citat:

Ursprungligen postat av Rahf

Är på plats sista 2km. Markus har inte passerat Abborrbacken ännu och har hyfsat jämna splittar på 4:50ish. Folk ser riktigt plågade ut här.

Han verkar ha tappat lite i tempo. Hoppas han rycker pluggarna och får lite extra luft under vingarna sista fem. Då kan han greja 2:30. Men det blir på håret.

Rahf · 2018-09-29, 14:00

Det såg tungt ut men inte omöjligt. Han blev omsprungen av vissa.

svenbanan · 2018-09-29, 14:13

2:30:37

Jävligt starkt sprunget!

Påbörjade spurten 500m för sent bara.

944RS · 2018-09-29, 15:38

Grymt! Hoppas du är stolt över prestationen.

MackeJuve · 2018-09-29, 18:37

Lidingöloppet 2018 - springandes

Varför titeln? Jo, det skulle visa sig vara en jävla skillnad att springa loppet jämfört med att jogga det...

Innan
Avfärd 08:30, på plats i god tid. Benhinnorna känns av. Skiter två gånger och trycker fyra bananer, känns lagom. När min start börjar närma sig lämnar jag Lidingövallen(starten ligger ~två km bort) och går mot startområdet. Väl framme sätter jag mig ned och börjar smörja in hela underbenen med ormsalva samt knyter skorna. Det är då jag får syn på skiten - "Gate till startled 2 stänger om 2:02". Klockan tickar nedåt, jag har inte ens lagt överdragskläderna i påsen som de tar emot där för att sedan köra till målområdet. I fullständig panik kutar jag dit, SLITER av mig kläderna, SLITER ihop påsen och KASTAR den i vagnen innan jag KUTAR mot starten. Hinner med en marginal på 30 sekunder. Inte direkt så som jag hade planerat

0-5 km
Innan startskottet går kommer en kille fram och säger något om Kolozzeum(minns ej exakt fras), visar sig vara rellan som också ska springa loppet. Utbyter några snabba ord innan vi önskar varandra lycka till och återgår till loppfokus. Jag står längre bak i år men tänker att det spelar mindre roll i.o.m. att det är snabbare folk i detta startled. Detta visar sig vara fel. Under flera km är jag väldigt begränsad av folk framför mig. Kollar klockan i tid och otid, stressar mig själv att köra om i diken. Det känns på ett sätt okej då jag får den lugna start(strax över 5-tempo) som svenbanan hade tipsat om. Men fan, lite snabbare hade det allt kunnat få gå, för jag känner mig taggad och relativt stark.

Efter ett tag börjar det släppa lite och mina kilometertider blir automatiskt bättre. Tror jag är nedåt 4:30 som snabbast. Tänker att det ska få gå snabbt på platten och nedför och kontrollerat uppför. Minns ej exakt vad detta segment gav för snittempo men gissar på nedåt 4:30.

5-10 km
Skit i det som står ovan, det var nog här det började gå snabbt när jag tänker efter(aka kollar Strava). Snittempot glädjer mig innerligt, det är t.o.m. så att jag tänker att jag kanske får sakta ned lite. Backarna går lätt och jag springer om folk. Musiken dånar i öronen, på ett sätt är det faktiskt lite surrealistiskt: låtarna som jag har lyssnat på tidigare när jag har visualiserat loppet är nu låtarna som ljuder när jag de facto springer loppet. Lite häftigt. Jag kan inte påstå att jag tänker "2:30, här kommer jag!", det är snarare så att jag är väldigt medveten om att det hittills går min väg och att min plan följs prickfritt.

10-15 km
Lite backigare, lite sämre kilometertider. Snittempot börjar röra sig mot 4:55. Tänker väldigt mycket på att bara ta mig till 20 km och ta resten därifrån. Har hittills inte stannat vid någon vätskestation och kommer inte att göra det under resten av loppet heller. Nöjer mig med att ta en mugg i farten och låta det som träffar munnen vara det som släcker min törst. Benen blir segare och segare. Tänker en del på min milrunda i Vrinnevi i 5-tempo, en runda som jag var ganska nöjd med. Nu ska jag göra samma sak i två mil till, i mycket backigare terräng. Lite sjukt.

Runt 15 km-markeringen ser jag ett par breda axlar och ett neongrönt linne. Lätt att känna igen. Petar Landström på axeln och får ur mig "MackeJuve! Kör hårt!". Är inte direkt pratsugen och vill inte störa honom. Jag passerar honom och fortsätter. Vid 15 km är jag rätt sliten.

15-20 km
Detta parti är ganska snällt och jag stabiliserar mig någonstans kring 4:55-tempo eller något högre. Jag börjar att bli väldigt trött nu och har krampkänningar i vaden och undrar när skiten ska bryta ut i resten av benen. Ignorerar vadhelvetet och fortsätter. Inser att jag är väldigt nära min plan på 4:50-tempo vid Aborrebacken, även om jag ligger lite efter. Försöker tvinga mig själv, när jag passerar 20 km, att göra praktik av min plan: överleva 20 km, ta resten på adrenalin.

20-25 km
Horbackar. De var inga problem förra året, men då joggade jag, nu springer jag. Skillnaden är helt enorm. De som jag bara betade av förra året besvärar mig REJÄLT nu. Medeltempot har sjunkit till ~4:57 och jag är så jävla sliten. Benen stumma som stockar. Har börjar KRIGA nu. När det är sex km kvar når jag "Aborrebacken", tänker "fan, den ligger väl exakt vid 25 km-markeringen?". Det stämmer, för när jag har kommit en bit i backen så inser jag att den verkligen inte är den backen jag tror. Den är för kort. Suckar mentalt och inser att den riktiga upplagan kommer att bli hemsk!

25-30 km
Försöker jogga en bit i det brantaste Aborrebacke-partiet, övergår snarast till att gå. Det fungerar inte att vara så stum i en så brant backe. Övertalar mig själv till att jogga resten, vi är ju så jävla nära mål! Det går inte snabbt, men jag går i alla fall inte. Medeltempot är uppe på 5:05 eller något i den stilen. Kort om tid att rädda detta p... ***! Mer backar. Vad fan är det här? Jag behöver raksträckor och nedförsbackar, inte uppför. Mitt positiva tänk är som bortblåst, kan bara förbanna mig själv över hur långt det är mellan alla kilometermarkeringar. Går i en till backe, åtminstone den brantaste delen. Är så jävla trött. Försöker pusha mig själv men benen vill bara hålla en viss hastighet.

Spurten får vänta till sista kilometern, p.g.a. backar. Inser att det handlar om att komma så nära som 2:30 som möjligt, inte bli sub 2:30. Medeltempot är 5:04. I något som i en pervers mans värld kan kallas för spurt passerar jag mållinjen med medeltempot 5:03. Pausar klockan. Går till vätskestationen, snackar skit med en trevlig gubbe och dricker ca tio glas saft. Han frågar hur det gick? "Ja, jag siktade på 2:30, har faktiskt inte kollat vad det blev för exakt tid, vänta... Fan, 2:30:37 blev det visst, oj.". Loppet var 300 meter kortare än vad jag trodde. Blev väldigt glad över detta.

Efter
Är inte överlycklig, jag ÄR mest bara. Inser att jag har presterat en bra tid i nivå med mitt mål, inser också att det var bättre än vad jag förväntat mig. Dagarna innan har jag gått och beklagat mig över dålig uppladdning och krånglande benhinnor. Först i bilen hem börjar allt släppa och jag blir glad.

När jag hämtade ut mina grejer träffade jag Landström igen och snackade lite skit. I kombination med rellan och Rahf som kollade på loppet(jag kollade efter dig nästan hela loppet men mot slutet var jag lite för jävla sliten för att bry mig om publiken) så blev det en riktig kolo-dag.

Sammanfattningsvis
Tid: 2:30:37
Placering: 1764(några som vet hur många som ställde upp i 30K-loppet? Hur många herrar och hur många totalt?)

Jag är jävligt bra på att vara FÖR ödmjuk och FÖR självkritisk. Ska jag vara helt ärlig så trodde jag inte jättemycket på 2:30 inför loppet, kanske om jag hade en kanondag. Det hade jag inte, jag fixade det ändå. Är så mycket starkare än vad jag tror. Jag går stärkt från det här medveten om att jag har så många punkter som jag kan förbättra. Det kanske inte nödvändigtvis blir i nästa års LL, men vilket lopp det än blir så kommer det att bli på en helt ny nivå jämfört med 2018. KUL!

Tack för peppen! Nu ska jag(redan börjat) dricka oändligt mycket öl.

Rahf · 2018-09-29, 18:41

Stod precis innan den sista grisiga uppförsbacken vid 2km-bågen. Försökte hålla span bra länge, men till slut dök du upp så snabbt att jag knappt hann få ur mig någonting.

Det lustiga är att ditt löpsteg såg tungt ut vid det laget, men du själv såg inte fruktansvärt trött ut. Försökte gena ikapp senare, men det var hopplöst. Spenderade tiden med att peppa andra istället

MackeJuve · 2018-09-29, 18:46

Citat:

Ursprungligen postat av Rahf

Stod precis innan den sista grisiga uppförsbacken vid 2km-bågen. Försökte hålla span bra länge, men till slut dök du bara upp att jag knappt hann få ur mig någonting.

Det lustiga är att ditt löpsteg såg tungt ut vid det laget, men du såg inte fruktansvärt trött ut.

Okej, den var inte kul

Det var nog korrekt! Andningen var inga direkta problem, benen däremot var helt jävla körd. Gick inte att öka tempot. I kombination med mental trötthet och allmänt fysiskt slutkördhet var det hemskt.

Om jag börjar med ultror och marathon etc. nästa år så är jag ganska övertygad om att jag kan förbättra mig ganska rejält(OM jag ställer upp

). Har sprungit mycket i år men inte tillräckligt mycket för att vara härdad för 30 km backig löpning.